Betablockerare, ett av de mest förskrivna läkemedlen mot hjärtsjukdomar, är kanske inte så effektiva för vissa patienter som experterna hade trott, rapporterar forskare från NYU School of Medicine i New York i JAMA (Journal of the American Medical Association).
Betablockerare är kända för att hjälpa människor med svårt skadade hjärtan orsakade av hjärtinfarkter, liksom patienter med hjärtsvikt. Betablockerare förskrivs dock vanligen till stabila patienter med vissa riskfaktorer, men vars hjärtan inte är så ömtåliga, t.ex:
- Personer med hög risk att utveckla hjärtsjukdom
- Patienter med CAD (koronar hjärtsjukdom); deras artärer är blockerade men de har inte haft en hjärtattack
- Personer som överlevt en hjärtattack, även om skadorna på hjärtat inte var betydande
Teamledare, Sripal Bangalore, M.D., M.H.A. och kollegor fann att betablockerare inte ger någon nytta för dessa tre undergrupper av patienter.
Författarna skrev att när patienter med antingen enbart riskfaktorer för CAD (kranskärlssjukdom), tidigare hjärtinfarkt eller en kranskärlssjukdom utan hjärtinfarkt ordinerades betablockerare, hade de ingen lägre risk för kardiovaskulär död, icke-dödlig stroke eller icke-dödlig hjärtinfarkt.
Forskarna skrev:
”Behandling med betablockerare förblir standardvård för patienter med kranskärlssjukdom, särskilt när de har haft en hjärtinfarkt . Bevisen härrör från relativt gamla post-MI-studier, varav de flesta föregick modern reperfusion eller medicinsk behandling, och från försök med hjärtsvikt, men har i stor utsträckning extrapolerats till patienter med kronisk sjukdom och till och med till patienter med hög risk för men utan etablerad kronisk sjukdom.
Det är inte känt om dessa extrapoleringar är motiverade. Dessutom känner man inte till den långsiktiga effekten av dessa medel hos patienter som behandlas med dagens medicinska behandlingar, inte ens hos patienter med tidigare hjärtinfarkt.”
Dr Bangalore och hans team ville fastställa om det finns en koppling mellan användning av betablockerare och långsiktiga kardiovaskulära utfall.
De genomförde en observationsstudie och samlade in data från REACH-registret (Reduction of Atherothrombosis for Continued Health). 44 708 patienter från registret uppfyllde de kriterier som forskarna sökte för studien. 31 % (14 043 patienter) av dem hade tidigare hjärtinfarkt, 27 % (12 012) hade kranskärlssjukdom utan någon hjärtinfarkt och 42 % (18 653) hade enbart riskfaktorer för kranskärlssjukdom.
De ville se vilken effekt betablockerbehandling skulle kunna ha på kardiovaskulär död, icke dödlig hjärtinfarkt eller icke dödlig stroke – studiens primära resultat. Det sekundära utfallet var det primära utfallet + sjukhusvistelse för aterotrombotiska händelser eller ett revaskulariseringsingrepp. Patienterna följdes upp halvvägs vid 44 månader. 21 860 av de 44 708 patienterna ingick i den propensity score-matchade analysen.
Bangalore sade:
”Vi har i vår studie visat att om du får en hjärtinfarkt och tar betablockerare i ett år kommer du förmodligen att gynnas. Men frågan är hur länge efter en hjärtattack betablockerare skulle ge en fördel. Europeiska unionen säger att använda dessa läkemedel långsiktigt endast hos patienter med hjärtsvikt. Amerikanska riktlinjer säger att man ska fortsätta att ta dem i minst tre år efter en hjärtattack.”
Nedan följer några av studiens resultat:
- I gruppen med tidigare hjärtattack fanns det ingen signifikant skillnad mellan de som fick betablockerare och de som inte fick betablockerare:
– 16,93 % för dem med betablockerare jämfört med 18,6 % för dem utan betablockerare för det primära resultatet
– 30,96 % för dem med betablockerare jämfört med 33,12 % respektive för det sekundära resultatet
- I gruppen kranskärlssjukdom utan hjärtinfarkt fanns det inte heller någon signifikant skillnad mellan dem med betablockerare och dem utan betablockerare. Faktum är att för det sekundära utfallet klarade sig betablockerpatienterna något sämre:
– 12,94 % jämfört med 13,55 % respektive för det primära resultatet
– 30,59 % jämfört med 27,84 % respektive för det sekundära resultatet och sjukhusvistelse (betablockerarpatienterna klarade sig sämre)
- I gruppen med enbart riskfaktorer klarade sig de som fick betablockerare sämre för det primära resultatet
– 14,22 % jämfört med 12,11 % respektive för det primära resultatet
– 20,01 % jämfört med 20,01 %.17 % respektive för det sekundära utfallet
Bland dem som hade haft en hjärtinfarkt inom de senaste tolv månaderna var de som fick betablockerare kopplade till en lägre förekomst av det sekundära utfallet.
Författarna drog slutsatsen:
”Bland de patienter som var inskrivna i det internationella REACH-registret var användning av betablockerare inte förknippad med en lägre händelsefrekvens av kardiovaskulära händelser vid uppföljning efter 44 månader, inte ens bland patienter som tidigare hade haft en hjärtinfarkt. Ytterligare forskning är motiverad för att identifiera undergrupper som gynnas av betablockerbehandling och den optimala längden på betablockerbehandlingen.”