Sen Lyman Trumbull (R-IL)
Under inbördeskriget lyckades republikanerna i den 37:e kongressen få igenom två viktiga lagar i Capitolium som hjälpte till att befria vissa typer av konfedererade slavar. Dessa ”konfiskeringslagar” har sedan dess dock blivit mestadels bortglömda, eftersom deras inverkan på kampen för att avskaffa slaveriet överväldigades av Lincolns frigörelsepolitik. Icke desto mindre förblev dessa lagar i kraft under hela kriget och utlöste utan tvekan Lincolns avgörande beslut att frigöra slavar genom ett militärt dekret från och med den 1 januari 1863.
Den första konfiskationslagen (6 augusti 1861) var inte en uttrycklig frihetslag, men den gav unionens armétjänstemän befogenhet att beslagta alla slavar som var anställda av den konfedererade armén. Det fjärde avsnittet i lagen löd:
”Att närhelst någon person som under det nuvarande upproret mot Förenta staternas regering hädanefter, enligt lagen i någon delstat, påstås vara skyldig till arbete eller tjänstgöring, skall krävas eller tillåtas av den person till vilken sådant arbete eller sådan tjänstgöring påstås tillhöra, eller av den lagliga agenten för en sådan person, att ta till vapen mot Förenta staterna, eller skall krävas eller tillåtas av den person till vilken sådant arbete eller sådan tjänstgöring påstås tillhöra, eller dennes lagliga ombud, att arbeta eller anställas i eller på något fort, marinvarv, docka, vapenförråd, fartyg, förskansning eller i någon som helst militär- eller flotttjänst, mot Förenta staternas regering och lagliga myndighet, då, och i varje sådant fall, ska den person till vilken sådant arbete eller sådan tjänst påstås tillhöra förverka sin fordran på sådant arbete, oavsett om det finns någon lag i delstaten eller i Förenta staterna som säger motsatsen. Och närhelst den person som därefter hävdar sådant arbete eller sådan tjänst försöker driva igenom sin fordran, skall det vara ett fullständigt och tillräckligt svar på en sådan fordran att den person vars tjänst eller arbete hävdas har varit anställd i fientlig tjänst mot Förenta staternas regering, i strid med bestämmelserna i denna lag.”
Och även om den första konfiskationslagen inte var en uttrycklig frihetslag, genom att den varken försökte definiera de ”förverkade” slavarnas rättsliga status eller till fullo tog upp de så kallade kontrabandarnas bekymmer, så hade den ändå effekten att spridningen av friheten ökade nästan omedelbart på grund av instruktioner från krigsminister Simon Cameron (8 augusti, 1861) som gav arméofficerare order om att ta emot och skydda flyktingar från både illojala och lojala herrar, och som antydde att det var det enda praktiska sättet att gå till väga och att kongressen i slutändan skulle behöva komma på ett sätt att ge ”rättvis kompensation till lojala herrar”.”
Camerons instruktioner följdes dock inte enhetligt, och ett antal unionsofficerare fortsatte att återlämna flyende slavar eller att neka flyktingar skydd. Under de följande månaderna framkallade denna situation upprepade sammandrabbningar mellan republikanska politiker och vissa unionsgeneraler om vad lagen krävde och vad militära nödvändigheter krävde. En anmärkningsvärd diskussion ägde rum mellan utrikesminister William Seward och general George B. McClellan i december 1861. Argument som dessa provocerade så småningom kongressen att debattera och anta en andra konfiskationslag (17 juli 1862), som gick långt utöver den första lagen genom att förklara konfiskation som straff för förräderi och genom att beteckna konfedererade slavar som ”krigsfångar” som skulle vara ”för alltid fria”. Kongressen utvidgade också sin konfiskationspolitik till att omfatta alla slavar som anställdes av illojala herrar var som helst – inte bara de som anställdes av rebellernas arméer eller flottor. Det viktigaste avsnittet i stadgan om emancipation var avsnitt 9:
”Att alla slavar till personer som hädanefter kommer att vara engagerade i ett uppror mot Förenta staternas regering, eller som på något sätt ger hjälp eller tröst till detta, som flyr från dessa personer och tar sin tillflykt inom arméns linjer; och alla slavar som tillfångatagits av sådana personer eller övergivits av dem och som kommer under Förenta staternas regerings kontroll; och alla sådana personers slavar som påträffas på någon plats som ockuperats av rebellstyrkor och därefter ockuperats av Förenta staternas styrkor, skall betraktas som krigsfångar och skall för evigt befrias från sitt slaveri och får inte återigen hållas som slavar.”
Abraham Lincoln undertecknade den nya konfiskeringslagen torsdagen den 17 juli 1862, men gjorde det motvilligt, övertygad om att den var både författningsstridig och ogenomförbar. Han utarbetade faktiskt ett vetomeddelande tidigare samma vecka, men efter några förhandlingar i sista minuten lyckades presidenten och kongressen undvika en dramatisk konfrontation. Trots detta utfärdade president Lincoln sitt vetomeddelande med sin namnteckning (något som i dag kallas presidentens signeringsförklaring) och fortsatte att göra upp planer på att ersätta kongressens konfiskering med sin egen emancipationspolitik, som presenterades i sitt första utkast för hans kabinett tisdagen den 22 juli 1862.
Kongressens konfiskeringspolitik hade många ”upphovsmän” och framkallade många argument i debatterna i representanthuset och senaten. Ingen person var dock viktigare för utvecklingen av politiken än senator Lyman Trumbull, en republikan från Illinois, som var ordförande för senatens justitieutskott. Under dessa omständigheter skulle han också kunna betraktas som en ”stor befriare” från Illinois. Du kan bläddra eller söka i kongressens konfiskeringsdebatter online genom ”A Century of Lawmaking”, en massiv samling av kongressdokument som kongressbiblioteket står till förfogande.