Som uppfanns helt och hållet av Högsta domstolen gäller testet för rationell grund i alla konstitutionella fall som inte rör rättigheter som Högsta domstolen har ansett vara ”fundamentala”, t.ex. yttrande-, religions- och rösträttsfrihet. I motsats till sitt namn är testet av rationell grund inte rationellt, det handlar inte om den faktiska grunden för regeringens handlingar, och det är inte ett ”test” av något annat än domstolarnas vilja att blunda för andra grenars tjänstefel.
Vad är det som gör RBT så tandlöst? Högsta domstolen har förklarat att enligt prövning på rationell grund är regeringens verkliga syften med att anta en viss lag ”helt irrelevanta” och dessa lagar kan baseras på ”rationella spekulationer som inte stöds av bevis eller empiriska data”. De som försöker ifrågasätta en lag enligt rational basis review måste ”negera varje tänkbar grund” för regeringens åtgärder, även sådana som är rent spekulativa eller hypotetiska. Om domstolen kan föreställa sig ett ”legitimt” intresse som kan tjänas av den ifrågasatta lagen räcker det för att upprätthålla den.
Det låter absurt, för det är det. Låt oss bryta ner det.
Regeringens verkliga syften är irrelevanta. Domare kommer inte att försöka fastställa regeringens faktiska syften när de antar eller tillämpar en viss lag, utan kommer att upprätthålla lagstiftningen om ett legitimt syfte kan hypotetiseras.
De som ifrågasätter lagen måste förneka varje tänkbart rättfärdigande av den. Till skillnad från fall med ”skärpta” granskningsstandarder (där ”skärpt” helt enkelt är en eufemism för ”verklig”), kräver domarna i fall med rationell grund inte att regeringen ska stödja sina faktiska påståenden med bevis. I stället godkänner domstolarna en lag om det finns en tänkbar uppsättning fakta som skulle kunna rättfärdiga regeringens åtgärder, även om dessa fakta inte förekommer någonstans i dokumentationen.
Domstolar hjälper regeringen att rationalisera sina åtgärder. Domare är skyldiga att hjälpa regeringen genom att hitta på rättfärdiganden för dess agerande, ett uppenbart brott mot den rättsliga opartiskheten som inte tolereras i någon annan miljö.
Med RBT får regeringen förmånen av en i praktiken ovedersäglig presumtion om författningsenlighet. Resultatet? En tom charad i stället för en meningsfull rättslig prövning. Rättigheter som författarna höll heliga trampas ner i öppen dager.
Det som skiljer RBT från alla andra granskningsnormer är att den överger domstolens sedvanliga sanningssökande funktion. Det finns ingen annan miljö där domare överger sitt ansvar att söka sanningen och det är olämpligt att de gör det även i mål på rationell grund, trots Högsta domstolens oförklarliga och oansvariga befallning om motsatsen. RBT är helt enkelt den destillerade essensen av domstolarnas abdikation och är oförmögen att skydda våra konstitutionella rättigheter.