Delhis High Court’s beslut den 8 augusti att upphäva de centrala bestämmelserna i Bombay Prevention of Begging Act, 1959, som godtyckliga och som kränkande för rätten till liv och frihet, är ett massivt slag mot kriminaliseringen av lösdriveri i Indien. Domstolens iakttagelse att ”kriminaliseringen av tiggeri kränker de mest grundläggande rättigheterna för några av de mest utsatta människorna i vårt samhälle” kräver en radikal översyn av de lagar som reglerar behandlingen av lösdrivare och tiggare. Även om denna dom är riktad mot 1959 års lag, en av de mer framträdande lagarna som kriminaliserar tiggeri och som är i kraft i flera delstater, träffar det underliggande resonemanget kärnan i liknande lagar som har antagits av minst 20 delstater och två unionsterritorier. Även om de nominellt syftar till att bekämpa tiggeri, innebär den omfattande räckvidden för de flesta av dessa lagar att de bättre kan förstås som vagabondlagar.
Dessa vagabondlagar, som genomsyras av en giftig cocktail av kolonialt arv och statlig paternalism, förkroppsligar ett bestraffande tillvägagångssätt som kriminaliserar bristande möjligheter. Med den juridiska forskaren Usha Ramanathans ord skapar vagabondlagar i Indien ”ett antagande om brottslighet bland de skenbart fattiga”. Till skillnad från den traditionella straffrätten, som fastställer ansvar för handlingar i kombination med nödvändiga mentala element, gör vagabondlagarna fattigdom och utarmning i sig till ett brott. I den bengaliska vagabondlagen (Bengal Vagrancy Act) från 1943 definieras till exempel ”vagabonder” inte bara som personer som söker allmosor utan också som personer som ”vandrar omkring eller vistas på en offentlig plats i ett sådant tillstånd eller på ett sådant sätt att det är troligt att en sådan person existerar genom att be om allmosor”. Att vagabondlagarna är mer inriktade på de fattiga i samhället än på tiggeriet framgår tydligt av Andhra Pradeshs lag om förhindrande av tiggeri (Prevention of Begging Act, 1977), där tiggeri definieras som ”att inte ha några uppenbara medel för sitt uppehälle och att vandra omkring eller uppehålla sig på en offentlig plats”.
Inte förvånande har en stor del av de fattiga i städerna, däribland murare, tidningsförsäljare, gatuförsäljare och migrerande arbetare, fångats i nätet av dessa lagar. En studie av Koshish, ett projekt vid Tata Institute of Social Sciences, visade att de flesta av dem som greps i Mumbai enligt Bombay Prevention of Begging Act (lagen om förbud mot tiggeri i Bombay) var hemlösa personer som gripits av polisen i samband med städningsaktioner. Till och med Delhis högsta domstol erkände att de statliga myndigheterna ”använder hemlöshet och tiggeri som synonymer och i själva verket håller de hemlösa i förvar som om de tiggde”. En sådan skamlös inlåning av de fattiga i städerna är dock inget undantag. I stället är det en inneboende del av utformningen och administrationen av vagabondlagar.
Medborgare, inte brottslingar
Den primära användningen av vagabondlagar i det här landet är som ett verktyg för social kontroll och, som den amerikanske forskaren Caleb Foote beskrev i sin banbrytande studie om vagabondlagar i Philadelphia, ”som straffrättens soptunna”. Det faktum att personer kan hållas fängslade under lång tid med en enkel summarisk undersökning har gjort vagabondlagar särskilt attraktiva för statliga myndigheter när det gäller att fängsla dem som anses vara socialt oönskade. Anekdotiska berättelser från administratörer på lösdriverihem tyder också på att polisen rutinmässigt använder sig av lösdriverilagar för att kringgå de garantier som finns i den vanliga straffprocesslagstiftningen. I Indien normaliserar vagabondlagarna godtyckliga och fortsatta frihetsberövanden av de fattiga som en skamlös kränkning av deras konstitutionella rättigheter och försöker därmed göra dem osynliga från den offentliga sfären. Dessa lagar är bland de främsta exemplen på förnekande av lika medborgarskap och marginalisering av de fattiga.
Som Delhi High Court erkände är lösdriveri ett problem med social utestängning. Det är därför viktigt att betrakta lösdriveri som en social och ekonomisk fråga snarare än som en brottslig verksamhet. Med andra ord får vagabonderna inte ses som brottslingar som måste utsättas för statens strafflagar. De måste behandlas som medborgare och rättighetsbärare som behöver statens skydd och omsorg. Indiens konstitution lovar faktiskt alla individer jämlikhet, rättvisa och rätten att leva med värdighet. Mer specifikt står det i artikel 41 i konstitutionen att staten ska vidta effektiva åtgärder för att säkerställa rätten ”till offentligt stöd vid arbetslöshet, ålderdom, sjukdom och invaliditet och i andra fall av oförtjänt nöd inom gränserna för dess ekonomiska utveckling och kapacitet”.
Men Indiens många lagar om lösdriveri bryter mot detta konstitutionella mandat. Med sitt fokus på straffåtgärder straffar de de fattiga för ”fattigdomens pinsamhet” och statens misslyckande med att fullgöra sina konstitutionella skyldigheter. I själva verket har dessa lagar skapat en administrativ kultur där polisarbete mot de fattiga har prioriterats framför att ge de fattiga hjälp.
Genomgång av vagabondlagar
Unionens ministerium för social rättvisa och egenmakt släppte 2016 års lagförslag om avkriminalisering av tiggeri (Persons in Destitution (Protection, Care and Rehabilitation) Bill) som en modell för delstaterna att ta efter. Även om lagförslaget inte helt avskaffar häktning av tiggare utgör det ett betydande avsteg med sin betoning på skydd och rehabilitering i stället för straffåtgärder. Följaktligen har vissa delstater börjat se över sina lagar om lösdriveri. De flesta av dessa försök har dock ännu inte lett till några större framsteg.
I detta sammanhang är beslutet från Delhis högsta domstol ett oerhört viktigt korrigerande medel mot den bredare kulturen av straffrihet, rättslöshet och kriminalisering av de fattiga. Som den avgående tillförordnade chefsdomaren i Delhi High Court, Gita Mittal, varnade: ”Staten kan helt enkelt inte underlåta att uppfylla sin skyldighet att ge sina medborgare ett anständigt liv och lägga till skada genom att arrestera, hålla kvar och vid behov fängsla sådana personer som tigger för att få det nödvändigaste för sin överlevnad.”
Då Högsta domstolen så kategoriskt fastställer att staten inte kan kriminalisera tiggeri i sig, har den inte bara agerat som en vaksam väktare av konstitutionella rättigheter, utan också skapat en aldrig tidigare skådad möjlighet till en översyn av lösdriverilagstiftningen i hela landet. Det är dags för delstaternas regeringar att ta upp den handske som Högsta domstolen kastat och påbörja processen med att avkriminalisera lösdriveri och skapa en samtyckesbaserad ram för skydd, vård, stöd och rehabilitering av alla personer som lever i misär.
Saurabh Bhattacharjee undervisar bland annat i juridik och utarmning vid WB National University of Juridical Sciences, Kolkata, och var medlem i en kommitté som tillsattes av regeringen i Västbengalen för att se över den bengaliska vagabondlagen från 1943.