- Sammanfattning
- Är DCIS en typ av cancer?
- Hur upptäcks och diagnostiseras DCIS?
- Om någon har DCIS, vad bör då vara det första steget för att besluta om behandling?
- Vad är den mest effektiva behandlingen för DCIS?
- Är operation alltid nödvändig vid DCIS?
- Efter operationen, vilka andra behandlingar kan behövas?
- Vilka fördelar finns det med att få behandling för DCIS på MSK?
Sammanfattning
Duktalt carcinom in situ (DCIS) är en vanlig typ av bröstcancer, men många patienter är förvirrade över sina behandlingsalternativ för sjukdomen. MSK-kirurg Melissa Pilewskie förklarar att kirurgi nästan alltid är den rekommenderade behandlingen, som ibland följs av strålning och eventuellt även hormonbehandling.
Ductal carcinoma in situ (DCIS) utgör cirka 20 % av nydiagnostiserad bröstcancer. Men patienterna är ofta förvirrade om DCIS, vad det innebär och vad de ska göra åt det. Vi bad MSK-kirurgen Melissa Pilewskie att ge en inblick i sjukdomen och dess behandlingar.
Är DCIS en typ av cancer?
Detta är faktiskt ett kontroversiellt ämne, delvis på grund av språket. Den har ordet ”karcinom” i namnet och den klassificeras som cancer i stadium 0. DCIS avser onormala celler som är begränsade till mjölkgångarna. Dessa celler har ännu inte spridit sig till den omgivande normala bröstvävnaden och kan inte spridas någon annanstans i kroppen. Det är snarare en precancer eller preinvasiv lesion. Så DCIS är inte livshotande, men har potential att bli invasiv cancer.
Hur upptäcks och diagnostiseras DCIS?
De flesta DCIS upptäcks från en mammografi som visar onormala förkalkningar (små kalkavlagringar) i bröstet. Läkaren kan behöva utföra ytterligare bildundersökningar, till exempel ultraljud eller MRT. Dessa används för att fastställa sjukdomens fulla omfattning.
DCIS diagnostiseras fullständigt genom en nålbiopsi. Patologer undersöker de onormala cellerna för att bestämma graden av DCIS och hormonreceptorstatusen. DCIS klassificeras som låg, medelhög eller hög grad, beroende på hur onormala cellerna ser ut i mikroskopet. DCIS-celler av hög grad är de mest onormala och växer snabbast.
Hormonreceptorstatus avser om cancercellerna har receptorer för östrogen, progesteron eller båda. Förekomsten av dessa receptorer tyder på att dessa hormoner ger bränsle till cellernas tillväxt. Detta påverkar hur väl en tumör kan reagera på vissa läkemedel.
Om någon har DCIS, vad bör då vara det första steget för att besluta om behandling?
En kvinna som diagnostiseras med DCIS träffar vanligtvis först en bröstkirurg. Förutom tumörens storlek, grad och hormonreceptorstatus kommer läkaren att bedöma andra riskfaktorer för bröstcancer: Bör patienten genomgå genetiska tester för ärftliga mutationer som BRCA1 eller BRCA2, som är kända för att öka risken? Har de en stark familjehistoria av sjukdomen? All denna information är viktig för att besluta om den bästa behandlingen.
Vad är den mest effektiva behandlingen för DCIS?
Kirurgi är nästan alltid den första behandlingen för DCIS, och den är mycket effektiv. Det finns två typer av kirurgi som används för DCIS. Det mindre invasiva alternativet är en lumpectomi, där kirurgen tar bort området som är onormalt samt en liten del av den normala vävnaden runt omkring. Detta kallas en marginal. Det andra är en mastektomi, som innebär att hela bröstet tas bort.
De flesta kvinnor med DCIS genomgår en lumpectomi, eventuellt följt av ytterligare behandlingar. I vissa fall rekommenderas mastektomi, särskilt om DCIS täcker ett stort område eller förekommer på flera ställen i hela bröstet. Med någon av dessa operationer är överlevnaden utmärkt. Vårt jobb är att ta reda på vilken typ av operation som är vettig.
Är operation alltid nödvändig vid DCIS?
Vi rekommenderar nästan alltid operation. Även om DCIS är icke-invasiv och inte livshotande har den potential att förvandlas till något allvarligare. När vi opererar DCIS hittar vi dessutom i 20 % av fallen en invasiv cancer i vävnaden som vi inte kände till från nålbiopsin. Av denna anledning är den enda gången vi på MSK inte opererar DCIS är när vi anser att riskerna med operationen inte uppväger fördelarna. Vissa patienter kan till exempel inte tolerera ingreppet på grund av sin ålder eller andra hälsoproblem.
När vi opererar DCIS hittar vi i 20 % av fallen en invasiv cancer i vävnaden som vi inte kände till från nålbiopsin.
Efter operationen, vilka andra behandlingar kan behövas?
För kvinnor som genomgår en mastektomi för DCIS finns det vanligtvis inget behov av ytterligare behandling eftersom risken för att cancern ska komma tillbaka (recidiv) är mycket liten. Efter en lumpectomi finns det fortfarande en risk att DCIS kan komma tillbaka eller bli invasiv cancer. För att minska denna risk är de två viktigaste behandlingarna strålbehandling och, om DCIS-cellerna har östrogenreceptor, hormonbehandling. Dessa läkemedel inkluderar tamoxifen (Nolvadex®), som blockerar östrogenreceptorn, och aromatashämmare, som blockerar östrogenproduktionen.
Det svåraste beslutet som kvinnor med DCIS står inför är förmodligen om de ska genomgå någon av dessa ytterligare behandlingar efter en lumpectomi. Många faktorer måste beaktas, bland annat DCIS:s storlek och grad, hur nära DCIS-cellerna var den slutliga marginalen och personens ålder vid diagnosen. Yngre kvinnor har en högre risk för återfall. Och sedan måste jag som läkare ta hänsyn till hur var och en av mina patienter tänker om risk. Till exempel kan en 10-procentig risk för återfall under de kommande tio åren betyda helt olika saker för två olika personer. Vissa kvinnor vill göra allt för att sänka sin risk, medan andra är nöjda med att bara få det bevakat noga.
Vilka fördelar finns det med att få behandling för DCIS på MSK?
På MSK har vi ett mycket genomtänkt tillvägagångssätt för att personifiera adjuvanta behandlingar för varje kvinna med DCIS. Läkarna och patienterna fattar alla behandlingsbeslut som ett team. Mycket av den forskning som fastställer riskfaktorer för DCIS-relaterade återfall gjordes på MSK. Vi har försökt ta reda på vem som verkligen behöver ytterligare behandlingar, till exempel strålning eller hormonbehandling. Allt har biverkningar, så vi väger verkligen för- och nackdelar mot varandra. Det är inte en storlek som passar alla. Vi vill att människor ska få bästa möjliga livskvalitet samtidigt som de förblir cancerfria.