De senaste tre dagarna har vi fått mycket regn. Det har hindrat mig från att komma vidare med mina trädgårdsprojekt, och varje dag kom hunden och jag hem våta och smutsiga från ridklubben. Jag antar att det var det som gjorde mig lynnig och tjurig så att jag glömde bort min uppfostran och mitt beteende. Min man förväntar sig att jag inte ska glömma den respekt jag är skyldig honom.
Det började i bageriet där jag tog ut mitt dåliga humör på bagarens långsamma och inkompetenta hembiträde. Utanför bageriet tillrättavisade min man mig och påminde mig strängt om hur jag ska uppföra mig. Han hade goda skäl att göra detta eftersom jag hade varit stygg men jag var irriterad och grinig så i stället för att be om ursäkt och rätta till min attityd gav jag honom ett oförskämt svar. I samma ögonblick som jag gjorde det visste jag att jag var illa ute. Jag önskar att jag hade hållit tyst. Även om jag känner honom tillräckligt väl för att veta att jag inte behövde vara rädd för att han skulle tappa humöret och skälla ut eller slå mig öppet offentligt, var min mans ansiktsuttryck tillräckligt för att få mig att rysa och nervöst binda ihop mina skinkor. Han sa strängt till mig att min attityd var oacceptabel och att jag borde gå och sätta mig och vänta på honom i bilen. När vi kom hem skulle vi ha ett allvarligt samtal om mitt beteende.
Jag var både skamsen och rädd, så jag lydde hastigt. Sedan barnsben har det varit min vana att när jag känner ett behov av att betona ödmjuk lydnad, reflexmässigt ge en snabb knäböj innan jag hastigt och med böjt huvud går till bilen.
Min man hade några ärenden att uträtta i köpcentret, så jag var tvungen att vänta en halvtimme eller så innan han kom tillbaka. Det är en lång tid att sitta ensam och reflektera över nackdelarna med att vara stygg och tala i hast utan att tänka först. Jag visste att min man skulle straffa mig. Jag kunde inte säga emot att mitt stygga beteende berättigade till bestraffning och att jag behövde ett hårt smisk. Jag skämdes, var rädd och nervös.
Stämningen under bilfärden hem var obehaglig, och även om vi inte pratade alls fanns det ingen tvekan om att min man var missnöjd med mig och att han hade för avsikt att ge mig en läxa som jag inte skulle glömma i första taget.
Vi kom hem, tog in våra inköp, och så fort vi hade ställt dem på bordet krävde min man en förklaring till mitt ”outhärdligt dåliga beteende”. Jag hatar den här typen av samtal. Jag var medveten om att jag betedde mig outhärdligt, men det gör det ändå inte lättare att förklara när mitt beteende innan jag ens har börjat förklara stämplas som ”outhärdligt dåligt”. Frågor som ”Vet du inte att det är meningen att man ska tala till folk på ett artigt och hänsynsfullt sätt?” och ”Varför gör du inte det?” får mig att känna mig ännu sämre. Jag vet att den sista frågan kommer att bli: ”När du erkänner att du har varit stygg, oförskämd och olydig kan du kanske berätta för mig vad du nu förtjänar?”. Naturligtvis vet jag svaret på frågan och typiskt sett har jag vetat det från början, men det är skrämmande och pinsamt att svara.
Jag har befunnit mig i den här obehagliga situationen och haft det här pinsamma samtalet många gånger och det är påfrestande. För någon som bevittnar situationen skulle det verka som att jag stod framför min man som en stygg liten skolflicka men så känns det inte för mig. Jag känner mig aldrig som en liten flicka utan är väl medveten om att jag är en vuxen person som fortfarande har mycket att lära sig om hur man beter sig. Jag är en vuxen kvinna som borde veta bättre än att vara så stygg som jag har varit. Oavsett vad jag har gjort för fel skäms jag alltid väldigt mycket när min man måste rätta och tillrättavisa mig. Det får mig att känna mig skyldig och förtjänar straff.
De pinsamma frågorna och tillrättavisningarna är långvariga, det orsakar stor känslomässig ångest och får mig att gråta mer av skam än av rädsla för den kommande bestraffningen.
Den här gången pågick inte frågorna, tillrättavisningarna och tillrättavisningarna länge. Men att bli skickad i skam till bilen och vänta där hade också gett sunda reflektioner som resulterade i skuldkänslor och skam. Det var nästan en lättnad när jag blev tillsagd att gå och hämta remmen från kroken på insidan av dörren till kvastskåpet. Att få min stygghet och mitt misslyckande med att uppföra mig beskrivet och beskrivet i pinsamma detaljer påverkar mig mycket känslomässigt och jag upplever det alltid som en djupt obehaglig del av min bestraffning. Det är så känslomässigt bekymmersamt och gör mig skamligt medveten om att jag är en stygg och egensinnig kvinna. Det gör också att jag upplever ett behov av själva bestraffningen. Det faktum att jag förtjänar att bestraffas ljudligt och grundligt görs klart för mig och jag behöver det inte bara som korrigering och beteendejustering utan också som en försoning som kan befria mig från skuld. Jag är redan vid denna punkt genuint ångerfull. Det måste ske en sträng och påtaglig utdelning av straffet för att säkerställa ett förbättrat beteende.
Jag tog fram remmen från skåpet, gav en ödmjuk knäböj när jag överlämnade den till min man och sedan ställde jag mig lydigt bakom stolen. Jag lyfte upp min kjol så att han kunde dra ner mina trosor innan jag intog positionen där jag böjde mig över stolsryggen och klamrade mig fast med händerna i sätet.
Jag visste inte hur många smällar jag skulle få. Han fortsätter alltid att smiska mig tills han bestämmer sig för att jag har fått vad jag förtjänar. Förutom antalet smällar att förutse visste jag exakt vad som skulle hända. Jag fruktade det, och det på goda grunder. Han skulle inte drömma om att värma upp min rumpa med några örfilar med handen eller lätta slag med remmen. Det är bestraffning och varje slag är avsett att tillfoga honom avsevärd smärta. Han använder remmen kraftfullt från början till slut. Han smiskar stadigt och systematiskt utan att någonsin låta mina tårar eller desperata vridningar och sparkar påverka honom.
Om jag kämpar och vrider mig alltför hysteriskt lägger han sin hand på min nacke och håller mig nere. Men remmen fortsätter att arbeta på min nakna rumpa oavsett. Det första slaget har en chockerande effekt på mig och det är det första av vad som verkar vara ett aldrig sinande regn av kraftfulla slag som orsakar våldsam smärta och bränner sig djupt in i mitt kött. Snabbt byggs smärtan upp till något som verkar outhärdligt och driver mig till desperation. Jag gråter och vrider och sparkar ohämmat utan att bry mig om hur barnsligt och ovärdigt jag agerar. Hela tiden tänker jag naivt att det inte kan bli värre, men det hindrar honom inte från att föra ner remmen och kontinuerligt öka den smärtsamma blossningen på min rumpa.
Remmen träffar hela min rumpa, men mest fokuserar den på den köttiga nedre halvan av mina skinkor och på mina övre lår. Det området får alltid en rejäl smäll så att det brinner intensivt långt efter att smisket är slut. Det är också ömt och pulserande i flera dagar efteråt. Jag trodde att straffet aldrig skulle ta slut och ibland under smisket agerade jag hysteriskt. Till slut var det över och remmen slutade äntligen dansa på min nakna rumpa.
Jag grät fortfarande, och min rumpa var glödande röd och värkte och dunkade, men det blev i alla fall inte värre. Jag fick tillåtelse att plocka upp mina trosor från golvet, jag hade sparkat av dem under smisket, och sedan gå till badrummet och fräscha upp mig. Det tog tid för mig att samla mig och sluta gråta, och den brännande smärtan i rumpan avtog bara långsamt. Jag var mycket medveten om att jag hade blivit grundligt bestraffad för mitt dåliga uppförande och att ömheten och smärtan skulle hålla i sig en tid framöver.
Emotionellt hade jag det nu mycket bättre än tidigare. Under smisket var den fruktansvärda smärtan så överväldigande att den ensam upptog mitt sinne, men efteråt blev den känslomässiga effekten av smisket dominerande och även om jag naturligtvis inte var jublande, var jag långt ifrån nedstämd och på dåligt humör. Min glödande röda, värkande och pulserande rumpa orsakade mig stort obehag och det skulle fortsätta under en tid. Jag hade burits av skam och skuld för att jag var stygg och nu hade jag blivit grundligt bestraffad som jag förtjänade. Den våldsamma smärtan i min rumpa gjorde mig mycket medveten om att jag hade blivit straffad, men den fruktansvärda smärta som jag hade utstått och fortfarande led av efterdyningarna av gjorde mig också medveten om att jag hade fått det straff jag förtjänade och behövde. Jag hade gottgjort mitt dåliga uppförande och fick nu en ny start.
Detta var känslomässigt tillfredsställande. Smärtan var fortfarande intensiv och fick mig att gnälla. Smisket, även om det var mycket obehagligt, var inte bara den naturliga och rättfärdiga konsekvensen av min stygghet utan också som ett positivt inflytande på mig. Det hade befriat mig från skuldkänslor och det hade gjort mig ödmjuk och gjort mig till en bättre kvinna som inte skulle glömma bort mitt uppförande och den respekt jag är skyldig inte bara min man utan även andra människor. Jag var inte stolt över att ha misskött mig så att jag förtjänade att få smisk. Jag önskade att jag kunde ha undvikit straffet helt och hållet. Men jag erkände fullt ut att smisket hade varit välförtjänt och behövt och att det skulle ha en mycket positiv effekt på mig och min attityd och mitt beteende.
Min man tar sina plikter som make på allvar och även som disciplinatör ser han alltid till att göra jobbet ordentligt. Lite smisk eller lätt smisk förekommer inte i vårt hem. Smisk är alltid stränga, och om det behövs är de mycket stränga. Den pinsamma stränga utfrågningen och föreläsningen före smisket är också en del av det viktiga efterspelet. Min man smiskar mig alltid igen åtminstone under ett par dagar. Min rumpa är så öm att det inte finns någon risk att jag glömmer att jag varit stygg och fått det straff jag förtjänat.
Och även om det för tillfället skulle vara en lättnad om min man bara smiskade mig milt så skulle jag utan tvekan snart känna mig märkligt missnöjd och otillfredsställd. Dessutom skulle det få mig att känna mig osäker om min man var tillåtande och eftergiven så att jag inte längre kunde förlita mig på att han skulle vara den orubbliga auktoritet som håller mig i schack och garanterar ordning, stabilitet och harmoni inom säkra gränser.
Exakt hur denna osäkerhet och sådana negativa känslor skulle få mig att uppträda kan jag inte säga och jag hoppas att jag aldrig kommer att få reda på det. Jag är säker på att den dåliga påverkan på min attityd samt mitt humör snart skulle vara uppenbar.
Det är ett faktum att det är en mycket positiv påverkan på mig att hållas i linje, att hållas ansvarig för mitt dåliga uppförande och att konsekvent bli smiskad hårt när jag förtjänar bestraffning allt är en mycket positiv påverkan på mig.
Att erkänna de positiva effekterna av att få mitt nakna arsle smiskat ljudligt och grundligt när jag missköter mig innebär också att efterdyningarna inte orsakar dåliga känslor dåligt humör. Det är sant att det inte direkt är trevligt när min rumpa är öm och gör ont efter ett smisk och jag åtminstone under ett par dagar måste avstå från att rida min häst, avstå från att cykla, vara försiktig när jag sätter mig ner och måste räkna med att den pyrande smärtan blossar upp om jag rör mig utan att vara försiktig, men detta är bara ett fysiskt och inte ett känslomässigt obehag. Mina tankar och känslor under dessa perioder återspeglar naturligtvis att min ömma rumpa ständigt påminner mig om att jag har fått ett välförtjänt smisk för att ha varit stygg. Då är det naturligt att mina tankar är fokuserade på mitt dåliga uppförande och straffet. Jag reflekterar över hur varför och jag misskötte mig, hur dumt barnsligt jag betedde mig, hur mitt dåliga beteende gjorde det nödvändigt för min man att disciplinera mig, hur skamsen jag var osv. Men vad alla dessa och många andra tankar leder till är detta: Den tillfredsställda vetskapen om att ha blivit straffad som jag förtjänade, ökad respekt för och tro på min man, tacksamhet över att jag är väl omhändertagen och hålls ansvarig för mitt dåliga uppförande och slutligen en djupt tillfredsställande känsla av tillfredsställelse, trygghet, harmoni och ordning. De dagar då min ömma rumpa fortsätter att påminna mig om mitt dåliga uppförande och dess smärtsamma konsekvenser ger mig en chans att både intellektuellt och känslomässigt överväga varje aspekt av bestraffningen och varför jag förtjänade den och vad jag bör lära mig av den smärtsamma erfarenheten. Det hjälper mig att fullt ut förstå hur mycket jag förtjänade smisket och hur fördelaktigt det är för mig att min man inte tvekar att ge mig ett ordentligt och grundligt kok stryk med bar rumpa när jag missköter mig och misslyckas med att uppföra mig så att han kan vara nöjd med mig.