Má vlast består av sex delar:
- Vyšehrad (Det höga slottet)
- Vltava (Moldau)
- Šárka
- Z českých luhů a hájů
- Tábor
- Blaník
VyšehradEdit
Den första dikten, Vyšehrad (Det höga slottet), som komponerades mellan slutet av september och den 18 november 1874 och uruppfördes den 14 mars 1875 i filharmonikerna, beskriver slottet Vyšehrad i Prag som var säte för de tidigaste tjeckiska kungarna. Under sommaren 1874 började Smetana förlora sin hörsel, och total dövhet följde snart; han beskrev den gradvisa, men snabba förlusten av sin hörsel i ett avskedsbrev till direktören för den kungliga tjeckiska provinsteatern, Antonín Čížek. I juli 1874 började han höra onormala ljud och sedan ett permanent surrande. Inte långt efter att det började var han oförmögen att urskilja enskilda ljud. I början av oktober förlorade han all hörsel på höger öra och slutligen den 20 oktober på vänster öra. Hans behandling byggde på att upprätthålla isoleringen från alla ljud, men var inte framgångsrik.
Dikten börjar med ljuden från den mytomspunne sångaren Lumírs harpa, för att sedan övergå till tonerna från slottets arsenal. I detta avsnitt av musiken introduceras huvudmotiven, som används i andra delar av cykeln. Ett motiv med fyra toner (B♭-E♭-D-B♭) representerar slottet Vyšehrad; detta hörs igen i slutet av ”Vltava” och återigen, för att avrunda hela cykeln, i slutet av ”Blaník”.
I partituret krävs två harpor för att utföra de inledande arpeggierna. Efter ett dominant sjunde ackord tar blåsarna upp temat, följt av stråkarna, innan hela orkestern används för att nå ett klimax. I nästa del påminner Smetana om berättelsen om slottet och använder ett snabbare tempo som blir en marsch. Ett till synes triumferande klimax avbryts av en nedåtgående passage som skildrar slottets sammanbrott, och musiken tystnar. Sedan hörs det inledande harpmaterialet igen och musiken påminner återigen om slottets skönhet, som nu ligger i ruiner. Musiken avslutas tyst och skildrar floden Vltava som flyter nedanför slottet.
Det är det enda stycket i cykeln som utformades mellan 1872 och 1874, och det är det enda stycket i cykeln som i stort sett var färdigt innan Smetana började bli märkbart döv sommaren 1874. De flesta föreställningar varar ungefär femton minuter.
VltavaEdit
Problem med att spela upp denna fil? Se mediahjälpen.
Vltava, även känd under den engelska titeln The Moldau och den tyska Die Moldau, komponerades mellan den 20 november och 8 december 1874 och uruppfördes den 4 april 1875 under Adolf Čech. Det är cirka 13 minuter långt och står i tonarten e-moll.
I detta stycke använder Smetana tonmålning för att frammana ljudet från en av Böhmens stora floder. Med hans egna ord:
Kompositionen beskriver Vltavas lopp, från de två små källorna, kalla och varma Vltava, till föreningen av de båda strömmarna till en enda ström, Vltavas lopp genom skogar och ängar, genom landskap där ett bondebröllop firas, sjöjungfrurnas runddans i nattens månsken: på de närbelägna klipporna skymtar stolta slott, palats och ruiner i luften. Vltava virvlar in i Johannes forsar; sedan vidgas den och flyter mot Prag, förbi Vyšehrad, för att sedan majestätiskt försvinna i fjärran och sluta vid Labe (eller Elbe, på tyska).
Vltava innehåller Smetanas mest kända melodi. Det är en bearbetning av melodin La Mantovana, som tillskrivs den italienske renässanstenoren Giuseppe Cenci och som i en lånad rumänsk form också låg till grund för den israeliska nationalsången Hatikvah. Melodin förekommer också i en gammal tjeckisk folksång, Kočka leze dírou (”Katten kryper genom hålet”), Hanns Eisler använde den i sin ”Song of the Moldau” och Stan Getz framförde den som ”Dear Old Stockholm” (möjligen genom en annan avledning av den ursprungliga melodin, ”Ack Värmeland du sköna”).
Stycket förekommer i den amerikanska filmen The Tree of Life från 2011.
ŠárkaEdit
Problem med att spela upp den här filen? Se mediehjälpen.
Den tredje dikten färdigställdes den 20 februari 1875 och är uppkallad efter den kvinnliga krigaren Šárka, en central gestalt i den gamla tjeckiska legenden om Jungfruarnas krig. Šárka binder sig själv till ett träd som bete och väntar på att bli räddad av den furstliga riddaren Ctirad, och lurar honom att tro att hon är en ofrivillig fånge hos de upproriska kvinnorna. När Ctirad, som snabbt har förälskat sig i henne, släpper henne, serverar Šárka honom och hans kamrater drogad mjöd och när de har somnat låter hon ett jakthorn ljuda: en överenskommen signal till de andra kvinnorna. Dikten slutar med att krigarjungfrurna faller över och mördar de sovande männen. Den framfördes för första gången under ledning av Adolf Čech (källorna är oense om det var den 10 december 1876 eller den 17 mars 1877).
Z českých luhů a hájůEdit
Smetana avslutade komponeringen av detta stycke, som vanligen översätts som ”From Bohemia’s Woods and Fields” eller ”From Bohemian Fields and Groves”, den 18 oktober 1875 och fick sitt första offentliga framförande nästan åtta veckor senare, den 10 december. Tondikten är en skildring av skönheten hos den tjeckiska landsbygden och dess folk, men den berättar ingen egentlig historia. Den första delen är tillägnad skogens storslagenhet med en överraskande fuga i stråkarna, som avbryts av en mjuk skogsmelodi i hornen, som senare tas över av hela orkestern. I den andra delen skildras en byfest i full gång. Denna tondikt var ursprungligen skriven för att vara finalen i Má vlast.
TáborRedigera
Detta stycke, som färdigställdes den 13 december 1878 och uruppfördes den 4 januari 1880, är uppkallat efter staden Tábor i södra Böhmen, som grundats av hussiterna och som fungerade som deras centrum under hussiternas krig. Temat för verket är citerat från de två första raderna i den hussitiska hymnen ”Ktož jsú boží bojovníci” (”Ni som är Guds krigare”).
BlaníkEdit
Blaník färdigställdes den 9 mars 1879 och hade premiär den 4 januari 1880. Den är uppkallad efter berget Blaník där en legend säger att en stor armé av riddare ledda av Sankt Wenceslas sov. Riddarna kommer att vakna och hjälpa landet i dess svåraste stund (ibland beskrivs det som att fyra fientliga arméer attackerar från alla kardinalriktningar).
Musikaliskt sett börjar Blaník precis så som Tábor slutar, med att ”hamra” fram det motto som lämnades olöst, men som nu fortsätter, som om det vore i efterdyningarna av slaget. På så sätt bildar dessa två sista tondikter i cykeln ett sammanhängande par, liksom de två första; det höga slottets tema återkommer när Moldovas flodresa triumferande når samma destination, och återkommer återigen triumferande i slutet av Blaník. Ännu en gång citeras den hussitiska hymn som används i Tábor, även om det den här gången är den tredje raden som ljuder i marschen i slutet av stycket. Den ursprungliga texten till denna rad i hymnen lyder ”så att du slutligen med honom alltid kommer att vara segerrik”, en hänvisning till den tjeckiska statens slutliga segerrika uppkomst.
