Fondprestationer anses ofta vara det avgörande provet för fondförvaltning, och i institutionella sammanhang är noggranna mätningar en nödvändighet. För detta ändamål mäter institutionerna resultatet för varje fond (och vanligtvis för interna ändamål komponenter av varje fond) som de förvaltar, och resultatet mäts också av externa företag som specialiserar sig på resultatmätning. De ledande företagen för prestationsmätning (t.ex. Russell Investment Group i USA eller BI-SAM i Europa) sammanställer aggregerade branschdata, som t.ex. visar hur fonder i allmänhet presterat i förhållande till givna prestationsindex och jämförelsegrupper under olika tidsperioder.
I ett typiskt fall (låt oss säga en aktiefond) skulle beräkningen göras (vad kunden beträffar) varje kvartal och skulle visa en procentuell förändring jämfört med föregående kvartal (t.ex. +4,6 % totalavkastning i US-dollar). Denna siffra skulle jämföras med andra liknande fonder som förvaltas inom institutionen (i syfte att övervaka den interna kontrollen), med resultatdata för fonder i jämförelsegrupper och med relevanta index (där sådana finns tillgängliga) eller skräddarsydda riktmärken för resultat, där så är lämpligt. De specialiserade företagen för prestationsmätning beräknar uppgifter om kvartil och decil och stor uppmärksamhet skulle ägnas åt varje fonds (percentil)placering.
Det är förmodligen lämpligt att ett värdepappersföretag övertalar sina kunder att bedöma prestationen över längre perioder (t.ex. 3-5 år) för att utjämna mycket kortsiktiga fluktuationer i prestationen och påverkan från konjunkturcykeln. Detta kan dock vara svårt, och inom hela branschen finns det en allvarlig upptagenhet med kortsiktiga siffror och effekten på förhållandet till kunderna (och de affärsrisker som följer för institutionerna).
Ett bestående problem är huruvida man skall mäta resultatet före skatt eller efter skatt. Mätning efter skatt representerar nyttan för investeraren, men investerarnas skattepositioner kan variera. Mätning före skatt kan vara missvisande, särskilt i system som beskattar realiserade kapitalvinster (och inte orealiserade). Det är därför möjligt att framgångsrika aktiva förvaltare (mätt före skatt) kan ge usla resultat efter skatt. En möjlig lösning är att redovisa positionen efter skatt för en viss standardskattebetalare.
Riskjusterad resultatmätningRedigera
Resultatmätning bör inte reduceras till att enbart utvärdera fondens avkastning, utan måste också integrera andra fondelement som skulle kunna vara av intresse för investerare, som t.ex. måttet på den risk som tagits. Flera andra aspekter ingår också i resultatmätningen: utvärdering av om förvaltarna har lyckats nå sitt mål, dvs. om deras avkastning var tillräckligt hög för att belöna de risker som tagits, hur de jämför sig med sina jämnåriga och slutligen om portföljförvaltningens resultat berodde på tur eller på förvaltarens skicklighet. Behovet av att besvara alla dessa frågor har lett till utvecklingen av mer sofistikerade resultatmått, varav många har sitt ursprung i modern portföljteori. Modern portföljteori fastställde den kvantitativa koppling som finns mellan portföljens risk och avkastning. Den modell för prissättning av kapitaltillgångar (Capital Asset Pricing Model, CAPM) som utvecklades av Sharpe (1964) belyste begreppet belöning av risk och gav upphov till de första resultatindikatorerna, vare sig det rör sig om riskjusterade nyckeltal (Sharpe-kvot, informationskvot) eller differentiell avkastning jämfört med riktmärken (alfabetiska värden). Sharpe-kvoten är det enklaste och mest kända prestationsmåttet. Den mäter en portföljs avkastning som överstiger den riskfria räntan, jämfört med portföljens totala risk. Detta mått sägs vara absolut, eftersom det inte hänvisar till något riktmärke, vilket undviker nackdelar i samband med ett dåligt val av riktmärke. Samtidigt är det inte möjligt att separera resultatet av den marknad som portföljen är investerad i från förvaltarens resultat. Informationskvoten är en mer allmän form av Sharpe-kvoten där den riskfria tillgången ersätts av en referensportfölj. Detta mått är relativt, eftersom det utvärderar portföljens prestanda i förhållande till ett riktmärke, vilket gör resultatet starkt beroende av detta riktmärkesval.
Portfölj alfa erhålls genom att mäta skillnaden mellan portföljens avkastning och avkastningen från en referensportfölj. Detta mått verkar vara det enda tillförlitliga prestationsmåttet för att utvärdera aktiv förvaltning. I själva verket måste vi skilja mellan normal avkastning, som tillhandahålls av den rättvisa belöningen för portföljens exponering för olika risker, och som erhålls genom passiv förvaltning, och onormal avkastning (eller överprestation) som beror på förvaltarens skicklighet (eller tur), oavsett om det sker genom market timing, stock picking eller tur. Den första komponenten är relaterad till investeringsval av allokering och stil, som kanske inte enbart kontrolleras av förvaltaren och som beror på det ekonomiska sammanhanget, medan den andra komponenten är en utvärdering av framgången med förvaltarens beslut. Endast den sistnämnda, som mäts med alfa, gör det möjligt att utvärdera förvaltarens verkliga prestation (men då endast om man antar att varje överprestation beror på skicklighet och inte tur).
Portföljens avkastning kan utvärderas med hjälp av faktormodeller. Den första modellen, som föreslogs av Jensen (1968), bygger på CAPM och förklarar portföljens avkastning med marknadsindex som enda faktor. Det står dock snabbt klart att en faktor inte räcker för att förklara avkastningen särskilt väl och att andra faktorer måste beaktas. Flerfaktormodeller utvecklades som ett alternativ till CAPM, vilket möjliggör en bättre beskrivning av portföljrisker och en mer exakt utvärdering av en portföljs avkastning. Fama och French (1993) har till exempel lyft fram två viktiga faktorer som karakteriserar ett företags risk utöver marknadsrisken. Dessa faktorer är book-to-market-förhållandet och företagets storlek mätt som dess marknadskapitalisering. Fama och French föreslog därför en trefaktormodell för att beskriva portföljens normala avkastning (Fama-French trefaktormodell). Carhart (1997) föreslog att man skulle lägga till momentum som en fjärde faktor för att göra det möjligt att ta hänsyn till avkastningens kortsiktiga persistens på kort sikt. Av intresse för prestationsmätning är också Sharpes (1992) modell för stilanalys, där faktorerna är stilindex. Denna modell gör det möjligt att utveckla ett skräddarsytt riktmärke för varje portfölj genom att använda den linjära kombinationen av stilindex som bäst replikerar portföljens stilallokering, och leder till en noggrann utvärdering av portföljens alfa.