Tecknet förekommer först i klassiska texter som Ἀλβίων Albíōn eller Ἀλουΐων Alouíōn (i Ptolemaios skrifter på grekiska), och senare som Albion i latinska dokument. Historiskt sett avser termen Storbritannien som helhet och är i slutändan baserad på den indoeuropeiska roten för ”vit”. Det kom senare att användas av gäliskspråkiga i form av Alba (dativ Albainn, genitiv Albann, numera föråldrat) som benämning på picternas tidigare rike som när det användes för första gången i denna bemärkelse (kring tiden för kung Causantín mac Áeda (Konstantin II, 943-952)) hade expanderat. Regionen Breadalbane (Bràghad Albann, den övre delen av ”Alba”) har också fått sitt namn därifrån.
Med tiden införlivade detta rike andra till de södra territorierna. Det blev omlatiniserat under högmedeltiden som ”Albanien” (det är oklart om det i slutändan kan dela samma etymon som det moderna Albanien). Det sistnämnda ordet användes främst av kelto-latinska författare, och mest känt av Geoffrey of Monmouth. Det var detta ord som övergick till medelengelska som Albany, även om detta mycket sällan användes för kungariket Skottland, utan snarare för det fiktiva hertigdömet Albany. Det är från det senare som Albany, huvudstaden i den amerikanska delstaten New York, och Albany i västra Australien har fått sina namn.
Det förekommer också i den angliciserade litterära formen Albyn, som i Byrons Childe Harold:
And wild and high the ’Cameron’s gathering’ rose,The war-note of Lochiel, which Albyn’s hills Have heard, and heard, too, have her Saxon foe