Företag eller fraktionsandelar i företag kan värderas för olika ändamål, t.ex. fusioner och förvärv, försäljning av värdepapper och skattepliktiga händelser. En korrekt värdering av privatägda företag beror till stor del på tillförlitligheten hos företagets historiska finansiella information. Offentliga företags finansiella rapporter granskas av Certified Public Accountants (USA), Chartered Certified Accountants (ACCA) eller Chartered Accountants (Storbritannien) och Chartered Professional Accountants (Kanada) och övervakas av en statlig tillsynsmyndighet. Alternativt har privata företag ingen statlig tillsyn – om de inte är verksamma inom en reglerad bransch – och är vanligtvis inte skyldiga att låta revidera sina årsredovisningar. Dessutom utarbetar cheferna i privata företag ofta sina bokslut för att minimera vinsterna och därmed skatterna. Alternativt tenderar företagsledare i offentliga företag att vilja ha högre vinster för att öka aktiekursen. Därför är ett företags historiska finansiella information kanske inte korrekt och kan leda till över- och undervärdering. Vid ett förvärv utför en köpare ofta en due diligence för att verifiera säljarens information.
Finansiella redovisningar som upprättats i enlighet med allmänt accepterade redovisningsprinciper (GAAP) visar många tillgångar baserat på deras historiska kostnader snarare än på deras nuvarande marknadsvärden. Till exempel visar ett företags balansräkning vanligtvis värdet på mark som det äger till vad företaget betalade för den snarare än till dess nuvarande marknadsvärde. Men enligt kraven i GAAP måste ett företag redovisa det verkliga värdet (som vanligtvis närmar sig marknadsvärdet) för vissa typer av tillgångar, t.ex. finansiella instrument som innehas för försäljning, i stället för att redovisa det ursprungliga anskaffningsvärdet. När ett företag är skyldigt att redovisa vissa av sina tillgångar till verkligt värde kallar vissa denna process för ”mark-to-market”. Men att redovisa tillgångsvärden i boksluten till verkligt värde ger cheferna stora möjligheter att vrida upp tillgångsvärdena för att på konstgjord väg öka vinsterna och aktiekurserna. Cheferna kan vara motiverade att ändra vinsterna uppåt så att de kan få bonusar. Trots risken för att cheferna kan vara snedvridna föredrar aktieinvesterare och fordringsägare att känna till marknadsvärdena för ett företags tillgångar – snarare än deras historiska kostnader – eftersom de aktuella värdena ger dem bättre information för att fatta beslut.
Det finns vanligen tre pelare för att värdera affärsenheter: analyser av jämförbara företag, analys av diskonterade kassaflöden och analys av tidigare transaktioner. Till de olika typerna av företagsvärdering hör Chartered Business Valuator (CBV) som erbjuds av CBV Institute, ASA och CEIV från American Society of Appraisers och CVA från National Association of Certified Valuators and Analysts.
Diskonterade kassaflödesmetodenRedigera
Denna metod uppskattar värdet av en tillgång baserat på dess förväntade framtida kassaflöden, som diskonteras till nutid (dvs. nuvärdet). Detta koncept att diskontera framtida pengar är allmänt känt som pengarnas tidsvärde. Till exempel är en tillgång som förfaller och betalar 1 dollar om ett år värd mindre än 1 dollar i dag. Storleken på rabatten baseras på en alternativkostnad för kapital och den uttrycks som en procentsats eller diskonteringsränta.
I finansieringsteorin baseras storleken på alternativkostnaden på ett förhållande mellan risken och avkastningen för någon typ av investering. Den klassiska ekonomiska teorin hävdar att människor är rationella och riskobenägna. De behöver därför ett incitament för att acceptera risker. Incitamentet i finansbranschen kommer i form av högre förväntad avkastning efter att ha köpt en riskfylld tillgång. Med andra ord, ju mer riskfylld investeringen är, desto mer avkastning vill investerarna ha av investeringen. Med samma exempel som ovan antar vi att den första investeringsmöjligheten är en statsobligation som ger en ränta på 5 % per år och där kapital- och räntebetalningarna garanteras av staten. Alternativt kan den andra investeringsmöjligheten vara en obligation som emitterats av ett litet företag och som också betalar en årlig ränta på 5 %. Om de fick välja mellan de två obligationerna skulle praktiskt taget alla investerare köpa statsobligationen i stället för obligationen från det lilla företaget, eftersom den första obligationen är mindre riskfylld samtidigt som den betalar samma ränta som den mer riskfyllda andra obligationen. I detta fall har en investerare inget incitament att köpa den andra obligationen som är mer riskfylld. För att locka till sig kapital från investerare måste det lilla företaget som emitterar den andra obligationen dessutom betala en ränta som är högre än de 5 % som statsobligationen betalar. Annars är det inte troligt att någon investerare kommer att köpa obligationen och företaget kommer därför inte att kunna anskaffa kapital. Men genom att erbjuda en ränta som är högre än 5 % ger företaget investerarna ett incitament att köpa en mer riskfylld obligation.
För en värdering med hjälp av metoden för diskonterade kassaflöden uppskattar man först de framtida kassaflödena från investeringen och uppskattar sedan en rimlig diskonteringsränta efter att ha tagit hänsyn till hur riskfyllda dessa kassaflöden är och till räntenivåerna på kapitalmarknaderna. Därefter gör man en beräkning för att beräkna nuvärdet av de framtida kassaflödena.
Riktlinjeföretag metodRedigera
Denna metod bestämmer värdet på ett företag genom att observera priserna på liknande företag (så kallade ”vägledande företag”) som sålts på marknaden. Dessa försäljningar kan vara aktier eller försäljningar av hela företag. De observerade priserna tjänar som riktmärken för värderingen. Utifrån priserna beräknar man prismultiplar, t.ex. förhållandet mellan pris och vinst eller pris och bokföringsvärde – en eller flera av dessa används för att värdera företaget. Till exempel tillämpas den genomsnittliga pris-till-vinstmultipeln för riktmärkesföretagen på det berörda företagets vinst för att uppskatta dess värde.
Många prismultiplar kan beräknas. De flesta är baserade på en del av bokslutet, t.ex. ett företags vinst (price-to-earnings) eller bokfört värde (price-to-book value), men multiplar kan baseras på andra faktorer, t.ex. pris per abonnent.
NettotillgångsvärdemetodenRedigera
Den tredje vanligaste metoden för att uppskatta värdet på ett företag ser till företagets tillgångar och skulder. Ett solvent företag skulle åtminstone kunna lägga ner verksamheten, sälja tillgångarna och betala fordringsägarna. Eventuella likvida medel som skulle finnas kvar fastställer ett golvvärde för företaget. Denna metod är känd som nettotillgångsvärdet eller kostnadsmetoden. I allmänhet överstiger det diskonterade kassaflödet i ett välfungerande företag detta golvvärde. Vissa företag är dock värda mer ”döda än levande”, t.ex. svagt presterande företag som äger många materiella tillgångar. Denna metod kan också användas för att värdera heterogena investeringsportföljer samt ideella organisationer, för vilka analys av diskonterade kassaflöden inte är relevant. Den värderingsförutsättning som normalt används är en ordnad likvidation av tillgångarna, även om vissa värderingsscenarier (t.ex. fördelning av köpeskillingen) innebär en värdering av tillgångarna under användning, t.ex. avskriven återanskaffningskostnad.
Ett alternativt tillvägagångssätt till metoden för nettotillgångsvärde är metoden för överskottsvinster. (Denna metod beskrevs först i U.S. Internal Revenue Service’s Appeals and Review Memorandum 34 och har senare förfinats genom Revenue Ruling 68-609). Enligt metoden för överskottsintäkter identifierar värderaren värdet av materiella tillgångar, uppskattar en lämplig avkastning på dessa materiella tillgångar och subtraherar denna avkastning från den totala avkastningen för företaget, varvid den ”överskjutande” avkastningen kvarstår, vilken antas komma från de immateriella tillgångarna. En lämplig kapitaliseringsränta tillämpas på överavkastningen, vilket resulterar i värdet på de immateriella tillgångarna. Detta värde läggs till värdet av de materiella tillgångarna och eventuella icke-operativa tillgångar, och summan är det uppskattade värdet för företaget som helhet. Se Clean surplus accounting, Residual Income Valuation.