Medans större delen av världen fokuserade på avtäckningen av Tesla Cybertruck i november förra året och tappade fattningen när ”pansarglaset” på lastbilen gick sönder – till Elon Musks stora förlägenhet – ägde en annan avtäckning rum i Amman, Jordanien. Diametralt motsatt till det kaos som Cybertruck orsakade var denna avtäckning fredlig och lugn. Värd var ingen mindre än Coldplay, som släppte sitt senaste album Everyday Life genom två liveframträdanden under den jordanska soluppgången och solnedgången som streamades i sin helhet på YouTube. Föreställningarna skulle motsvara de två halvorna av albumet med titlarna ”Sunrise” och ”Sunset” och platsen var en vinkning till albumets influenser från Mellanöstern. Eftersom jag är ett partiskt Coldplay-fan tyckte jag att uppträdandet var ganska gudomligt, särskilt när det kombinerades med Ammans skönhet och faktiskt soluppgången och solnedgången, men tyvärr kunde jag inte få någon att uppskatta uppträdandets – och faktiskt även albumets – briljans vid den tidpunkten.
Men lite mer än ett år senare och efter en Grammy-nominering som kom som en trevlig överraskning – även om Grammys inte är någon riktig kvalitetsindikator – kan ingen stoppa mig när jag ytterligare argumenterar för skönheten i detta album, Coldplays åttonde i en lysande karriär som sträcker sig över ungefär två decennier. Det är värt att titta igenom varje enskilt spår på det här albumet. Låtarna kan sluta med att ha väldigt olika ljud, men delar ändå mycket i karaktär och essens och har starka influenser från Mellanöstern och Afrika, vilket kan ses på albumomslaget och även på andra ställen.
Everyday Life är ett dubbelalbum, med två avdelningar som nämnts ovan. Den första halvan av albumet utgör ”Sunrise” , med ett eponymt instrumentalt mellanspel som sparkar igång och verkligen sätter tonen för den första delen av albumet. Detta följs av ”Church”, albumets första riktiga låt som bygger på en parallell jämförelse mellan en gudstjänstplats och en vacker kvinnas hjärtevärmande närvaro, med bakgrundssång på arabiska av Norah Shaqur, den första av många nickar till den arabiska kulturen.
Det som följer efter detta spår är utan tvekan den mest kraftfulla låten på albumet och min personliga favorit, ”Trouble in Town”. Låten har en egen musikvideo, en visuell skildring av texten som hämtar inspiration från George Orwells Animal Farm – med särskild hänvisning till raden ”vissa djur är mer jämlika än andra” – och är baserad på den djupt rotade frågan om polisbrutalitet längs rasgränserna – kanske den mest profetiska låten på hela albumet, eftersom 2020 har varit ett år av rasmässig uppgörelse.
Den mest skrämmande aspekten av ”Trouble in Town” är att den innehåller ett verkligt klipp från en stoppning och kroppsvisitering av den ökände Philly-polisen Philip Nace 2013, som varvas med ett intensivt crescendo av musik som får dig att sitta upp och känna starkt.
Ett kraftfullt spår som ”Trouble in Town” följs av ett kort spår, ”BrokEn”, stylat som sådant i en hyllning till Brian Eno, som Coldplay tidigare arbetat med på framgångsrika projekt som ”Viva la Vida” och vars smak för gospelmusik inspirerade dem att spela in ett sådant spår. Detta spår är enkelt och har naturligtvis en gospelkör, som i huvudsak står som en bön och ger välbehövlig avkoppling efter den irritation som kommer från ”Trouble in Town”.
Denna respit varar dock inte länge, då nästa låt är den tveklöst starkaste kandidaten till tårar i albumet: ”Daddy”. Låtens utgångspunkt är enkel och utförandet är effektivt, eftersom den fungerar som en redogörelse för ett barn som saknar sin pappa, kanske en som har övergivit dem. Enligt Chris Martin hänvisar den här låten också till det amerikanska fängelseindustriella komplexet och hur det separerar barn från sina fäder, vilket visar sig vara ännu en extremt relevant låt i en tid då straffrättsliga reformer diskuteras så flitigt. Låten får även en animerad musikvideo för att öka känslorna.
Nästa låt ”WOTW/POTP” – som står för ”Wonder of the World, Power of the People” – är en kort låt som syftar till självbekräftelse och som även fungerar som ett mellanspel till den näst sista låten i albumets ”Sunrise”-avsnitt, ”Arabesque”.
”Arabesque” – en av de ledande singlarna på albumet – visar sig vara ännu en unikt klingande låt på albumet, med fransk sång från den populära belgiska sångerskan Stromae och blåssektioner av den nigerianske musikern Femi Kuti och hans band. Låten är en fantastisk blandning av västerländsk och österländsk musik, vilket passar bra in på låtens övergripande budskap – att försöka visa att människor, oavsett om de kommer från öst eller väst, är människor i slutändan. Låten innehåller också ett soundbite av den legendariske musikern Fela Kuti – Femis far – och en hel del passion. Det är faktiskt den första studioversionen av Coldplay som innehåller några svordomar – vilket kan höras i outro-texten när Chris skriker ”same fucking blood” med stor effekt.
Den första halvan av albumet avslutas med ”When I Need a Friend”, som låter som en hymn och uppmanar till andlighet. Den innehåller också rader från dokumentären ”Everything is Incredible” som talas av Agustin, en fiskare från Honduras som var förlamad av polio men som var fast besluten att bygga sin egen helikopter under de senaste 50 åren, trots att han inte kan se sig själv någonsin flyga i den. Outro-spelet speglar den hoppfulla känslan som låten bär med sig in i andra halvan av albumet.
”Sunset” innebär ett byte av energi och inleds med ett lekfullt och kraftfullt satiriskt spår ”Guns”, en politiskt laddad låt som uppmanar till felplacerade samhällsprioriteringar, fixeringen vid vapen och frågan om vapenvåld, och som driver albumets övergripande budskap – fred – på ett okonventionellt sätt som jag personligen tycker om.
”Guns” följs av albumets andra huvudsingel, ”Orphans”. Kanske en av de få radiovänliga låtarna på albumet, dess glada ton – och musikvideo – maskerar den djupare texten. Texten berättar om Rosaleen och hennes Baba (pappa), två karaktärer med olika historier som dödades av bombningen av Damaskus 2018, med en brygga som antyder att de återförenades i himlen, och som lyfter fram den magkänsliga verkligheten av krig och våld.
”Orphans” följs snabbt av ”Èko”, en låt som hämtar inspiration från afrikanska ljud och vars text kan ses som en hyllning till Afrika och titeln som en referens till staden Lagos i Nigeria och sedan ”Cry Cry Cry Cry”, en enkel bluesig låt som kretsar kring stöttande och kärleksfulla relationer, som också fick en egen musikvideo.
Nästan på tur står ”Old Friends”, en låt som fungerar som en kort tvåminuters ode till vänner som vi kanske har förlorat på vägen, oavsett anledning. Från Chris Martins perspektiv var det en referens till en vän som han förlorade i leukemi.
Detta följdes av albumets kanske mest unika spår: ” بنى اَدم” – den arabiska skriften läses från höger till vänster och romaniseras som ”Bani Adam” – som är en musikalisk tolkning av en farsi-dikt skriven av den iranska poeten Saadi Shirazi som talar för mänsklighet och samhörighet. Denna dikt refererades också en gång av Barack Obama och finns också inskriven på FN-byggnaden i New York.
Den näst sista låten i ”Sunset”-avsnittet – och faktiskt albumet – följde härnäst i form av ”Champion of the World”. I en eklektisk samling av låtar fungerar detta som en av de enda andra mer radiovänliga låtarna enligt min mening. Med ett intro på Igbo – ännu en nick till Afrika – är den här låten en för dem som inte känner att de hör hemma. Musikvideons berättelse kretsar kring en mobbad unge – ofta ställd mot Chris – som fann tröst i en värld av fantasi. Som en person som tillbringar mycket tid nedsänkt i tankar och fantasi, resonerar den här låten verkligen med mig.
Det här albumet kommer till en gripande avslutning med titellåten ”Everyday Life”. Låten delar den huvudsakliga ackordföljden med den första riktiga låten på albumet ”Church” och slår ihop allting och talar om de alldeles för verkliga striderna vi möter i våra vardagliga liv – inklusive så många av de saker som det sjungs om på albumet – och hur alla är med i det här tillsammans eftersom allt detta är mänskligt. Musikvideon börjar med att anspela på Xhosa-konceptet Ubuntu, en filosofi om mänskligheten, om ”jag är för att vi är” som innebär hur våra liv är så sammanflätade. Den motiverade mig faktiskt att skriva en debattartikel i mars, precis när allting föll samman.
I ett år som har sett oss gå igenom nästan allt tänkbart – och utan någon aning om vad som väntar härnäst – ger det här albumet en dos värme som är så desperat nödvändig. Kanske är det inte på samma nivå av mänsklig uppfinningsrikedom som en Cybertruck, men när världen faller samman kan jag bara vända mig till Everyday Life och dess utsökta variation av ljud och den sammanbindande tråden av kärlek, mänsklighet och hopp och kraftfulla vederläggning av hat, för att finna lite välbehövlig tröst.
Omkring ett år senare kan det här albumet inte längre kastas åt sidan till förmån för glänsande nya lastbilar som någon eftertanke. Everyday Life har blivit större än livet. Det är profetiskt och kanske precis vad vi behöver för att göra framsteg mot att läka de öppna sår som 2020 har åsamkat oss.
Donera idag