James Reel Originally, Retrograded, Inverted, and Retrograded & Inverted
Serial permutations by Amanda MacBlane
En modefluga som kallades serialism svepte in över den amerikanska akademin för cirka 40 år sedan. Den lovade att kasta av sig romantikens fett, lossa futurismens gryn och tona impressionismens slapphet. Serialismen var vetenskaplig, utvecklad och förfinad av Europas ledande hjärnor. Serialismen var intellektuell och upphöjande, den skulle säkert spänna kompositörernas mentala muskler och öka publikens uthållighet. Och serialismen var inte bara ett kortsiktigt tillskott av socker eller koffein; det var en total förändring av den musikaliska livsstilen, en regim som skulle hålla hela livet.
Nja, här är vi mindre än en livstid senare, och ett konsertprogram med ett nytt, strikt seriellt verk är lika sällsynt som en restaurangmeny som erbjuder dieterspecialen med persikohalva och keso på ett salladsblad. Ändå behåller våra nuvarande kulturella näringsriktlinjer några av seriedietens principer. Påståenden om att serialismen är död är inte helt sanna. Och för att förstå amerikansk musik sedan mitten av 1900-talet måste man i alla fall förstå serialismen och dess särskilda dragningskraft på universitetsbaserade kompositörer under 1950- och 60-talen.
Historien om den amerikanska serialismen vid mitten av århundradet börjar dock i Europa före första världskriget, med den österrikiske kompositören Arnold Schönberg. (Den amerikanske försäkringsförsäljaren Charles Ives hävdade att han först utvecklade principen bakom serialismen, men Ives reviderade sin tidiga musik så kraftigt under senare decennier att man tvekar att ta honom på allvar. Dessutom misslyckades Ives med att påverka andra kompositörer på den tiden, medan Schönbergs teorier nästan omedelbart inspirerade en närmast estetisk religion som drog lärjungar från hela Europa och Nord- och Sydamerika.)
Med Schönbergs emigration till USA på 1930-talet var serialismen på god väg att bli ett amerikanskt fenomen. Bortsett från anspråk på Boulez och Stockhausen krävdes det i slutändan amerikanskt kunnande för att fullständigt systematisera Schönbergs system. De tyska väpnade styrkorna var inte ens i närheten av att erövra USA, men efter kriget var det tysk musikteori som ockuperade Amerika. Serialismens eleganta komplexitet gav äntligen självrespekt till en nation av kompositörer som kämpade mot USA:s sekelgamla (och bara delvis förtjänta) rykte om derivativ provinsialism och naiv populism. Och trots serialismens till synes oöverstigliga stränghet hittade den amerikanska individualismen nya sätt att kringgå systemet. Rörelsen lockade till och med några kvinnliga kompositörer.
Serialisterna regerade suveränt i den amerikanska konstmusiken i drygt två decennier. De var fast förankrade i akademin, som hade blivit ungefär den enda plats där kompositörer, liksom poeter, kunde räkna med att försörja sig, och de förmedlade ivrigt serialismens hårda underverk till sina studenter. Serialister satt i de styrelser som delade ut stipendier, priser och tillfälliga inspelningsmöjligheter till andra serialister. Till och med sådana äldre amerikanskt baserade kompositörer som Aaron Copland och Igor Stravinskij tog upp tekniken mot slutet av sina karriärer, fast beslutna att inte bli betraktade som levande fossiler.
I omvärlden, i den värld som består av symfoniabonnenter och vanliga kammarmusikkonnässörer, slog serialismen dock aldrig igenom. En publik med öppna öron utvecklade en viss respekt för de mer tonalt klingande seriella verken och för de musiker som var modiga och skickliga nog att spela dem, men ingen seriell komposition, bortsett kanske från Alban Bergs någorlunda lättillgängliga violinkonsert och lyriska svit, kom in i USA:s standardrepertoar. Vi är betingade att förstå den diatoniska musikens mönster och hierarkiska relationer; den breda publiken hade varken utbildning eller benägenhet att reda ut de komplexa, allvarliga skönheterna i seriella verk. Faktum är att många lyssnare kategoriserade serialismen tillsammans med aleatorik och musique concrète som rent buller som måste undvikas till varje pris. Musiken hade blivit kompositörscentrerad och teoribesudlad, och kom inte att ha någon större inverkan på allmänheten än det ordspråkliga trädet som faller i en obebodd skog.
Sedan tvåhundraårsjubileumskommissionerna från 1976 i ett överväldigande tempo införde en stor variation av ny musik för de amerikanska lyssnarna, har USA:s musiker och musiker i den amerikanska musikbranschen fått en stor del av den nya musiken. kompositörer – som använder en mängd olika tekniker och estetiska teorier – blivit mer känsliga för publikens begränsningar, och lyssnarna har blivit mer mottagliga för ny musik i allmänhet (delvis pådrivna av de alltmer avantgardistiska tendenserna inom vissa grenar av populärmusiken och de fräscha skalorna och rytmerna inom världsmusiken). Både amerikanska kompositörer och publik har utan omsvep anammat en ny hedonism, en mer instinktiv musik som drivs av rytm, klangfärg och, ibland, melodi. Seriekompositörer som George Perle, som hela tiden skrev med publiken i åtanke, löper ingen omedelbar risk för att hamna i skymundan. Men serialisterna har förlorat sin hegemoni.
Tolvtontekniker förblir populära när det gäller att bestämma tonhöjdsinnehållet i ny elektroakustisk musik, men i övrigt är serialismen bara ytterligare en samling verktyg som står till kompositörens förfogande. Serialismens överstepräster och ivriga anhängare håller på att gå druidernas väg. Men precis som den druidiska vördnaden för naturen överlever i olika former bland landets befolkning av miljöaktivister (och, ja, New Agers), har serialismen permanent insinuerat någon kvarleva av sig själv i det undermedvetna hos kompositörer som värdesätter stränghet, hantverksskicklighet och intellektuell utmaning, även om de numera föredrar att uppnå dessa värden med andra medel.
Innersidor:
- Serialismens resa från Europa till Amerika
- Total Serialism and American Know-How
- Amerikansk individualism hittar nya sätt att kringgå systemet
- Infiltrera pojkklubben