Av barn med öroninfektioner efter placering av tympanostomiröret gav infektioner orsakade av meticillinresistenta Staphylococcus aureus (MRSA) inte sämre resultat än de som orsakades av andra patogener, visar en studie i ett enda centrum.
Och även om det var mer sannolikt att barn med MRSA-ortorré behövde orala eller intravenösa antibiotika (som gavs via en perifert insatt central kateter) fanns det inga skillnader baserat på den infekterande organismen när det gällde behovet av ytterligare kirurgi (cirka 56 % i varje grupp), enligt Brian Wiatrak, MD, från Children’s Hospital of Alabama i Birmingham, och kollegor.
Ingen barn behövde heller läggas in på sjukhus för behandling av hud- eller mjukdelsinfektion eller utvecklade komplikationer till otitis media, inklusive trombos i sinus sigmoideus, ansiktsförlamning eller hjärnhinneinflammation, rapporterade forskarna i decembernumret av Archives of Otolaryngology — Head & Neck Surgery.
Action Points
- Methicillinresistent Staphylococcus aureus (MRSA) otorré efter insättning av öronrör bar inte på något sämre utfall än icke-MRSA-orré i en retrospektiv studie från ett enda center.
- Mer av patienterna i MRSA-gruppen krävde oral eller parenteral, i motsats till topisk, antibiotikabehandling.
”Dessa resultat bör underlätta lämplig vård för MRSA-orré efter insättning av tympanostomirör och bidra till att minska föräldrarnas oro inför en diagnos av MRSA-orré jämfört med icke-MRSA-orré”, skriver författarna.
Otorré är den vanligaste komplikationen i samband med insättning av tympanostomirör. Sedan 1990-talet har antalet MRSA-relaterade öroninfektioner ökat.
För att testa om MRSA-infektioner är allvarligare än andra typer granskade Wiatrak och kollegor retrospektivt journalerna över barn som behandlats vid deras center för otorré efter insättning av röret från 2003 till 2008.
Studien omfattade 1 079 patienter (medelålder 4 år). 15,8 % hade en MRSA-infektion. För jämförelsen av resultaten valde forskarna ut en kontrollgrupp med 170 barn med icke-MRSA-ortorré som matchades i ålder med barnen med MRSA-infektion.
I kontrollgruppen var de vanligaste patogenerna Pseudomonas aeruginosa (24,8 %), meticillinkänslig S. aureus (16 %), Streptococcus pneumoniae (9,9 %) och Haemophilus influenzae (8 %).5 %).
Mer konservativ behandling – vinäger/vattenspolning plus aktuellt antibiotikum – fungerade oftare för patienter med icke-MRSA-infektioner (66 % jämfört med 36,3 %, P<0,001).
En större andel av patienterna med MRSA-infektion krävde alltså tillägg av orala antibiotika (40,7 % jämfört med 24,8 %) och intravenösa antibiotika (11,1 % jämfört med 3,6 %). Båda skillnaderna var signifikanta vid P<0,001.
Det fanns ingen skillnad i andelen barn som behövde mindre eller större kirurgi (P=0,35), vilket ”bekräftar säkerheten i trenden att matcha behandlingsaggressiviteten med infektionens allvarlighetsgrad snarare än att behandla mer aggressivt baserat på den specifika patogenen (MRSA)”, enligt Wiatrak och medarbetare.
”Vi tror att vårt val av specifikt antibiotikum baserat på odlingsresultaten och noggrann uppmärksamhet på smittskyddsrutiner bidrar till att minska risken för att nya läkemedelsresistenser utvecklas”, skrev de.
De noterade att behandlingen av MRSA-örhinneinflammation har genomgått betydande förändringar under de senaste 10 åren.
”Många av de första patienterna med odlingsbevisad MRSA-orré var inlagda på sjukhus för en tvåveckorskur med parenterala antibiotika och hade större sannolikhet att genomgå mastoideektomi om de utvecklade kronisk infektion i mellanörats slemhinna eller granulationsvävnad”, skrev forskarna.
Behandlingen av milda till måttliga infektioner har blivit mindre aggressiv men inte mindre effektiv, tillade de.
Författarna erkände vissa begränsningar i studien, bland annat den retrospektiva utformningen, vissa skillnader i den medicinska och kirurgiska hanteringen av otorré bland de fyra barnolyngologer som behandlade alla patienterna och möjlig selektionsbias i kontrollgruppen.
Författarna rapporterade att de inte hade några intressekonflikter.