Korgfall: Efter Longabergers konkurs är företagets bisarra huvudkontor till salu igen

1997 träffade grundaren av Longaberger Company, Dave Longaberger, arkitekter för att diskutera utformningen av företagets nya huvudkontor. Han gick ut ur rummet och kom tillbaka svingande en medelstor marknadskorg i handtagen. Longaberger ställde korgen – hans favorit av alla korgar som hans företag tillverkade – på konferensbordet och sa: ”Det här är vad jag vill ha. Om du inte kan göra det så hittar jag någon som kan.”

Alla som har kört längs State Route 16 i Newark, Ohio, vet att Longaberger fick sin önskan uppfylld. I slutet av 1997 flyttade 500 anställda på Longaberger Company in i sitt nya huvudkontor för 30 miljoner dollar – en exakt kopia av den populära korgen, 160 gånger större än sin inspiration.

• 

• 

• 

• 

• 

Titeln på Longabergers memoarer är Longaberger: En amerikansk framgångshistoria, och ett tag var det sant. I slutet av 2000 hade företaget mer än 8 000 anställda och en miljard dollar i intäkter. Kort därefter började dock försäljningen minska och 2015 – i ett försök att hålla sig flytande – lade företaget ut sin berömda korgbyggnad till försäljning.

Efter flera år på marknaden köptes den omedelbart igenkännbara byggnaden i december 2017 av Steve Coon, en Ohio-baserad utvecklare. Byggnaden är återigen till salu – den här gången för ett okänt pris. Den 9 000 ton tunga korgen marknadsförs som en ”förstklassig plats för företags huvudkontor, ett boutiquehotell, bostadsrätter, ett kongresscenter, en social klubb eller ett gemensamt arbetsutrymme.”

Enorma handtag och en stor glashiss

”Jag tänkte att om Walt Disney kunde bygga ett imperium kring en mus, så kunde Longabergers hemkontorsbyggnad likna en korg”, skriver Longaberger i sina memoarer. ”När jag pratade om det såg folk på mig som om jag var galen.”

Den 180 000 kvadratmeter stora, sju våningar höga korgen har ett 30 000 kvadratmeter stort atrium som toppas av ett glastak. Korgens 150 ton tunga handtag – som tog arton månader att konstruera – innehåller ett särskilt värmeelement för att förhindra att is bildas, och eventuellt störtar genom taket, på vintern. Två 725 pund tunga, 25 fot breda, guldbladiga taggar är fästade på varje långsida av byggnaden.

Inredningen – som är i anmärkningsvärt gott skick – är mer konventionell än vad man kan förvänta sig av dess nyckfulla exteriör. Även om dimensionerna varierar från våning till våning (den är bredare upptill, som en korg skulle vara) är effekten så gradvis att man nästan glömmer att man befinner sig i en enorm korg – tills man tittar upp genom atriumet och får en glimt av handtagen.

Det finns andra subtila nickar till företagets stjärnprodukt utspridda i hela byggnaden, bland annat en korgvävad väggbehandling i Longabergers ledarsvit, böljande skåp och informationsskyltar med ”vävda” mässingsplaketter. På grund av den korgvävade stuckaturen kunde byggnaden bara ha högst 84 fönster.

”Arkitekterna föreslog att vi skulle sätta ett gigantiskt korg-”skal” runt en traditionell byggnad”, skriver Longaberger. ”Varje gång de nämnde en kompromiss pekade jag på korgen och sa: ’Det här är vad jag vill ha!'”

Körsbärsskulpturerna och klädseln är hämtade från en närliggande golfbana som ägs av Longaberger. Förutom privata kontor, arbetsplatser med öppet koncept och konferensrum innehåller byggnaden ett auditorium med 141 platser, 25 underjordiska parkeringsplatser, ett fitnesscenter, medicinska faciliteter, en cafeteria, flera kök och flera hissar.

När Longaberger Company lämnade korgen 2016 hade de färre än 75 heltidsanställda. Kanske är det denna långsamma glidning mot konkurs som gör att byggnaden känns märkligt livlös när den står där idag. De blommiga tapeterna, de boxiga tv-apparaterna och den föråldrade datorutrustningen gör att det verkar som om den faktiskt övergavs kort efter att den byggdes i slutet av 90-talet. Faktum är att det finns få tecken på att den någonsin varit bebodd överhuvudtaget – än mindre i nästan 20 år.

• 

• 

• 

• 

• 

En marknadsförares dröm

”Det var inte bara arkitekterna som varnade för att bygga den”, skriver Longaberger. ”Alla motsatte sig det, inklusive lokala invånare, bankirer och till och med anställda. De var säkra på att jag hade gått över gränsen.”

Om du var hemmafru i Mellanvästern – eller kände en sådan – i slutet av 90-talet är det troligt att du har stött på en Longaberger-korg. Företaget, liksom Avon eller Mary Kay, använde sig av en marknadsföringsstruktur med flera nivåer för att sälja sina produkter. Ungefär 45 000 oberoende distributörer – så kallade hemkonsulter – sålde Longaberger-produkterna direkt till kunderna, vanligtvis genom att anordna fester för familj och vänner i sina egna hem.

Under företagets popularitetstoppen släppte 15-20 turistbussar per dag av Longaberger-fans i Newark för att besöka huvudkontoret och de närliggande tillverkningsanläggningarna. ”Folk kunde inte föreställa sig varför utomstående besökare någonsin skulle vilja besöka något ställe ute i vildmarken”, skriver Longaberger. ”För protokollet, vår korgformade byggnad säljer produkter. Det är en marknadsförares och en publicists dröm.”

Korgarna, som en gång såldes för hundratals dollar, sågs som samlarobjekt. Men precis som Beanie Babies och så många andra modenycker före (och efter) dem kommer deras värde troligen aldrig att återhämta sig.

”Jag kan inte ens säga hur många korgar jag äger”, säger Laurie Stanbro, fastighetsmäklare på NAI Ohio River Corridor som visar mig runt i byggnaden. ”Nu har jag, liksom många andra, bara korgarna som en påminnelse om Longabergers historia.”

När Longaberger-företaget hoppade av var deras mycket specifika byggnad också svårsåld – den riskerade att bli tvångsinförd och dess framtid var osäker. Marknadsförarens dröm hade förvandlats till en fastighetsmäklares mardröm – eller åtminstone en unik utmaning.

Stanbro är dock optimistisk när det gäller byggnadens framtidsutsikter. ”Du kan se att det finns så mycket potential här – för flera användningsområden, ett boutiquehotell, ett häftigt kontor, detaljhandelslokaler eller bostadsrätter”, säger hon och gestikulerar runt i lobbyn.

En unik byggnad

I december 2017 köpte Coon byggnaden för 1,2 miljoner dollar, plus mer än 800 000 dollar i efterskatt som Longaberger Company fortfarande är skyldigt – betydligt mindre än det ursprungliga priset på 7,5 miljoner dollar. Byggnaden är för närvarande tillgänglig för försäljning eller uthyrning, och Coon är ivrig att hjälpa den eller de framtida ägarna att förvandla utrymmet.

”Folk har ingen aning om hur vackert insidan av korgen är, förrän man faktiskt upplever det”, säger Stanbro. ”Det finns ingen annan liknande byggnad i världen.”

Fred Ernest, chef för ekonomisk utveckling i Newark, hjälper Coon med det lokala landmärket. ”Tekniken har förändrats mycket under de senaste 20 åren och visst behöver korgen modifieringar och en rejäl rengöring”, säger Ernest. ”Den ligger på 21 tunnland utmärkt mark – men det skulle också kosta mycket att riva byggnaden.”

Newark är en sömnig, lantlig förort, men ligger bara 30 minuter öster om Columbus, delstatens huvudstad och folkrikaste stad. Amazon öppnade nyligen ett utfyllnadscenter i närheten och Facebook har planer på att öppna ett enormt datacenter. ”Kurvan skulle kunna erbjuda en mängd olika användningsområden för millenniearbetskraften”, säger Ernest.

”Korgen skulle kunna ge en mängd olika användningsområden för den tusenåriga arbetskraften.”

Fans av nyhetsarkitektur kan dock ta ett försiktigt andetag eftersom Coon – som nyligen fick Heritage Ohios Preservation Hero Award – har en passion för att restaurera historiska strukturer. Han håller för närvarande på att placera byggnaden i National Register of Historic Places. Även om den 19 år gamla byggnaden är ung med historiska mått mätt, bör dess unika arkitektur ge den rätt till vissa skyddsåtgärder och – kanske ännu viktigare för en potentiell köpare – skattelättnader.

”Tro det eller ej, den är historisk”, sade Coon till Canton Repository. ”Det är den enda korgen i världen.”

Mannen bakom korgen

Dave Longaberger avslutade inte gymnasiet förrän han var 21 år. Trots att han beskrev sig själv som ”den minst sannolika att lyckas” öppnade han en livsmedelsbutik och restaurang i Dresden, Ohio, och sålde korgar tillverkade av sin far. ”1973 verkade korgtillverkning inte vara en så lysande idé för ett nystartat företag”, skriver Longaberger. ”Handgjorda korgar var reliker.”

Även innan han övertygade arkitekter att bygga sin överdimensionerade korg var Longaberger van vid att bli kallad galen. Han var också den förste att erkänna att hans ledarstil var oortodox.

”Arbetet ska vara tjugofem procent roligt, säger jag till alla”, skriver han. Han var en förespråkare för en utvilad arbetskraft och uppmuntrade starkt sina anställda att lämna arbetet senast klockan 17.00: ”Jag jagar praktiskt taget ut folk ur byggnaden vid stängningsdags.”

Ett finurligt högkvarter hade länge varit en av Longabergers drömmar, men i hans ögon var det bara början. Han föreställde sig också sina försäljningskonsulter ute på vägarna i korgformade skåpbilar, ett höghushotell i form av en korg i korgstil och en dansgrupp i Rockette-stil som kallades The Basketeers.

”Tro mig, jag gjorde massor av misstag”, skriver Longaberger. ”Jag gjorde saker och ting på mitt sätt, vilket många tyckte var okonventionellt. Men det var min egen stil, vad man kan kalla att tänka utanför boxen.”

• 

• 

• 

• 

Ungefär samtidigt som hans storslagna dröm höll på att bli verklighet fick Longaberger diagnosen cancer. Han fick tillbringa mindre än två år i sitt chefsrum på sjunde våningen. När han dog 1999 deltog 8 000 personer i hans tvådagars minnesgudstjänst.

Longabergers två döttrar, Tami och Rachel, tog omedelbart över ledningen och under en tid fortsatte företaget att blomstra. Men utan sin karismatiska grundare – i kombination med en ekonomisk nedgång och en förändrad smak för heminredning – gick företaget så småningom omkull. Den 4 maj 2018 upphörde Longaberger Company helt med sin verksamhet.

Innan han dog uttryckte Longaberger optimism inför företagets framtid och ångrade inte hur han hade levt sitt liv. ”Visst skulle jag vilja leva längre”, skriver han. ”Men när jag tänker på vad vi har åstadkommit ser jag på det och säger: Jag är så tacksam över att kunna säga att jag har gjort en skillnad i andra människors liv och lämnat lite efter mig.”

Hans företag må vara borta, men det är uppenbart för alla som någonsin har fått en glimt av hans enorma korgbyggnad att Longaberger lämnade mer än ”lite” efter sig. Vare sig han hade för avsikt eller inte är hans oortodoxa högkvarter ett passande monument över den amerikanska drömmen – osannolikt, nyckfullt och lite grovt i kanterna, men alltid hoppfullt. Hans arv för att tänka utanför boxen – eller snarare innanför korgen – är oupplösligt förknippat med hans byggnad, oavsett vad som händer i framtiden.