Bluesrock

Rock och blues har historiskt sett alltid varit nära förknippade med varandra, med drivande rytmer och elgitarrtekniker som distorsion och power chords som redan användes av bluesgitarrister på 1950-talet, särskilt av bluesmän från Memphis som Joe Hill Louis, Willie Johnson och Pat Hare. De kännetecken som bluesrocken tog med sig från den elektriska bluesen är bland annat dess täta textur, grundläggande bluesbandsinstrumentering, grov deklamatorisk sångstil, tunga gitarrriffs, strängböjande gitarrsolon i bluesskala, starka beat, tjock riffladdad textur och uppträdanden med poserande tonlägen. Föregångare till bluesrocken var bl.a. Chicagos bluesmusiker Elmore James, Albert King och Freddie King, som började införliva rock and roll-element i sin bluesmusik under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

1963 var det dags för den amerikanska rockgitarrsolisten Lonnie Mack, vars idiosynkratiska, snabba elbluesgitarrstil kom att identifieras med framväxten av bluesrocken som en distinkt genre. Hans instrumentaler från den perioden kunde kännas igen som blues- eller rhythm and bluesmelodier, men han förlitade sig i hög grad på snabbplockningstekniker som härstammade från de traditionella amerikanska country- och bluegrassgenrerna. De mest kända av dessa är 1963 års Billboard-hitsinglar ”Memphis” och ”Wham!”. Ungefär samtidigt bildades Paul Butterfield Blues Band. Det leddes av bluesharpspelaren och sångaren Paul Butterfield och inkluderade två medlemmar från Howlin’ Wolfs turnerande band, basisten Jerome Arnold och trummisen Sam Lay, och senare två elgitarrister, Mike Bloomfield och Elvin Bishop. År 1965 släpptes debutalbumet The Paul Butterfield Blues Band. Michael Erlewine på AllMusic kommenterade: ”Det första albumet hade ett enormt inflytande på unga (och främst vita) rockspelare, som var vana att höra blues täckt av grupper som Rolling Stones”. Det andra albumet East West (1966) introducerade utdragna solonummer – det 13 minuter långa instrumentala titelspåret innehöll influenser från jazz och indisk raga – som fungerade som en modell för psykedelisk och acid rock. År 1965 bildade de ivriga bluessamlarna Bob Hite och Alan Wilson Canned Heat. Deras tidiga inspelningar fokuserade starkt på elektriska versioner av Delta blueslåtar, men började snart utforska långa musikaliska improvisationer (”jams”) byggda kring John Lee Hooker-låtar. Andra populära grupper från mitten av 1960-talet, som Doors och Big Brother and the Holding Company med Janis Joplin, anpassade också låtar av bluesartister för att inkludera inslag av rock. Butterfield, Canned Heat och Joplin uppträdde på festivalerna Monterey (1967) och Woodstock (1969).

I Storbritannien finslipade flera musiker sina färdigheter i en handfull brittiska bluesband, främst Cyril Davies och Alexis Korner. Medan de tidiga brittiska rhythm and blues-grupperna, som Rolling Stones, Yardbirds och Animals, införlivade amerikansk R&B, rock and roll och pop, intog John Mayall en mer utpräglad elektrisk blues. År 1966 släppte han Blues Breakers tillsammans med Eric Clapton, det första av flera inflytelserika bluesrockalbum. När Eric Clapton lämnade Mayall för att bilda Cream skapade de en hybridstil med blues, rock och jazzimprovisation som var den mest innovativa hittills. Det brittiska bandet Fleetwood Mac spelade till en början traditionellt inriktad elektrisk blues, men utvecklades snart. Deras gitarrist Peter Green, som var Claptons ersättare till Mayall, förde med sig många innovationer till deras musik.

Det elektriska gitarrspelet av Jimi Hendrix (en veteran i många amerikanska rhythm and blues- och soulgrupper från början och mitten av 1960-talet) och hans powertrios, Jimi Hendrix Experience och Band of Gypsys, hade ett brett och varaktigt inflytande på utvecklingen av bluesrock, särskilt för gitarrister. Clapton fortsatte att utforska flera musikstilar och bidrog till att föra in bluesrocken i mainstream. I slutet av 1960-talet utvecklade Jeff Beck med sitt band Jeff Beck Group bluesrocken till en form av heavy rock. Jimmy Page, som ersatte Beck i Yardbirds, följde efter med Led Zeppelin och blev en viktig kraft på 1970-talets heavy metal-scen. Andra bluesrockmusiker på 1970-talet är Dr Feelgood, Rory Gallagher och Robin Trower.

Med början i början av 1970-talet smälte amerikanska band som Aerosmith samman blues med en hårdrockskant. Bluesrocken växte till att omfatta sydstatsrockband som Allman Brothers Band, ZZ Top och Lynyrd Skynyrd, medan den brittiska scenen, med undantag för tillkomsten av grupper som Status Quo och Foghat, blev inriktad på heavy metal-innovation.