Den populära musikgenren ”alternativ rock”, som var oerhört populär under 1980- och 1990-talen, använde sig av rockmusikens konventioner samtidigt som den försökte distansera sig från traditionell eller ”klassisk” rock. Alternativa rockare skiljde sig från sina föregångare inom den traditionella rocken dels genom sitt krav på större mångfald och experimenterande i musiken, dels genom sin kritik av mainstream-samhället och av de stora skivbolagen till förmån för små oberoende bolag. Även om alternativa rockare producerade catchy musik som var inriktad på masskonsumtion, var deras musik – med sin betoning på förvrängda gitarrer och tvetydiga texter – inte anpassad till den konventionella smaken. Dessutom var alternativa rocktexter ofta kritiska eller skeptiska till mainstreamvärden.
Alternativ rock – som också kallas ”indierock”, ”college rock”, ”post-punk”, ”ny musik”, ”power-pop” och på senare tid ”grunge” – har sina rötter i 1970-talet, då new wave- och tidiga punkband experimenterade med olika stilar inom musik, klädsel och ideologi. Alternativ rock påverkades också av ”alternativ musik” mer allmänt, som omfattar genrer som industriell, avantgardistisk och experimentell musik samt gotisk rock, ska, reggae och alternativ hiphop. Även om den påverkas av dessa många stilar kan alternativ rock bäst förstås som att den befinner sig någonstans mellan rock och punkrock, och är ambivalent när det gäller dess önskan om att vara populär och dess förkastande av de vanliga värderingarna.
Nyvågsband som Blondie, The Talking Heads, Devo och Adam and the Ants samt tidiga punkrockband som Iggy and the Stooges, The Ramones, The Sex Pistols och The Clash hade ett stort inflytande på den alternativa rocken. Punken var särskilt inflytelserik på grund av sin radikala samhällskritik och sitt krav på att förstöra konventionella musikaliska känslor. Alternativ rock blandade dock punkattityd och aggressivitet med rockmelodier och låtstruktur. The Police, U2 och R.E.M. blev oerhört populära under 1980-talet med catchiga och energiska låtar och hade ett stort inflytande på utvecklingen av den alternativa rocken. Faktum är att populariteten hos band som The Police, U2, R.E.M., The GoGos, The B-52s och Midnight Oil till viss del kan förklaras av deras låtar, som med en längd på 3-4 minuter, med catchiga riff och stadiga beats, är väl lämpade för radiospel. Däremot var vissa av de längre och mer komplicerade rocklåtarna från artister som Eric Clapton och The Who mindre lättillgängliga och kom att betraktas som stillastående och gammaldags. Alternativa rockband syftade till att nå ut till en ny ungdomsgeneration med energirik, melodisk musik som talade om samtida samhällsfrågor.
Alternativ rock delade mycket av punkens ideologi om avvikelse och ifrågasättande av gängse värderingar. Men medan punken var känd för sin explicita ilska, erbjöd alternativ rock mer dämpad kritik och täckte ett större spektrum av ämnen och känslor. Band som The Jam, The Pixies och The Lemonheads sjöng om politiska frågor men också om kärlek och andra sociala relationer. Isolering och ensamhet var vanliga teman som visade på en ambivalens inför det moderna samhället. Särskilt The Smiths var kända för sin överväldigande känsla av melankoli. The Replacements, ett inflytelserikt alternativt rockband, blandade energiska utbrott med dämpade inslag av folkrock eller jazz. Sångaren Paul Westerberg, som sjöng om komiska aspekter av det sociala livet såväl som om mer uppriktiga känslomässiga bekymmer, var särskilt känd för sin självförnekande humor. Som han frågade i ”I Will Dare”: ”Hur smart är du? Hur dum är jag?” Ett annat Minneapolisband, Soul Asylum, som är känt för sin energiska musik och sitt kraftfulla gitarrspel, var också självsparkande samtidigt som de sjöng om en rad olika sociala och känslomässiga frågor. Sonic Youth och Dinosaur Jr. var särskilt viktiga för sitt högljudda gitarrspel och sina punkinfluenser. Dessa band gav upphov till det som på 1990-talet skulle komma att kallas ”grunge”, som utvecklades mest synligt i Seattle med band som Mudhoney, Nirvana, Soundgarden och Pearl Jam. Grunge kännetecknades av ett tungt gitarrljud som förde tillbaka till den klassiska rocken från Deep Purple, Led Zeppelin och andra band. Grunge blev ett stort fenomen på 1990-talet då Nirvana, Pearl Jam och andra sålde miljontals skivor.
Musikerna och fansen inom alternativ rock tenderade att klä sig på ett sätt som var influerat av både punk- och mainstreamkläder. Alternativa kläder tenderade att vara mindre extrema än punk och bars inte för att uttryckligen chockera människor utan var ofta slarviga och främjade en bild av apati mot konventionella klädstilar. Eftersom den alternativa klädseln var mindre radikal gav den dock bäraren större acceptans i den vanliga kulturen, särskilt inom familj, arbete och skola.
Alternativ rock stod för en kritisk hållning till musikindustrin och det kapitalistiska samhället i allmänhet och delade med punken en ”Gör det själv”-betoning som är kritisk mot stora skivbolag. Många alternativa band började dock på oberoende bolag och flyttade senare till stora bolag. Alternativa rockband stod inför dilemmat att försöka behålla punkens kritiska hållning samtidigt som de accepterade många aspekter av mainstream-samhället. Samtidigt som de kritiserade det konventionella samhället och rockindustrin slutade alternativa band alltså ofta med att bli en del av det.
Trots sin massattraktion har den alternativa rocken kritiserats på flera grunder. Punks hävdade att alternativa band ”sålde ut”. Andra hävdade att det alternativa var ett till stor del vitt och mansdominerat företag. Som Eric Weisbard konstaterar i Spin AlternativeRecord Guide: ” är alltför beroende av en vit amerikansk sångare som skriker om sina svikna rättigheter över ett utsökt lager av gitarrer, bas och trummor”. I denna mening blev alternativ rock, samtidigt som den förespråkade mångfald och originalitet, något konventionell. Många föreslog att termen ”alternativ” kanske har överlevt sin användbarhet. Alternativ rock blev så populär på 1980- och 1990-talen att dess musik, stil och ideologi på många sätt införlivades i mainstream.
-Perry Grossman
Fördjupad läsning:
Arnold, Gina. Route 666: On the Road to Nirvana. New York, St.Martin’s Press, 1993.
Frith, Simon och Andrew Goodwin, redaktörer. On Record: Rock, pop och det skrivna ordet. New York, Pantheon, 1990.
Negus, Keith. Producing Pop: Culture and Conflict in the Popular Music Industry. New York, Routledge, 1992.
Weisbard, Eric. ”Introduktion”. Spin Alternative Record Guide. New York, Vintage Books, 1995.