I januari 2016 levererade Nikki Haley, som då var South Carolinas första kvinnliga guvernör, det republikanska svaret på Barack Obamas sista State of the Union-tal. Hon kritiserade pliktskyldigt den tvåårige presidenten, och drog några G.O.P.-talkpunkter om statsskulden, hälsovårdsreformen och hotet från terrorismen. Men hon tillrättavisade också sitt eget parti och sade: ”Vi måste erkänna våra bidrag till att allmänhetens förtroende för USA:s ledarskap har urholkats. Vi måste acceptera att vi har spelat en roll i hur och varför vår regering är trasig.”
Donald Trump ledde då opinionsundersökningarna i det republikanska primärvalet 2016. Haley nämnde honom inte vid namn, men det fanns ingen tvekan om hennes måltavla när hon sa: ”Vissa människor tror att man måste vara den mest högljudda rösten i rummet för att göra skillnad. Det är helt enkelt inte sant. Ofta är det bästa vi kan göra att sänka volymen.” Haley stödde Marco Rubio i primärvalet. När han hoppade av stödde hon Ted Cruz. Efter att Trump vann nomineringen föll hon in i ledet bakom honom men fortsatte att insistera på att hon inte var ett fan.
Vilken skillnad några år kan göra. I söndags gav Haley en intervju till CBS News för att marknadsföra sin nya bok, där hon berättar om de nästan två år som hon arbetade för Trumps administration, som USA:s FN-ambassadör. När intervjuaren, Norah O’Donnell, frågade om Trump i slutändan skulle bli åtalad och avsatt från sitt ämbete var Haleys svar helt avvisande. ”Nej. På grund av vad?”, sade hon. ”Du kommer att åtala en president för att han har bett om en tjänst som inte har skett, och för att han har gett pengar som inte har undanhållits. Jag vet inte vad ni skulle åtala honom för.”
Missbruka sitt ämbete för sin egen personliga vinning, kanske? Att hota med att överge en sårbar allierad till Vladimir Putins Rysslands nåd? Att söka smuts om Hillary Clinton och familjen Biden från ett främmande land för att gynna sin återvalskampanj 2020? Om Haley ens hade övervägt någon av dessa rättfärdiganden för åtalsprövningsprocessen, lät hon det inte framgå. ”När man tittar på utskriften finns det ingenting i den som motiverar dödsstraff för presidenten”, insisterade hon. ”Ukrainarna gjorde aldrig utredningen. Och presidenten släppte ut pengarna. Jag menar, när man tittar på det finns det inget som kan leda till åtal.”
Om inte annat gav Haleys intervju en förhandsvisning av vad vi troligen kommer att få höra från republikanerna på Capitol Hill under de närmaste veckorna, när House Intelligence Committee håller tv-sända utfrågningar med några av de utrikespolitiska tjänstemän inom Trumps administration som tittade på i förvåning och förskräckelse när Ukrainas presspel utspelades. Republikanerna kommer att fortsätta att tjata om processens partiskhet. De kommer också att skapa avledningsmanövrar, som helgens krav på att Hunter Biden och den anonyma visselblåsare som rapporterade Trumps agerande ska vittna inför kamerorna. Men kärnan i deras argument, och deras slutgiltiga reservposition, kommer att vara att hela utredningen är mycket väsen om ingenting och aldrig borde ha påbörjats.
I och med att inta denna ”se ingen ondska”-hållning bekräftar republikaner som Haley Trumps övertygelse om att de normala reglerna inte gäller för honom. Trump sade under valet 2016 att han kunde skjuta någon på Fifth Avenue utan att förlora några anhängare. Vad han har lärt sig under mellantiden är att så länge hans anhängare är lojala kommer han inte heller att förlora några valda republikaner – eller inte särskilt många av dem i alla fall. Vissa republikaner är för fega för att följa sitt samvete. Andra känner fortfarande att det finns personlig vinning att hämta genom att associera sig med Trump.
Haley, som ofta nämns som en möjlig presidentkandidat för 2024, är ett utmärkt exempel på en republikan som stöder Trump av opportunistiska skäl. Trots att hon saknar utrikespolitisk erfarenhet tillbringade hon två år i FN för att försvara Trumps försök att tumma på världen genom att dra sig ur kärnenergiavtalet med Iran, dra sig ur klimatavtalet från Paris och flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. I sin nya bok säger hon enligt Washington Post, som fått ett exemplar, att hon stödde alla dessa åtgärder, och hon stannar inte där. I ett uppenbart försök att ytterligare smickra sig själv med Trump och hans anhängare kritiserar hon Rex Tillerson, den tidigare utrikesministern, och John Kelly, den tidigare stabschefen i Vita huset, för att ha försökt arbeta runt presidenten och hålla hans värsta instinkter i schack.
”Kelly och Tillerson anförtrodde mig att när de motsatte sig presidenten, så var de inte upproriska, utan de försökte rädda landet”, skriver Haley. ”Det var deras beslut, inte presidentens, som låg i USA:s bästa intresse, sade de. Presidenten visste inte vad han gjorde.” Problemet med detta, sade Haley till O’Donnell, är att ”de borde ha sagt detta till presidenten, inte bett mig att ansluta mig till deras sidoplan”. Hon tillade: ”Att underminera en president är verkligen en mycket farlig sak, och det går emot konstitutionen och det går emot vad det amerikanska folket vill. Och det var stötande.” (Kelly sade till CBS och The Post att om det är ’att arbeta mot Trump’ att förse presidenten ”med de bästa och mest öppna, lagliga och etiska personalråden från alla håll och kanter så att han kan fatta ett välinformerat beslut, då är han skyldig till anklagelserna.”))
Verkligheten är att Tillerson och Kelly, tillsammans med den före detta försvarsministern Jim Mattis, försökte ta itu med en obekväm nybörjare av en president som vägrade att läsa sina briefinganteckningar och dagligen rasade mot Nordkorea, Nato och andra måltavlor. Haley skriver att Tillerson sa till henne att människor skulle dö om Trump inte kontrollerades. Under tiden kunde Haley – efter att ha tagit sig själv ur valet till utrikesminister – sitta tryggt i New York, där hon hade gott om synlighet men inget verkligt ansvar för att utforma politiken. I oktober 2018 meddelade hon att hon avgick – ett tydligt fall av att hoppa av medan det var bra – och fortsatte med att gå in i styrelsen för Boeing och skriva sin bok.
Den innehåller givetvis några passager där hon tar avstånd från Trumps handlingar. Både hans svar på våldet i Charlottesville och hans beteende vid toppmötet i Helsingfors 2018 fick henne att prata med honom och anmäla sin oro, försäkrar hon sina läsare. Men vid dessa tillfällen, liksom nu, uttalade hon sig inte öppet, och hennes lojalitet belönades. I söndags gjorde Trump reklam för Haleys bok på Twitter och skrev: ”Se till att du beställer ditt exemplar i dag, eller stanna till vid ett av hennes bokturnéstopp för att få ett exemplar och säga hej.”
Under en intervju med The Post fick Haley frågan om sina egna ambitioner att bli president. ”Jag tänker inte ens på det sättet”, insisterade Haley. ”Jag tänker mer på att vi måste göra allt vi kan för att presidenten ska bli omvald. Och sedan, därifrån, bestämma hur jag ska använda min rösts makt. . . . Jag vet att jag behöver och vill vara involverad på något sätt som är till hjälp.” För Haley är att hjälpa Trump att hjälpa sig själv.