Chet Baker föddes Chesney Henry Baker Jr. den 23 december 1929. Chets far, Chesney Henry Baker, Sr. hade också musikalisk talang som gitarrist. Han spelade semiprofessionellt i ett country- och westernband. Chets mamma, Vera, var en artonårig bondflicka som träffade Chet, Sr. när han spelade på en lokal dans i Yale Oklahoma.
De första tio åren av Chets liv tillbringades i Oklahoma. Hans mamma tog med honom till alla lokala talangtävlingar som han aldrig vann. Han sjöng också regelbundet i kyrkan.
År 1940, på grund av bristen på arbete för Chets pappa i Oklahoma, flyttade familjen till Glendale i Kalifornien. När Chet var tretton år gammal tog hans far med sig en trombon hem. Trombonen fungerade inte särskilt bra eftersom Chet var så liten jämfört med trombonen. Chet, Sr. tog bort trombonen och ersatte den med en trumpet.
Det dröjde inte länge innan han spelade i skolans orkester. Efter skolan gick han till bowlinghallen och plockade upp käglor och ställde upp dem igen. Detta var innan de automatiska pinsättningsmaskinerna användes. Han fick bra dricks eftersom han var så snabb på det.
1946 skrev Chets mamma och pappa under papper så att han kunde ta värvning i armén. Han befann sig snart i Berlin i Tyskland. Lika snabbt blev han medlem i 298th Army Band. Efter ett år blev han avskedad från armén och återvände till Los Angeles . Han anmälde sig till en kurs i musikteori vid El Camino College. Han slutförde ett år.
Ännu en gång tog Chet värvning i armén och gick med i Presidio Army Band i San Francisco. Han spelade i bandet hela dagen och gick sedan och sov på kvällen. Han gick upp klockan ett på morgonen och spelade fram till sex på morgonen. Sedan sprang han tillbaka i tid för reveille, spelade i bandet och sov sedan igen. Han gjorde detta i ungefär ett år tills han förflyttades till Ft. Huachuca i Arizonas öken. Även om han kunde spela i bandet var livet långt borta från Los Angeles inte lockande för Chet. Efter ett par månader gick Chet iväg utan att ha varit på plats. Han var borta i ungefär en vecka och bestämde sig sedan för att det skulle vara bättre att återvända. Efter att ha anmält sig till de militära myndigheterna genomgick han en rad psykiatriska tester på ett militärsjukhus och förklarades olämplig för militärtjänstgöring. Han fick en hedersam avsked.
En av de tidigaste inspelningarna som Chet kan höras spela på är från en inspelning från en spelning på ”Trade Winds Club” den 24 mars 1952. Chet spelade var som helst och överallt där han kunde…
Det var vid den här tiden som han fick det berömda telegrammet från Dick Bock, chef för World Pacific Records, om att ”Bird” skulle ha en audition för en trumpetare på ”Tiffany Club” klockan tre på eftermiddagen. Alla trumpetare i Los Angeles var där. Någon måste ha meddelat Charlie att Chet hade anlänt till klubben eftersom han personligen bad Chet Baker att gå fram till mikrofonen. Som tur var ropade ”Bird” upp ett par låtar som Chet kände till. Efter halva provspelningen stoppade ”Bird” bandet och meddelade att provspelningen var över och att Chet var anställd. Han var 22 år gammal. Han fortsatte att spela med Charlie Parker på västkusten och även en kort turné i Kanada.
Sommaren 1952 bildade Gerry Mulligan en kvartett. Chet och Gerry hade spelat på olika spelningar runt om i Los Angeles så det var ingen överraskning när han anställde Chet som en del av sitt band. Det höll ungefär ett år tills Mulligan var tvungen att avtjäna ett 90-dagars straff. Tyvärr kom Chet och Gerry aldrig tillbaka till varandra igen som kvartett. Chet stannade kvar på Haig och spelade med bland annat Stan Getz.
World Pacific Records kom snart på besök och skrev kontrakt med Chet. Chet bildade snabbt en egen kvartett med Russ Freeman, Red Mitchell och Bobby White på sin allra första inspelning för World Pacific. Chet och bandet fick omedelbart uppmärksamhet av kritiker och jazzälskare överallt. Han fortsatte att vinna eller placera sig bland de fem bästa i Downbeat- och Metronome-jazzomröstningarna under de kommande åren. Bandet upplöstes sommaren 1955. Det är inte lätt att hålla ihop ett band. Det fanns konflikter om pengar och andra frågor.
Den 1 mars 1955 skrev .Chet på ett kontrakt med GRAVIS PRODUCTIONS, INC. som skulle producera en film för COLUMBIA PICTURES CORPORATION Filmen med titeln ”Hell’s Horizon” hade John Ireland i huvudrollen. Det var en krigsfilm och Chet skulle spela rollen som en skytt ”JOCKEY”. ”Arbetsdagarna sträckte sig över två veckor – 8, 9, 10, 14, 15, 16, 17 och 18 mars 1955.” Studion var imponerad av Chets prestation och han erbjöds ett sjuårskontrakt av Columbia. Utan att tveka tackade Chet nej till erbjudandet. Hans anledning – ”Jag gillade inte att stå i timmar hela dagen för att spela in några minuter film. Allt jag vill göra är att spela – det är allt.”
Sju månader senare gav han sig av för en sju månader lång turné i Europa. Han fick sällskap av pianisten Dick Twardzik, basisten Jimmy Bond och trummisen Peter Littman. Bandet spelades bara in några få gånger på grund av pianisten Dick Twardzics för tidiga död den 21 oktober 1955.
Chocken över att förlora Dick och att behöva fortsätta turnén försatte Chet i en situation där han var tvungen att anställa andra musiker. Det fanns många förstklassiga musiker som gärna spelade med Chet. Deras led bestod av musiker som Lars Gullen, Bobby Jaspar Jacques Pelzer, Benoit Quersin och andra.
Chet Baker Quintet ”You Don’t Know What Love Is” Rom, januari 1956
Chet Baker (tp, sång) Jean-Louis Chautemps (ts) förmodligen Francy Boland (p) Eddie de Haas (b) Charles Saudrais (dm).
Hans vistelse i Europa varade fram till april 1956 då han anlände tillbaka till USA Han bildade genast en ny grupp, tecknade ett nytt kontrakt med World Pacific och började spela in igen. Chet fortsatte att vinna priser, 1957,58 och 59 hade han fått priser från Playboy All Star Jazz Polls.
Chet fick ett av Playboy-priserna i Tonight TV Show, N.Y.C., i slutet av 1956, detta framträdande släpptes på albumet ”The 2 Trumpet Geniuses Of The 50’s”.
Snart experimenterade Chet med samma drog som hade dödat Dick. Detta ledde till början av hans problem med droger och lagen under de tidiga åren. Efter flera narkotikarester och ett straff på fyra månader på Riker’s Island varav han avtjänade två, för gott uppförande, bestämde sig Chet för att återvända till Europa där han kände att han var mer uppskattad som artist.
Hösten 1959 fann Chet sig själv arbeta i Italien. Konserter och klubbträffar höll honom sysselsatt. I februari 1960 träffade han sin blivande fru Carol Jackson, en engelsk fotomodell. Bara några månader senare, Sommaren 60, fick Chet en överdos och fängslades i Lucca tillsammans med de läkare som hade försett honom med hans vana. I april 1961 dömdes Chet till 16 månaders fängelse men släpptes i december. Han hittade studio- och filmarbete i Italien och stannade där fram till 1964, då han åkte fast i Tyskland och deporterades.
Chet Baker, TV-show, Torino, Italien 1959
Chet Baker (röst, Trumpet) Lars Gullin (saxofon) Glauco Masetti (bas) Romano Mussolini (piano) Franco Cerri (gitarr) Jimmy Pratt (trummor)
Chet bakers framträdande. i den italienska filmen ”Urlatori alla sbarra” 1960
Chet Baker Spelar roll i ”Tromba Fredda” 1963
Under sin tid i Italien, gjorde Chet en film 1963 regisserad av den italienska filmskaparen Enzo Nasso. Filmen hette Tromba Fredda
I mars 1964 kom Chet tillbaka till USA igen efter att ha blivit utvisad från Berlin i Tyskland för ett liknande brott. Utan pengar i fick han få skjuts till New York av polisen som var på flygplatsen för att möta honom. Saker och ting var mycket annorlunda efter nästan fem år i Europa. Jazzscenen hade förändrats mycket. Den brittiska invasionen hade börjat och alla var intresserade av rockmusik nu. Jazzen var tvungen att ta plats i bakgrunden.
Det var under denna tid som han föll i händerna på en skrupellös manager och hans problem började igen.
Inom sex veckor hade han skickat efter Carol och deras lilla son Dean, som föddes i England den 25 december 1962. Arton månader senare befann han sig bokstavligen på gatan med Carol, Dean och ett nytt barn, Paul, som föddes i New York den 11 september 1965. Hans ”manager” hade berövat honom allt ekonomiskt och ville inte ens öppna dörren eller telefonen.
Chet producerade flera inspelningar som tillhörde honom, men det upptäcktes senare att de hade producerats illegalt på Prestige Label.
Det var då som Chet packade de få saker han kunde i den hyrda kombivagnen och körde tvärs över landet till Kalifornien till sin mors hus. Återigen tog det inte lång tid för honom att skriva ett kontrakt med World Pacific och spela in skivor igen. Chet spelade med Mariachi Band Tyvärr spelade han inte in den typ av musik som han gillade att spela. Det gjorde det möjligt för honom att försörja sin unga familj ett tag.
Han fann sig själv åka utanför stan för spelningar. Han skulle ha föredragit att arbeta runt om i staden, men arbetet fanns helt enkelt inte där. Vid en resa till Colorado tidigt på våren 1966 spelade han med Phil Urso, återigen en av hans favoritmusiker, Inspelningen av denna klubbträff finns tillgänglig som ”Live at Gaetano’s” på CCB-etiketten.
Det värsta var ännu inte över. Samma dag som hans tredje barn, Melissa, föddes den 22 juli 1966 blev Chet rånad i Sausalito i Kalifornien. Klubbdatumet hade varit i två veckor. Det var hans sista kväll på klubben. Han hade just fått betalt och gjorde sig redo att åka hem. Bara en bit från klubben blev han överfallen av fem unga killar. Han lyckades behålla sina pengar, men de slog honom svårt och bröt alla hans tänder. Nästa morgon kom Carol hem med den nya bebisen och kort därefter fick hon ett telefonsamtal från Chet som förklarade vad som hade hänt honom. Han stod på busstationen i San Francisco och väntade på en buss hem.
Efter två år på socialbidrag för att lära sig spela sitt instrument på nytt var Chet redo att ta steget ut i offentligheten. Till en början satt han bara här och där på små kaféer eller liknande ställen. Han fick lite mer självförtroende för varje gång han spelade. År 1968 spelade han på Melody Room i Hollywood. Saker och ting blev bättre. Han skrev kontrakt med Verve 1970, släpptes på albumet ”Blood, Chet and Tears”
År 1973 när han spelade en spelning med Dizzy Gillespie började de prata om saker och ting. Dizzy erbjöd sig att hjälpa Chet att bli bokad på Half Note i New York. Dizzy var god vän med ägarna och ringde genast ett samtal. Snart var Chet på väg till New York för första gången på åtta år.
Hans spel var fortfarande inte starkt, men ju mer han spelade desto starkare blev det. Efter hans två veckors spelning på Half Note gick det lite långsammare. Han jobbade här och där och lyckades hålla sig någorlunda sysselsatt, men pengarna fanns inte där regelbundet. I november 1974 spelade han in ett album med Paul Desmond för CTI Records. Strax därefter, den 24 november, skedde återföreningen med Gerry Mulligan i Carnegie Hall. CTI Records var på plats för att spela in det fullsatta evenemanget.
Efter Carnegie Hall såg sig Chet om efter en klubb där han kunde arbeta regelbundet. Svårt att hitta, men han lyckades prata sig in på Strykers Pub i New York. Han började på helgerna men jobbade snart varje kväll utom söndag och måndag. Klubben började fyllas varje kväll. Det gick bra. ”Strykers” varade i flera månader Under samma tid spelade han även på ”Village Vanguard” och ”Village Gate”.
I juli 1975 reste Chet till Italien. Det var första gången han var tillbaka i det land han älskade så mycket. Det hade gått tretton år. Han arbetade ständigt och reste runt i hela Europa. Han fick flera utmärkelser på vägen under mitten av 70- och 80-talet. Många av hans europeiska inspelningar gjordes utan hans vetskap och han fick aldrig betalt.
Chet Baker Live In Holland 1975
Resandet var hårt för honom och mycket tröttsamt. Han lyckades komma hem till New York varannan månad, men hur han än försökte hitta tillräckligt med arbete i USA för att betala räkningarna så gick det inte. Erbjudandena skulle komma och han skulle återvända till Europa igen.
Har han kommit hem igen 1977 spelade han in för A&M Records och Artists House. Naturligtvis hade han alltid bokningar för att åka tillbaka till Europa. Hans tid hemma var begränsad om han inte kunde hitta arbete i USA. Han kollade alltid runt varje gång han återvände hem för att se om han kunde stanna längre, men möjligheterna fanns helt enkelt inte där. Sedan kom det oundvikliga telefonsamtalet där han uppmanades att åka ännu tidigare på grund av en bokning.
Chet spelade över hela Europa, många av hans livekonserter släpptes på etiketterna Enja, Philology och Steeplechase.
Chet Baker intervju om droger och jazz, 1980
Intervju på italienska med undertexter på engelska
”AN EVENING WITH CHET BAKER” (aka ”LIVE AT LE DREHER 1980”)
Chet Baker med en kvintett filmad live i Paris på Le Dreher den 29 februari, 1980
Under 1982 återvände Chet till sin hemstad Yale, Oklahoma, när han besökte sin familj Chet fick ett gig i Tulsa, Oklahoma, och spelade på ”Nine of Cups Club” Det spelades in av klubbägarna och gavs ut på Fantasy Records, med titeln ”Out Of Nowhere”
Chet Baker & Stan Getz: Live In Stockholm 1983
Chet Baker (trumpet) Stan Getz (tenorsax) Jim McNeely (piano) George Mraz (bas) Victor Lewis (trummor), Stockholm, Sverige, Sodra Theatre, 18 februari 1983.
Chet Baker (trumpet) Sal Nistico (tenorsax) Lorne Lofsky (gitarr) Chris Connors (bas) Art Frank (trummor) Renaissance II, Buffalo, NY, 11 november 1984
Under 1984, när han återigen besökte familjen i Oklahoma, fick Chet ett gig på östkusten, i Buffalo, New York, och spelade med Sal Nistico och Lorne Lofsky på ”Renaissance II Club”. Det sändes live av en av de lokala radiostationerna, och masterinspelningen överlämnades till dödsboet efter att Chet gått bort, och släpptes på dödsboets etikett, först som ”Live in Buffalo” och sedan ”Live at the Renaissance II”
Chet Baker Quintet
Chet Baker (trumpet) Fred Raulston (vibes) Floyd Darling (piano) Kirby Stuart (bas) Paul Guerrero (trummor) Martha Burks (sång)Dallas, TX, 13 januari 1985
Chet Baker Candy
En videoinspelning från 1985 med den legendariske jazztrumpetaren Chet Baker tillsammans med Michel Graillier och Red Mitchell på piano och Jean-Louis Rassinfosse på bas. Innehåller även en intervju med Baker. Stockholm, Sverige, 30 juni 1985
Chet Baker Trio With Van Morrison ”Live at Ronnie Scott’s”
Chet Baker (trumpet) Michel Graillier (piano) Ricardo Del Fra (bas) Van Morrison (sång -9) Ronnie Scott’s Club, London, England, 24 november, 1986
Chet Baker ”Let’s Get Lost” Dokumentärfilm
Chet Baker (trumpet) Frank Strazzeri (piano) Nicola Stilo (gitarr -12) John Leftwich (bas) Ralph Penland (trummor -1/5)Hollywood, CA Paris, Frankrike, januari-maj 1987
Chet Baker Quartet ”Live In Tokyo”
Chet Baker (trumpet) Harold Danko (piano) Hein Van De Geijn (bas) John Engels (trummor) Hitomi Kinen Kodo, Tokyo, Japan, 14 juni 1987.
Chet Baker Last Interview
Chet Baker, Alain Jean-Marie, Michel Grailler, Nicolas Stilo, Georges Brown, Jean Bardy, Amsterdam, 31 december 1987
Chet Baker ”Live In Stuttgart 1988”
Chet Baker (tp, sång) Nicola Stilo (fl,g) Walther Schomocker (b) Vincent Seno (dm), ”Theaterhaus”, Stuttgart, Tyskland, 17 april 1988
Chet Baker The Final Days
”Varning detta material innehåller bilder från utredningen av hans död”
Intervjuer med : Russ Freeman, William Claxton, Chet Baker, Evert Hekkema, Rob van Bavel, Jacques Pelzer, Philippe Catherine, etc.
Chet tillbringade större delen av sina sista 15 år med att resa fram och tillbaka mellan Europa och USA. Detta var hans livsstil. Detta var vad han älskade att göra. Chet dog omkring klockan 03.00 på fredagen den 13 maj 1988 efter att ”påstås” ha fallit ut genom sitt hotellfönster i Amsterdam, Holland. Han var 58 år gammal. Chet begravdes bredvid sin far på Inglewood Park Cemetery i Inglewood, Kalifornien den 21 maj 1988.
Chet Baker Biografi