The Observer

Vem är den riktiga Slim Shady?

Likt Eminems tidigare verk är hans nionde studioalbum ”Revival” kolossalt, med 19 spår som klockar in på över en timme och 15 minuter. Han är fortfarande samma Slim Shady på några av spåren, han spottar löjliga punchlines, berättar historier som involverar honom som mördare och pratar om sin relation med sin dotter. Han visar också upp en enorm skicklighet på spår som ”Offended”. Men mellan sprickorna finns en annan Eminem, den mogne 45-åringen som är politisk och inte längre leker med popstjärnor utan låter dem sjunga på sitt album. De två personligheterna skapar en osammanhängande, ibland skakande berg- och dalbana av ett album som lämnar lyssnarna i frågan om vem Eminem är nu.

”Revival” har fler spår med inslag än något tidigare album, men inte med mycket. Åtta av de 19 spåren på ”Revival” har en feature, vilket knappt överträffar The Slim Shady EP, som hade artister på sju av sina 20 spår. På ”Revival” samarbetar Eminem med Beyoncé, Phresher, Ed Sheeran, Alicia Keys, X Ambassadors, Skylar Grey, Kehlani och Pink. Denna imponerande men märkliga lista driver Eminems egen nisch av rap mot popmusik, något som han tidigare föraktade. Varje låt tycks vara skapad för att passa inhopparens unika färdigheter och personlighet, och även om det verkar vara ett bra musikskrivande är effekten märklig. Varje feature känns bara som ett opersonligt tillägg till en Eminemvers, och ibland känns de till och med som den vokala poängen i låten, vilket inte borde vara fallet.

Den mest skakande delen av albumet för mig var att försöka förstå var Eminem stod. Han kommer ut, med vapen i högsta hugg, på den politiska fronten med låtar som ”Untouchable”, som fokuserar på rasmässig ojämlikhet men som känns som om någon läser månadsgamla nyheter, och ”Like Home”, som tar sikte rakt på Donald Trump.

Då, inte många låtar senare, får vi ”Offended” och ”Heat” rygg mot rygg. ”Heat” förstörde omedelbart albumet för mig med texter som: ”Grab you by the (Meow!), hope it’s not a problem, in fact/ About the only thing I agree on with Donald is that/ So when I put this palm on your cat/ Don’t snap, it’s supposed to get grabbed/ Why do you think they call it a snatch?”

Eminem har kommenterat denna diskrepans i en intervju med Vulture: ”Folk som känner till min musik kan avgöra när jag skämtar och när jag är ärlig om ett ämne”. Men hans publik har förändrats sedan debuten i början av 2000-talet, så jag tror att han har missbedömt antalet människor som verkligen är okej med att han hoppar mellan att på samma album både kalla rasmässig ojämlikhet och göra våldtäktsskämt.

Vi har fått se en uppvuxen Eminem på bekännelsestugna låtar som ”Walk on Water”, ”River”, ”Bad Husband” och de allra bästa låtarna på albumet: ”Castle” och ”Arose”. Särskilt för en artist som har gått igenom så mycket är det på bekännelser som Eminem känner sig som bäst: rå, ärlig, utan att ta i (även när det är riktat mot honom själv). De känns också passande för hans plats i musiken idag som 45-årig pappa.

De mer lekfulla, lättare låtarna som ”Framed” och ”Remind Me” passar in i albumet som påminnelser om hans tidigare ljud, och kanske till och med ljudet av ”Heat” och ”Offended” passar in som påminnelser om Eminems inte politiskt korrekta förflutna.

Totalt sett känns ”Revival” rörig, som om Eminem själv inte vet var han står, halvt i det förflutna, halvt i nuet. Om han planerar att fortsätta sin rapkarriär måste Eminem bestämt bestämma sig för var han står och vem han är nu, inte vem han brukade vara.