Av skäl som är för dumma för att förklaras äger jag en tre meter lång, 400 pund tung och 7 000 dollar dyr långarmad quiltmaskin. Nej, jag är ingen quilter. Jag är inte en quilter på samma sätt som jag inte är en giraff. Det vill säga: på alla möjliga sätt.
Vi kan säga att jag tänkte att jag skulle kunna använda en 400 pund tung och 7 000 dollar tung quiltmaskin för att göra X för mitt företag, där X inte har något att göra med att göra quiltar. Men när maskinen väl hade anlänt och monterats med stor personlig ansträngning, så – överraskning! – Den kunde quilta väldigt fint, ja, det kunde den verkligen. Men jag behövde den för att göra X, vilket den inte var konstruerad för. Nämnde jag att jag inte är någon quilter?
Och så satt den splitternya, 400 pund tunga, 7 000 dollar tunga, långarmiga quiltmaskinen i min studio och hånade mig. Den viskade saker till mig som ”Det gjordes misstag” och ”Ja, din rumpa ser stor ut i de där byxorna”. Senare, i mina drömmar, höjde den sin 17-tums syarm och viftade med sin 360-graders frihandsnål mot mig och ropade ”Sju tusen dollar av dina investerares pengar! Bwah-ha-ha-ha!”
Och så blev det nödvändigt att döda den.
Vänner, vem av oss har inte försökt göra sig av med en 400 pund tung quiltmaskin för 7 000 dollar? Ni vet säkert hur svårt det är.
Här är de saker jag har försökt, i kronologisk ordning:
- Sälja den på Ebay för 5 000 dollar plus frakt.
- Sälja den på Ebay för 4 000 dollar med fri frakt.
- Auktionera ut den på Ebay för vad fan någon skulle betala.
- Paradera med de personer som följde mina Ebay-auktioner för att berätta varför de inte skulle bjuda. Jag fick äntligen ett svar: min maskin är ett icke-märke. Alla vill ha ett Gammill-märke. Tja, Gammill kan gå och suga ett ägg.
- Returnerar den till tillverkaren. Deras skratt svider fortfarande.
- Observera den i ungefär ett och ett halvt år. Den försvann inte.
- Postar den till salu på alla quiltforum på nätet på den här planeten.
- E-postar till inflytelserika kvinnor som arbetar med långarmsquilter – ja, det finns inflytelserika kvinnor som arbetar med långarmsquilter, massor av dem – för att be om råd. Det var fruktlöst.
- Placering av annonser i flera quiltningstidningar och nyhetsbrev (jag gav mig av med mitt eget lagliga betalningsmedel! Maskinen vinner!)
- Utskrift av glänsande reklamkort i fullfärg för att dela ut dem på den årliga Maskinstickarutställningen, som råkar äga rum i min stad. Förra året fick jag faktiskt tre levande personer att komma till min ateljé och titta på quiltern. En av dem skulle säkert fungera! Var inte min optimism pittoresk?
- I desperation donerade jag den till New England Quilt Museum i Lowell, Massachusetts. De skulle kunna hålla kurser med den eller auktionera ut den eller göra vad museer nu gör med gratis 400-kilos långarmsquiltmaskiner för 7 000 dollar. Inga tärningar.
- I desperation donerar jag den till textilprogrammet vid Rhode Island School of Design. Någon av deras studenter kan säkert använda den för att stilfullt revolutionera något, någonstans. Nix.
När jag flyttade ut ur min studio förra året hjälpte min bror Jon mig att demontera quiltermaskinen och packa den i två enorma trälådor. Täcket, som anade problem, bet Jon på tummen, vilket resulterade i en del blodsutgjutelse och dålig karma (se dokumentärfoto).
Jag sa till den trevliga unga mannen som skulle flytta in i studion efter mig att jag skulle bli av med de två enorma lådorna inom kort, och att jag bara skulle kunna låta dem stå kvar i studion en stund. Jag ljög modigt, och eftersom han är en trevlig ung man trodde han mig och gick med på det. Jag har sett honom på stan under det år som gått sedan dess, och han har blivit inte riktigt lika trevlig. Det gör quiltaren med dig.
I dessa dagar är min tre meter långa, 400 kilo tunga och 7 000 dollar tunga långarmiga quiltmaskin en spricka av elakhet i min hjärna. Eftersom jag har lagt den på den trevlige unge mannen behöver jag inte titta på den, men den reser sina nålar i mitt sinne ibland. Då hopar sig ångerna: Jag borde aldrig ha köpt den jäkla saken. Jag skulle aldrig ha överlåtit den på den trevlige unge mannen. Jag skulle aldrig ha legat med den där killen första året på college. Och så vidare.
Min bror har en plan. Vi hyr en lastbil, kör quiltern upp till Boston och tar den på färjan till Provincetown. Halvvägs genom färjeturen tippar vi graciöst den 400 pund tunga, 7 000 dollar tunga quiltmaskinen i Cape Cod Bay. Vi anländer till Provincetown och tar en drink för att fira.
Andra idéer?