Ett kollektivt substantiv avser en grupp människor eller saker. Grupp är till exempel ett kollektivt substantiv. Juridiska skribenter måste ofta hantera kollektiva substantiv, och här är några av de vanligaste: styrelse, råd, domstol, fakultet, regering, jury, majoritet, panel och personal. När man använder kollektiva substantiv ställs man ibland inför frågor om subjekt-verböverenskommelse och pronomenöverenskommelse. Det här inlägget tar upp båda.
Subjekt-verböverenskommelse
Den viktigaste frågan är om kollektiva substantiv ska behandlas som singular eller plural. Ska vi skriva juryn är eller juryn är? Även om en jury, liksom alla kollektiva substantiv, är en grupp individer, är det bättre att behandla kollektiva substantiv som singular och skriva juryn är, liksom rådet beslutar, panelen hör och så vidare.
Men experterna är överens om att det inte alltid är så enkelt. Enligt Bryan Garner brukar vi i USA behandla kollektiva substantiv som en singular enhet och använda verbet i singular. ”Men om tonvikten ligger på individerna i gruppen är pluralverbformen bäst. ”1 Redaktörerna för Merriam-Webster’s English Usage Dictionary håller med: ”När gruppen betraktas som en enhet används singularverbet; när den betraktas som en samling individer används pluralverbet.”2
Förresten är brittisk engelska annorlunda, och jag kommer inte att ta upp det här förutom att säga att när jag tittar på en fotbollsmatch (fotbollsmatch) med brittiska kommentatorer är det alltid skakande att höra dem säga: ”Chelseas lag är mycket begåvade.”
Så i USA, om du skriver om fakulteten, skulle du kunna skriva så här:
a. Fakulteten är tacksam för hjälpen från frivilliga domare.
Men detta:
b. Fakulteten har olika åsikter i frågan om kurser som inte godkänns.
Ett annat exempel:
c. Konsulten ska studera hur personalen på sjukhusen på landsbygden samlar och utvärderar prestationerna hos läkare med kliniska privilegier.
Men sedan detta:
d. Personalen på landsbygdssjukhusen skapar resultatbedömningsrapporter.
Som du ser kan det vara knepigt att avgöra om du tänker på ett kollektivt substantiv singulärt eller individuellt, och ännu knepigare att avgöra hur din läsare kommer att uppfatta det. Därför är det säkraste tillvägagångssättet att behandla kollektiva substantiv som singulära enheter som tar singulära verb och att göra det konsekvent inom ett och samma dokument.
En vanlig och allmänt rekommenderad lösning är att använda ”medlemmar” eller ”medlemmar av”, vilket förtydligar det rätta verbet. Så juryn satt i korridoren blir medlemmarna i juryn satt i korridoren. Och styrelsen sammanträder den första torsdagen blir styrelseledamöterna sammanträder den första torsdagen. Denna lösning är användbar även om den orsakar en liten förlust av koncisitet.
Prononumsöverenskommelse
Om kollektiva substantiv i allmänhet är singulära ska de ta pronomenet det och dess, inte de, dem eller deras.
Fel: Fullmäktige behövde gå igenom utskriften innan de kunde rösta.
Rätt: Det är ett ganska vanligt fel bland nybörjare inom juridik:
Fel: Rätten måste först avgöra om den är behörig.
Rätt: Rätten måste först avgöra om den är behörig.
Rätt: Rätten måste först avgöra om den är behörig:
Detta fel kan bero på uppfattningen att mellanliggande appellationsdomstolar ofta prövar mål i paneler om tre personer och att högsta domstolar ofta prövar mål som ett organ om nio personer. Ändå är domstolen en enskild enhet, oavsett hur många domare som utgör den. Om skribenten tänker på domarna individuellt skulle det vara bättre att skriva detta: Domarna måste först avgöra om de har jurisdiktion.
Kollektiva substantiv är i allmänhet singulära och tar singulära verb och pronomen. Om du tror att du har ett undantag kan du göra det, men använd ditt bästa redaktionella omdöme och inhämta en andra åsikt.
Bryan A. Garner, Garner’s Dictionary of Legal Usage 172 (3d ed. 2011).
Merriam-Webster’s Dictionary of English Usage 257 (1994).