Klädbärandet är ett specifikt mänskligt kännetecken och de flesta mänskliga samhällen bär någon form av klädesplagg. Det finns ingen information om när vi började använda kläder men det finns idéer om varför. Antropologer tror att djurhudar och växtlighet anpassades som skydd mot väder och vind.
En annan idé är att kläder först kan ha uppfunnits för andra ändamål, till exempel magi, dekoration, kult eller prestige, och sedan senare visat sig vara praktiska som skyddsmedel. Det finns arkeologiska fynd samt representation av kläder i konst som kan hjälpa till att fastställa när vissa kläder dök upp i historien. Det finns ett problem med bevarandet av arkeologiska bevis eftersom vissa platser bevarar fynden bättre än andra och från vissa platser har vi inga bevis alls.
Textilier dök upp i Mellanöstern under den sena stenåldern. Det finns bevis som tyder på att människor kan ha börjat bära kläder någonstans mellan 100 000 och 500 000 år sedan. Primitiva synålar har hittats och är daterade till cirka 40 000 år sedan. Färgade linfibrer som har hittats i en förhistorisk grotta i Georgien är cirka 36 000 år gamla. För cirka 25 000 år sedan började Venusfigurerna dyka upp i Europa, som avbildades med kläder. De hade korghattar eller kepsar, bälten i midjan och ett tygband över bröstet.
Det första material som användes för kläder som inte var läder utan textil var troligen filt. Nålebindning, som är en annan tidig textilmetod – en typ av föregångare till stickning, dök upp någonstans 6500 f.Kr. enligt vissa bevis. På en neolitisk plats i Çatalhöyük i Anatolien hittades de äldsta kända vävda textilierna i Främre Orienten. De användes för att svepa in de döda. Lin odlades från ca 8000 f.Kr. i Främre Orienten, men får föddes upp mycket senare, 3000 f.Kr. Bomull användes till kläder i det gamla Indien från det femte årtusendet f.Kr. Linneväv tillverkades i det gamla Egypten från den neolitiska perioden. Lin odlades ännu tidigare. Det gamla Egypten kände också till olika spinntekniker, t.ex. droppspindeln, hand-till-hand-spinnning och rullning på låret, samt till horisontella vävstolar och vertikala vävstolar med två balkar, som kom från Asien. De gamla egyptierna använde också linne till bandage för mumifiering och till kilts och klänningar. Det tidigaste beviset på silkestillverkning i Kina är från 5000-3000 f.Kr. och finns i form av en kokong från den domesticerade silkesmasken som delades på mitten med en vass kniv. Japan började väva under Jōmon-perioden som varade från 12 000 f.Kr. till 300 f.Kr. Det finns bevis för keramikfigurer som avbildades med kläder och ett tygstycke tillverkat av barkfibrer från 5500 f.Kr. Några primitiva nålar har också hittats, liksom hampfibrer och mönsteravtryck på keramik, vilket bevisar att det fanns vävtekniker i Japan vid den tiden. Sidenvägen var mycket viktig för utbytet av lyxtextilier mellan öst och väst. Den bidrog till utvecklingen av de stora civilisationerna i Kina, Egypten, Mesopotamien, Persien, den indiska subkontinenten och Rom som bedrev handel längs vägen.
Klädnadshistoria
Olika kulturer närmade sig klädesplaggen på olika sätt under inflytande av klimat, mode, religion och ekosystem. Under samma influenser förändrade dessa kulturer kläderna genom hela historien. Läs om klädhistoria här.
Textilhistoria
Textilier uppfanns när människan behövde dem och en del av dem uppfanns av olika kulturer som aldrig haft några ömsesidiga kontakter. Vissa uppfanns med ett syfte för att senare användas för helt andra syften. Textilens historia är bred och färgstark.
Hantering av kläder
Stickning och vävning är två mycket intressanta landvinningar av mänskligheten. Ingen vet vem som först fick idén att göra tyger på det sättet, men vi vet att idén var briljant.
Kläder i den antika världen
Forntida civilisationer som Grekland och Rom föredrog breda, osydda tygstycken som de konstruerade sina kläder av (tyg var dyrt och de ville inte skära i det). De antika grekiska kläderna tillverkades av längder av rektangulära ylle- eller linnevävnader som fästes vid axlarna med prydnadsnålar och bältesband med ett skärp. Kvinnor bar en lös mantel som kallades peplos, männen en kappa som kallades chlamys, medan både män och kvinnor bar chiton – en typ av tunika som var kort till knäna för män och längre för kvinnor.
Det antika Roms toga, som bars av fria romerska medborgare, var också en osydd längd av ylleväv. Under togan bar de en enkel tunika som var tillverkad av två enkla rektanglar som var sammanfogade vid axlarna och på sidorna. Romerska kvinnor bar den draperade stola eller en tunika som var lång till marken.
Under järnåldern, som varade från 1200 f.Kr. till 500 e.Kr., bar kvinnor i nordvästra Europa klänningar, tunikor och kjolar av ull som hölls på plats med läderbälten och broscher eller nålar av metall. Männen bar knäbyxor med benskydd och långa byxor. De bar också mössor och sjalar av djurhud och mjuka snörskor av läder.
Under medeltiden tillverkade och exporterade bysantinerna mycket rikt mönstrade tyger. Dyra varianter var vävda och broderade medan billigare, avsedda för lägre klasser, var resistent färgade och tryckta. De bar tunikor eller långa chitonger över vilka de bar dalmatica, som är en tyngre och kortare typ av tunikor eller långa kappor.
Samtidigt berodde de europeiska klädernas utseende på om de som bar dem identifierade sig med den gamla romaniserade befolkningen eller med de nya inkräktarna, t.ex. frankerna, anglosaxarna eller visigotterna. Män från de invaderande folken bar korta tunikor med bälten och synliga byxor, strumpbyxor eller leggings. Under 1100- och 1200-talen i Europa var kläderna enkla. På 1200-talet förbättrades färgning och bearbetning av ull och korsfararna förde med sig silkeshantverk. Modet börjar i Europa på 1300-talet.
I renässansens Europa förblev ull det mest populära tyget för alla klasser, men linne och hampa användes också. Mer komplexa kläder tillverkades och den urbana medelklassen anslöt sig till det mode som sattes av den högre klassen och kungligheterna. I det tidigmoderna Europa från 1500-talet var modet ännu mer komplext med kavajer, passementerie och nålspetsar. Upplysningstiden introducerar två typer av kläder: ”full klädsel” som bärs vid hovet och vid formella tillfällen, och ”oklädsel” som är vardagskläder på dagtid. Den fullständiga klädseln försvann nästan i slutet av 1700-talet.
Den industriella revolutionen medför maskiner som spinner, väver och syr och därmed producerar tyg som är av bättre kvalitet, tillverkas snabbare och har ett lägre pris. Produktionen övergår från små hantverksföretag till tyger med löpande band.
På 1900-talet uppfinns syntetiska fibrer som är billigare än naturfibrer och som blandas med många naturfibrer.