Alla komponenter som behövs för att koagulationsprocessen ska kunna fortsätta finns i blodet. De proteiner som krävs för att koagulationen ska kunna ske ingår i blodkoagulationens intrinsiska väg. Denna väg omfattar en rad proteiner, proteinkofaktorer och enzymer som interagerar i reaktioner som äger rum på membranytor. Dessa reaktioner initieras av vävnadsskador och resulterar i bildandet av en fibrinpropp (figur 1).
Encyclopædia Britannica, Inc.
Den inneboende vägen initieras av aktivering av faktor XII av vissa negativt laddade ytor, inklusive glas. Kininogen med hög molekylvikt och prekallikrein är två proteiner som underlättar denna aktivering. Enzymformen av faktor XII (faktor XIIa) katalyserar omvandlingen av faktor XI till dess enzymform (faktor XIa). Faktor XIa katalyserar omvandlingen av faktor IX till den aktiverade formen, faktor IXa, i en reaktion som kräver kalciumjoner. Faktor IXa samlas på membranens yta i ett komplex med faktor VIII. Komplexet faktor IXa-faktor VIII kräver kalcium för att stabilisera vissa strukturer på dessa proteiner som är förknippade med deras membranbindande egenskaper. Faktor X binder till faktor IXa-faktor VIII-komplexet och aktiveras till faktor Xa. Faktor Xa bildar ett komplex med faktor V på membranytor i en reaktion som också kräver kalciumjoner. Protrombin binder till faktor Xa-faktor V-komplexet och omvandlas till trombin, ett potent enzym som klyver fibrinogen till fibrin, en monomer. De monomera fibrinmolekylerna kopplas sedan samman (polymeriseras) och bildar långa fibrer. Senare främjas ytterligare bindningar mellan polymerens enheter av ett enzym som kallas faktor XIIIa, vilket stabiliserar den nybildade koageln genom tvärbindningar. Även om de detaljerade mekanismerna inte är kända ger denna kaskad- eller vattenfallseffekt möjlighet att förstärka en liten signal i samband med vävnadsskada till en större biologisk händelse – bildandet av en fibrinpropp. Dessutom är det möjligt att noggrant reglera detta system med hjälp av två proteinkofaktorer, faktor VIII och faktor V.
Vissa negativt laddade ytor, inklusive glas, kaolin, vissa syntetiska plaster och tyger, aktiverar faktor XII till dess enzymform, faktor XIIa. Vissa material har däremot liten tendens att aktivera faktor XII. Inaktiva ytor omfattar vissa oljor, vaxer, hartser, silikoner, några plaster och endotelceller, den mest inerta ytan av alla. De fysikalisk-kemiska egenskaper som avgör aktiviteten är inte kända. Problemet är viktigt eftersom modern kirurgi kräver ett perfekt inaktivt material för att tillverka substitut (proteser) för hjärtklaffar och delar av blodkärl. Bildandet av blodproppar (tromber) på dessa ytor kan leda till allvarliga eller till och med dödliga komplikationer. Vid öppen hjärtkirurgi krävs pumpning av blod genom utrustning som inte aktiverar blodproppsprocessen nämnvärt. På samma sätt får blodfiltrering av avfallsprodukter vid njurdialys inte leda till att fibrinproppar bildas. För att minimera aktiveringen av blodkoagulationen när blodet strömmar över främmande ytor används särskilda läkemedel (antikoagulantia) som heparin.
Aktiviteten hos den intrinsiska vägen kan bedömas i ett enkelt laboratorietest som kallas partiell tromboplastintid (PTT), eller, mer exakt, aktiverad partiell tromboplastintid. Plasma samlas upp och antikoaguleras med citratbuffert; citratet binder och avlägsnar effektivt funktionella kalciumjoner från plasman. Under dessa förhållanden kan en fibrinpropp inte bildas. Ett negativt laddat material, t.ex. diatomématerialet kaolin, tillsätts till plasman. Kaolin aktiverar faktor XII till sin enzymform, faktor XIIa, som sedan aktiverar faktor XI. Processen blockeras från ytterligare aktivering på grund av bristen på kalciumjoner, som krävs för nästa reaktion, aktiveringen av faktor IX. Efter tillsats av kalciumjoner och ett fosfolipidpreparat (som fungerar som ett artificiellt membran för sammansättningen av de blodkoagulerande proteinkomplexen) registreras tiden tills en synlig koagel bildas. Denna reaktion sker på 25-50 sekunder, beroende på vilken kemikalieformulering som används. I praktiken jämförs koagulationstiden för testplasma med koagulationstiden för normal plasma. Försenad koagulering, mätt som en förlängd partiell tromboplastintid, kan bero på bristande aktivitet hos en eller flera av blodkoagulationsfaktorerna eller på en kemisk hämmare av blodkoagulationen.