World Directory of Minorities and Indigenous Peoples – Kiribati

Minoriteter och ursprungsbefolkningar

Huvudspråk: Gilbertese (Taetae ni Kiribati), engelska.

Huvudreligioner: Gilbertese (Taetae ni Kiribati), engelska: Romersk katolicism (57,3 procent), protestanter (31,3 procent), sista dagars heliga (5,3 procent), sjundedagsadventister (1,9 procent) och andra små kristna samfund, med andra grupper som Bahá’í (2,1 procent) och ett litet muslimskt samfund.

Enligt 2015 års folkräkning bodde det sammanlagt 110 136 personer i Kiribati, även om uppskattningarna 2018 var något högre, med en befolkning på ungefär 118 000 personer. 96,2 procent är ursprungsbefolkningen I-Kiribati, med mindre grupper som I-Kiribati/Tuvalu och Tuvalu (som tillsammans utgör drygt 1 procent av befolkningen), samt mindre australiska, kinesiska, europeiska och nyzeeländska befolkningsgrupper. Banabanerna ingår visserligen i I-Kiribatis befolkning, men utgör en minoritet på några hundra personer med en särskild historia som beror på att de fördrevs från sitt hemland Banaba för att ta plats i kolonialtidens fosfatbrytning. Språket hos de några hundra banabanerna skiljer sig något från språket hos Gilbertese i Kiribati.

Det har skett en betydande migration från de yttre öarna till huvudön South Tarawa, där mer än en tredjedel av befolkningen bor.

Uppdaterad april 2018

Aktuella frågor

Stillahavsöstaten Kiribati har särskilt påverkats av den begynnande klimatförändringen. I denna region med lågt belägna atoller och kustnära bosättningar har stigande havsnivåer redan en förödande effekt på många samhällen och tvingar många att lämna sina hem och bosätta sig någon annanstans. Flodvågor, så kallade kungsflöden, orsakar redan skador på egendom. De utmaningar som den lilla staten Kiribati står inför är dock särskilt allvarliga – och riskerar att göra dess ursprungsbefolkning hemlös.

Den lilla staten Kiribati, som består av 33 öar med en genomsnittlig höjd över havet på bara två meter, känner redan av klimatförändringens effekter i form av saltvatteninträngning och förlust av kustmark. Detta har drabbat öarnas jordbrukssektor hårt och underminerat många viktiga livsmedelskällor i Kiribati, från sötvattenfisk till lokala grödor. I takt med att levnadsförhållandena blir allt svårare står många öbor nu inför ett svårt beslut – om det fortfarande är möjligt att ha en framtid i sitt hemland eller inte. Även om Kiribatis miljöproblem inte är nya, med problem som kusterosion och markföroreningar som har varit uppenbara i årtionden, har den begynnande klimatförändringen förvärrat dessa problem. Vissa prognoser tyder på att stora delar av Kiribatis territorium kan vara obeboeligt år 2050.

Som svar på dessa utmaningar har internationell migration från Kiribati historiskt sett varit sällsynt, men många ser det nu som det bästa tillgängliga alternativet när landets miljöbelastning ökar. Framtida migrationsströmmar ut ur landet kommer sannolikt att i allt högre grad drivas av klimatförändringarna. Som svar på detta är en av de strategier som Kiribatis regering tillämpar ”migration med värdighet”, ett system för arbetskraftsinvandring över gränserna som syftar till att hjälpa till att etablera kiribatiska samhällen i andra länder för att stödja framtida migranter, samtidigt som man gör medborgare från Kiribati mer attraktiva genom att förbättra deras utbildnings- och yrkeskvalifikationer genom kompetenshöjning. Det har dock påpekats att de potentiella mottagarna av denna politik endast kommer att vara de som frivilligt skulle migrera, och att många medborgare – de med låg utbildning eller som i första hand är beroende av traditionell självförsörjningsverksamhet som kanske inte kan överföras utanför Kiribati – inte kommer att kunna få tillgång till dessa möjligheter.

Under tiden är en annan strategi som regeringen följer en annan strategi som går ut på att säkra utrymme i ett annat land för migration, med cirka 20 kvadratkilometer mark som köptes i Fiji under 2014. Vissa har dock ifrågasatt om marken – en isolerad tomt som kännetecknas av kullar och träsk, med ett samhälle av fördrivna salomonöbor som redan har bosatt sig där – kommer att räcka till om det blir nödvändigt med vidarebosättning. Eftersom Kiribati inte kommer att ha någon rättslig suveränitet över marken finns det dessutom ingen garanti för att I-Kiribati-medborgare i framtiden skulle tillåtas flytta dit. Myndigheterna har också övervägt att bygga konstgjorda öar med stöd av Förenade Arabemiraten för att skydda Kiribatis framtid – även om de troliga kostnaderna för projektet, som kan uppgå till så mycket som 100 miljoner US-dollar, kan innebära att det utan internationellt stöd förblir utom räckhåll.

Men medan de traditionella metoderna och försörjningsmöjligheterna på öarna redan hotas av stigande havsnivåer och klimatförändringens miljöpåföljder kan migrationen i själva verket påskynda en process av kulturell utplåning under de kommande åren. Ett exempel är maneaba, en mötesplats för samhället som historiskt sett har varit central för Kiribatis ledarskap och konsensusbaserat beslutsfattande. Eftersom systemet måste vara strukturerat kring tätt sammankopplade samhällen för att fungera effektivt, har migrationen av många bybor till större tätorter redan satt det under press. Många fruktar att migrationen från Kiribati skulle kunna leda till att maneaba försvinner helt och hållet.

Andra former av det inhemska I-Kiribati-arvet skulle också kunna drabbas hårt, t.ex. de traditionella festligheterna som kallas botaki, där varje familj delar med sig av mat till resten av samhället, och te karekare, ett sedvanligt arbetssystem som främjar samarbete mellan familjer, för att inte tala om Kiribatis rika traditioner av dans och musik. På samma sätt står dess heliga platser och traditioner – som redan är fysiskt hotade av stigande havsnivåer – inför ytterligare ett hot i form av massinvandring från öarna, samtidigt som intresset bland den yngre generationen tycks minska.

Den stora betydelsen av Kiribatis arv av inhemska kunskaper och sedvänjor belyser behovet av att anta en mer nyanserad, rättighetsbaserad strategi för anpassning till klimatförändringarna och migration, som sträcker sig längre än till de tekniska och logistiska aspekterna av vidarebosättning för att även omfatta metoder för att säkerställa att samhällenas sociala väv och kulturella traditioner överlever. Detta är särskilt fallet när de som tvingas migrera på grund av klimatförändringar och miljökatastrofer är ursprungsbefolkningar, som I-Kiribati, där varje aspekt av deras liv är kopplad till det land som de ryckts upp från.

En annan avgörande fråga för Kiribati är könsdiskriminering, och särskilt våld mot kvinnor. Det finns fler flickor än pojkar som är inskrivna i sekundärutbildningen, men efter det är indikatorerna för ekonomiskt och politiskt deltagande generellt sett starkt inriktade på män. I maj 2017 var endast 6,5 procent av ledamöterna i det nationella parlamentet kvinnor, och endast 10 av de totalt 332 lokala ledamöterna var kvinnor. Ännu mer flagrant är att 68 procent av flickorna och kvinnorna i åldern 15-49 år som någonsin varit i ett förhållande har upplevt våld i nära relationer. Nittio procent av kvinnorna rapporterar om kontrollerande beteende från sin partner. Rötterna ligger i sociala normer som dikterar att kvinnor måste vara lydiga mot sina män och som legitimerar våld i hemmet. År 2011 införde regeringen en tioårig strategisk plan och 2014 antogs lagen Te Rau N Te Mwenga Act (Kiribati Family Peace Act), som införde ett antal reformer, bland annat större stöd till offren.

Uppdaterad april 2018

Bakgrund

Miljö

Kiribati är en mikronesisk stat med ett vidsträckt maritimt område som sträcker sig över ekvatorn och korsar datalinjen, och som består av tre grupper av korallöar, varav två är befolkade, som ligger 3 500 kilometer från varandra. Dess havsområde är ett av de största i världen med en exklusiv ekonomisk zon som täcker över 3 miljoner kvadratmeter.

Historia

Kiribati var en del av det brittiska territoriet Gilbert- och Elliceöarna och blev självständigt 1979 (de sydligaste polynesiska öarna i det brittiska territoriet bröt sig loss och blev nationalstaten Tuvalu 1978).

Ön Banaba producerade fosfat fram till nedläggningen 1979, samma år som Kiribati blev självständigt. Gruvdriften på Banaba från 1900 till 1979 resulterade i att den banabanska befolkningen fördrevs efter kriget och flyttades till ön Rabi i Fiji. Det har funnits ett visst minoritetsintresse för att återvända till Banaba, och några banabaner bor där, men de ersättningar som betalats ut till banabanerna har investerats i Fiji, och ön har inte återställts.

Under de senaste åren har Kiribati kämpat med klimatförändringens effekter, med stigande havsnivåer i regionen som översvämmar samhällen och hotar den framtida livskraften för många låglänta öar. Detta har bidragit till betydande intern migration inom landet och har under de senaste åren lett till att Kiribatis regering har undersökt alternativ för massomflyttning i händelse av att territoriet skulle bli obeboeligt.

Regering

Parlamentet (Maneaba ni Maungatabu) är ett enkammarparlament och består av 42 ledamöter som inkluderar en representant från Banaban. Historiskt sett har de politiska partierna inte haft någon större betydelse, men de senaste valen har visat att det har utvecklats en närmare politisk inriktning. Ekonomin är i hög grad beroende av penningöverföringar (från arbetstagare på handelsflottan eller på andra håll) och utländskt bistånd. Exporten är liten och en självhushållningsekonomi med fiske och jordbruk dominerar. Ekonomin är också beroende av inkomster från utländska fiskeflottor som är verksamma i Kiribatis enorma exklusiva ekonomiska zon, som omfattar över 3 miljoner kvadratkilometer hav.

Ett ökande fokus för Kiribatis regering har under de senaste åren varit på hur man ska anpassa sig till klimatförändringens allt allvarligare effekter och det hot som den utgör för många av öarnas framtida överlevnad. Detta har lett till att den har undersökt olika alternativ för vidarebosättning i en hanterad process, som beskrivs som ”migration med värdighet”. Uttrycket myntades av den tidigare presidenten Anote Tong, som tog initiativ till att köpa mark i Fiji som förberedelse för en eventuell vidarebosättning. Efter att ha suttit i högst tre mandatperioder kunde han inte ställa upp för omval 2015, då oppositionspartiet under ledning av Taneti Maamau vann. Maamau lovade att fokusera sin regerings prioriteringar på mer omedelbara inhemska frågor.

Tilllika med dessa aktiviteter har Kiribati också spelat en ledande roll i Coalition of Low-Lying Atoll Nations on Climate Change (CANCC), som lanserades vid FN:s konferens för små öar och utvecklingsländer i Samoa i september 2014. CANCC består av de fem låglänta atollstaterna – Kiribati, Maldiverna, Marshallöarna, Tokelau och Tuvalu – och har lanserat initiativet ”Pacific Rising”: detta är en handlingsplan, som beskrivs som en ”Marshallplan för klimatförändringarna”, som är skräddarsydd för varje lands behov och som är inriktad på en rad olika lösningar för att bevara, enligt dess uppdragsbeskrivning, ”liv, försörjning och kulturer i Stillahavsområdet”, där det sistnämnda omfattar utbildning, hälsa och kulturarv. CANCC har också arbetat i FN för att skapa en rättslig ram för att skydda rättigheterna för dem som tvingas flytta på grund av klimatförändringarna.

Uppdaterad april 2018

Kontakter

I-Kiribati

Kiribati Women Activists Network (K-WAN)

Aia Maea Ainen Kiribati (AMAK)

Kiribati Climate Action Network (KiriCAN)
Website: https://kirican.wordpress.com/

Banabans

Abara Banaba (Vårt hemland Banaba)
Webbplats: http://www.banaban.com/