Polynesier: Ett oceaniskt folk | Europeiska upptäcktsresande | Språkliga bevis/ muntliga traditioner | Heyerdahl och Sharp | Det arkeologiska svaret | Experimentella resor | Hokulea: Återupptäckten | Inledning
 En gammal polynesisk kanot. (Med tillstånd av Herb Kane.) |
 |
Genom ett tvärvetenskapligt arbete, som nyligen förstärkts av bidragen från moderna polynesier som är angelägna om att uppleva sitt förflutna, framträder en bild av utvecklingen av en sjöfartskultur som var inriktad på utforskning av haven.
Öarna som ligger utspridda längs Nya Guineas norra kust lockade först dessa kanotmänniskor österut ut i havet. År 1500 f.Kr. började dessa resenärer röra sig österut bortom Nya Guinea, först längs Salomonöarnas kedja och sedan till ögrupperna Banks och Vanuatu. I takt med att avstånden mellan öarna ökade från tiotals mil i utkanten av västra Stilla havet till hundratals mil på vägen till Polynesien, och sedan till tusentals mil vid resor till den polynesiska triangelns yttersta hörn, utvecklade dessa oceankolonisatörer stora dubbelskroviga fartyg som kunde transportera kolonisatörer samt alla deras förnödenheter, domesticerade djur och planteringsmaterial. När resorna blev längre utvecklade de ett mycket sofistikerat navigationssystem som byggde på observationer av stjärnorna, havsvågorna, fåglarnas flygmönster och andra naturliga tecken för att hitta sin väg över det öppna havet. Och när de rörde sig allt längre bort från de biotiska centrumen i Sydostasien och Nya Guinea och fann att floran och faunan minskade alltmer, utvecklade de ett bärbart jordbrukssystem, där domesticerade växter och djur transporterades i deras kanoter för att planteras ut på de öar som de hittade.
När de väl hade nått fram till Fijis, Tongas och Samoas skärgårdar i mitten av havet var dessa sjöfarare – polynesiernas omedelbara förfäder – ensamma i havet, för det var bara de som hade de kanoter och den navigationsförmåga som krävdes för att kunna ta sig så långt in i Stilla havet.Klyftorna mellan öarna vidgas kraftigt i östra Stilla havet och de förhärskande vindarna blir mindre och mindre gynnsamma för att segla österut. Trots detta tyder de arkeologiska bevisen på att de seglade österut till Cook-, Society- och Marquesasgrupperna och därifrån korsade tusentals mil av öppet hav för att kolonisera Hawai’i i norr, Påskön i sydöst och Nya Zeeland i sydväst.
När de sydostasiatiska sjömännen började sin odyssé var de ännu inte identifierbara polynesier. Först efter många år av inlärning av att resa långa sträckor och överleva på de höga öar och atoller som de hittade i havet, antog den havsorienterade polynesiska kulturen sin klassiska form.
Inom en högt utvecklad teknik för segling och navigering innehöll denna kultur en unikt havsorienterad världsåskådning och en samhällsstruktur som var väl anpassad till resande och kolonisering. Polynesiska samhällen kombinerade en stark auktoritetsstruktur baserad på genealogisk rangordning som var användbar för att genomföra långa expeditioner och grunda ökolonier.
Den resande kanoten
|
 Vy från baksidan av en replika av en polynesisk kanot. |
Polynesiernas primära resandefarkost var dubbelkanoten som bestod av två skrov som var sammanfogade med tvärgående balkar. De två skroven gav båten stabilitet och kapacitet att bära tunga laster av migrerande familjer och alla deras förnödenheter och utrustning, medan en central plattform över tvärbalkarna gav det nödvändiga arbets-, bostads- och förvaringsutrymmet. Segel tillverkade av mattor drev denna urgamla föregångare till den moderna katamaranen snabbt genom haven, och långa styrpaddlar gjorde det möjligt för polynesiska sjöfarare att hålla den på rätt kurs.
En medelstor vandringskanota på 50 till 60 fot kunde rymma ett par dussin migranter, deras matförnödenheter, boskap och planteringsmaterial.