För en enkel elektrisk krets som drivs med likström är strömmen och spänningen konstanta. I det fallet är den verkliga effekten (P, mätt i watt) produkten av den elektriska strömmen (I, mätt i ampere) och spänningen från den ena sidan av kretsen till den andra (V, mätt i volt):
P = I ⋅ V {\displaystyle P=I\cdot V}
För växelström fluktuerar dock både spänningen och strömmen över tiden. Den skenbara effekten (S, mätt i voltampere) beräknas med hjälp av den kvadratiska medelvärdet av spänningen (Vrms, mätt i volt) och den kvadratiska medelvärdet av strömmen (Irms, mätt i ampere):
S = I rms ⋅ V rms {\displaystyle S=I_{\text{rms}}}\cdot V_{\text{rms}}}}
Sambandet mellan dessa två beskrivs av effektfaktorn. Med en rent resistiv belastning är de lika: den skenbara effekten är lika med den verkliga effekten. När en reaktiv (kapacitiv eller induktiv) komponent finns i lasten är den skenbara effekten större än den verkliga effekten eftersom spänning och ström inte längre är i fas. I det begränsande fallet med en rent reaktiv belastning tas strömmen ut men ingen effekt förbrukas i belastningen.
Vissa enheter, inklusive avbrottsfria strömförsörjningar (UPS), har nominella värden både för maximal volt-ampere och maximal watt. VA-värdet begränsas av den högsta tillåtna strömmen och wattvärdet av enhetens effektkapacitet. När en UPS driver utrustning som har en reaktiv belastning med låg effektfaktor får ingen av dessa gränser överskridas utan risk. Till exempel kan ett (stort) UPS-system som är dimensionerat för att leverera 400 000 voltampere vid 220 volt leverera en ström på 1818 ampere.
VA-värden används också ofta för transformatorer; den maximala utgångsströmmen är då VA-värdet dividerat med den nominella utgångsspänningen. Transformatorer med samma storlek på kärnan har vanligtvis samma VA-klassning.
Konventionen att använda volt-ampere för att skilja skenbar effekt från verklig effekt är tillåten enligt SI-standarden.