I åratal har den traditionella formeln R.I.C.E. – Rest, Ice, Compression and Elevation – använts för att behandla svullnad efter en skada. Men är den alltid lämplig?
Vad händer i vävnaderna när kroppen skadas?
En skada uppstår när man sträcker vävnaden över dess funktionella gräns eller traumatiserar den på något annat sätt. Vi förstår ganska väl hur kroppen reagerar på skador. När vävnad slits eller spricker uppstår blödning. Därefter följer en sekvens av händelser: vävnadssvullnad, reabsorption av död vävnad och remodellering med nytt kollagen. Skadan stimulerar kroppen att rekrytera celler och blodkärl till området, så att friska vävnader till slut ersätter de skadade vävnaderna.
Hur behandlar man bäst en skada? Är R.I.C.E. (Rest, Ice, Compression and Elevation) fortfarande det bästa sättet?
De verktyg vi använder just nu är främst inriktade på att minska svullnaden och stimulera cellerna att lägga ner sitt kollagen, vilket stärker vävnaderna. Det som vi har accepterat som ”standardinterventioner” för dessa uppgifter är dock inte nödvändigtvis de bästa.
Reduktion av svullnad, till exempel. Vi använder traditionellt is, mjukdelsmassage och höjning för att minska svullnaden. Men den inledande svullnaden är en del av kroppens läkningssvar. Värme orsakas av att kärlen vandrar till skadeplatsen, och massage kan förskjuta de vävnader som försöker läka. Höjning sänker blodtrycket till det ställe som behöver ökad perfusion. Så på sätt och vis motverkar var och en av dessa saker den läkningsprocess som vi försöker stimulera.
Å andra sidan kan noggrant kalibrerad ”aktiv” vila – där resten av kroppen tränas medan skadan skyddas – vara mycket fördelaktig, särskilt när den kombineras med is, förhöjning och skicklig mjukvävnadsmobilisering.
Med alla dessa steg är frågan när – och hur. Vi ser redan till exempel att temperaturreglering i ett skadat område förändrar resultatet -men vad är bäst? Är det värme eller kyla, eller oscillationer mellan dessa? Är den optimala temperaturregleringscykeln mycket snabb eller mycket långsam? Bör den vara oscillerande eller intermittent?
I takt med att vår kunskap ökar kommer var och en av dessa interventioner att se nya sätt att uppnå de önskade resultaten.
Säger ni att R.I.C.E. inte är det optimala sättet att uppmuntra vävnaderna att läka?
Det är inte alltid det bästa och kan nästan alltid kompletteras.
Detta går stick i stäv med allt som vi någonsin har fått lära oss. Så om svullnad är bra för oss, varför har vi då fått lära oss att minska den?
Svullnad är inte alltid bra för oss. Den hjälper till en början genom att rekrytera läkningsfaktorer som påskyndar hur snabbt cellerna migrerar till skadeplatsen – men svullnad är också dåligt eftersom den förstör och sprider vävnaderna och förvränger anatomin. Vätskeenzymer i den svullna vätskan bryter ner vävnaden samtidigt som de stimulerar den.
Så det finns bra och dåliga svullnader?
Egentligen krävs omedelbar svullnad för vävnadsreparation. Omedelbar svullnad frigör enzymer som bryter ner vävnad, tillsammans med anabola faktorer och celler som återuppbygger vävnad. Sen svullnad är nästan alltid skadlig, eftersom samma enzymer redan har gjort sitt jobb och nu angriper frisk vävnad.
Slutsatsen är att det finns en underbar och mystisk balans mellan när svullnad är bra och när svullnad är dålig. Frågan för läkare och patienter är: Vad är tidpunkten för att minska svullnaden och vad är det optimala sättet att göra det? Med tekniska framsteg kommer vi att bli bättre på att utsätta den skadade vävnaden för de optimala komponenterna av svullnad under precis rätt tid.
Vad är nästa steg i interventioner efter skador?
Under de senaste hundra årens medicinska vetenskap har vi kommit på hur vi ska ingripa med mycket djärva drag i många problem. Vi har till exempel antiinflammatoriska läkemedel. Om man i dag slår till mot något med ett antiinflammatoriskt läkemedel slår man till mot ALLA vävnader i kroppen. Hela patienten får den där hammaren av antiinflammatoriska medel. Det är likadant med antibiotika. Även om du har en liten tandinfektion bombarderar du hela kroppen med antibiotika – och det rubbar balansen i systemet.
För att öka komplexiteten är sanningen den att vi har begränsade möjligheter att kontrollera vad som händer när du använder både värme och förhöjning, is och förhöjning, eller ett antiinflammatoriskt läkemedel och is. Det är en komplex dynamik. Och det är det som de närmaste årens vetenskap om traumareparation kommer att fokusera på: att förstå och hantera dessa interaktioner.
Vad kommer härnäst?
Nästa stora steg kommer att vara riktade interventioner. Det man kanske kan göra vid en skada är att ta en antiinflammatorisk medicin under de tre första minuterna, sedan en stimulerande faktor under de tre följande minuterna och sedan ytterligare en faktor under de tre följande minuterna. Eller tre sekunder. Eller tre mikrosekunder. Återigen, vi håller bara på att räkna ut timingoptimeringskurvan. Men vi är inte långt ifrån att förstå hur man sekventiellt lägger till faktorer och skapar gynnsamma interaktioner i en läkningscykel.