Varför misslyckades Nationernas förbund?

2020 var det 75 år sedan FN grundades. FN skapades i efterdyningarna av andra världskriget och inrättades för att bevara internationell fred och säkerhet och för att förhindra framtida konflikter.

Förbundet var inte den första globala organisation som bildades i syfte att bevara freden. Det har nu gått över hundra år sedan Nationernas förbund, ett liknande organ som inrättades för att lösa internationella tvister, grundades efter fredskonferensen i Paris och Versaillesfördraget.

I efterhand vet vi att freden i Europa bara varade i ungefär två decennier efter det att Versaillesfördraget undertecknades. Detta skedde trots skapandet av förbundet, som hade utformats med det enda syftet att bevara enigheten.

Så, vad gick fel för förbundet, och varför misslyckades det med att förhindra ett andra världskrig?

Bakgrund

I januari 1918 redogjorde USA:s president Woodrow Wilson i detalj för sina ”fjorton punkter”. I sitt tal redogjorde Wilson för sin vision om hur det stora kriget skulle kunna avslutas och föreslog sätt att undvika en sådan katastrofal och dödlig konflikt i framtiden.

En nyckel till denna vision var inrättandet av ”en allmän sammanslutning av nationer” – Wilsons fjortonde punkt. Presidenten beskyllde hemliga allianser mellan nationer för att vara orsaken till första världskriget och menade att för att upprätthålla freden borde alla stater förbinda sig till färre rustningar, minska handelshinder och uppmuntra självbestämmande.

Woodrow Wilson 28:e president i USA. (Bild: Public Domain).

Detta skulle uppnås genom skapandet av ett ”Nationernas förbund”, där det skulle finnas en universell rättsstat som skulle uppmuntra medlemsstaterna att fungera som ett kollektiv. Förbundet skulle bestå av en församling, ett råd, ett permanent sekretariat och en internationell domstol. Huvudtanken var att nationer i en tvist skulle kunna vända sig till förbundet och domstolen för skiljedom och ett kollektivt beslut.

Det blev dock snart uppenbart att förbundet inte kunde lösa internationella tvister. Med några få undantag misslyckades organisationen i slutändan med sitt mål att förhindra en global konflikt. Det är viktigt att förstå de flera faktorer som bidrog till denna verklighet.

Strukturell och funktionell svaghet

Förbundet, med sitt huvudkontor i Genève, bestod av några få stormakter och flera mindre nationalstater. Ett lands makt och inflytande på den globala scenen återspeglade dock inte dess relativa auktoritet inom organisationen.

Alla stater var likvärdiga och kunde lägga en röst i församlingsfrågor. Nationernas förbund fungerade enligt ett system med universellt samtycke, snarare än majoritetsstyre. Detta innebar att för att ett beslut eller beslut skulle kunna fattas måste alla medlemmar rösta enhälligt för det.

Nationernas förbundskommission. (Image Credit: Public Domain).

Och hur progressiv denna process än var på pappret, byggde den på det falska antagandet att internationalismen hade ersatt nationalismen som den viktigaste kraften som formade medlemsländernas politik. I verkligheten upprätthöll alla nationer sina egna särintressen och var ofta inte beredda att offra eller kompromissa för att lösa tvister.

Det opraktiska systemet med enhälliga omröstningar kom snart att undergräva förbundet, eftersom man snabbt insåg att föga kunde åstadkommas om varje nation hade makten att äventyra en annars enhetlig uppmaning till åtgärder genom ett enda veto.

Föreningens frånvaro

Föreningens frånvaro som medlem i förbundet har ofta tillskrivits som en av huvudorsakerna till dess misslyckande. Efter att ha föreslagit dess inrättande reste Wilson runt i Amerika för att få allmänhetens stöd för det internationella projektet. Tyvärr möttes han av häftigt motstånd i kongressen.

Reservationisterna, ledda av Henry Cabot Lodge, stödde idén om förbundet, men ville att USA skulle få större autonomi inom organisationen. Man hävdade att USA skulle belastas av förpliktelser som kunde tvinga dem att förklara krig.

Lodge uppnådde en majoritet i senaten när Wilson vägrade kompromissa och nekade USA inträde i den organisation man hade grundat.

Hålet i bron. Karikatyr från tidningen Punch, 10 december 1920, som satiriserar det gap som lämnades efter att USA inte anslöt sig till förbundet. (Bildkälla: Public Domain).

USA:s icke-medlemskap skadade förbundets rykte och dess förmåga att fungera effektivt. Deras frånvaro underminerade förbundets budskap om universell solidaritet och samarbete. Här fanns ett utmärkt exempel på en nation som agerade i sitt eget intresse, något som Wilson starkt hade fördömt.

USA:s frånvaro skulle också få praktiska konsekvenser. Frankrike och Storbritannien, de två återstående allierade ”makthavarna” i förbundet, hade lamslagits ekonomiskt av kriget, och de saknade styrkan att genomdriva disciplin och diplomati.

Den stora depressionen

Den stora kraschen på Wall Street 1929 och den globala ekonomiska depressionen som följde ledde till att många länder införde en isolationistisk politik för att skydda sina interna ekonomier. Isolationismen bidrog till ett växande ointresse för förbundet, vilket följaktligen skadade organisationens rykte. Den stora depressionen visade att en politik för internationellt samarbete ofta övergavs i kristider.

Många regeringar återgick till nationalism för att upprätthålla sin nationella stolthet. Detta inträffade i länder som Tyskland, Italien och Japan, där ekonomiska stridigheter underlättade framväxten av diktaturer och aggressiv utrikespolitik.

Mangel på militär styrka

Länderna inom förbundet uppmuntrades aktivt att avväpna, förment trygga i vetskapen om att eventuella dispyter skulle kunna lösas diplomatiskt i Genève.

I slutändan förlitade sig förbundet på god tro mellan medlemsländerna. Efter ett så katastrofalt krig var de flesta regeringar ovilliga att erbjuda något militärt stöd. Dessutom hade förbundet uppmanat dem att minska kapaciteten hos sina väpnade styrkor.

Om diplomatin skulle misslyckas hade dock förbundet ingen reservkraft. Utan en egen militär styrka och en garanti för att medlemsländerna skulle erbjuda stöd saknade förbundet all makt att förhindra aggressioner. Detta skulle snart utnyttjas av nationer som Japan och Italien.

Totlöst svar på kriser

När en internationell kris hotade blev förbundets inneboende svagheter grymt avslöjade. År 1931 invaderade japanska trupper Manchuriet. Kina vädjade till förbundet, som ansåg att invasionen var en oprovocerad och omoralisk aggressionshandling. Japans avsikter var tydliga, men förbundet kunde knappast slå tillbaka.

Förbundets svar var att inrätta en undersökningskommission som leddes av lord Lytton. Den kulminerande rapporten tog över ett år att ta fram och fördömde Japans handlingar. Slutsatsen var att Japan skulle lämna Manchuriet, men att själva Manchuriet skulle drivas som ett halvt oberoende land.

Japan accepterade inte dessa förslag. Istället för att lämna Manchuriet lämnade de helt enkelt förbundet 1933. Detta grävde fram förbundets impotens att lösa konflikter och avslöjade en kritisk brist i dess funktionalitet – det fanns ingen skyldighet att stanna kvar i organisationen. Som Japan hade visat kunde en nation, om den inte höll med om Internationella domstolens utslag, helt enkelt lämna förbundet.

Det dröjde inte länge innan andra medlemsstater lämnade förbundet. Efter den italienska invasionen av Abessinien (1834) avlägsnade Mussolini Italien från förbundet trots att britterna och fransmännen försökte blidka diktatorn, vilket i och för sig stred mot organisationens principer. Tyskland lämnade också förbundet 1935 då Hitlers önskan om erövring och annektering stadigt växte.

Italian Artillery Corps in Abyssinia, 1936. (Bild: Public Domain).

Britanien övergav inom kort idén om att stabilitet i Europa och Asien skulle kunna uppnås genom Nationernas förbund. Neville Chamberlains antagande av en försonande politik på 1930-talet bekräftade Storbritanniens önskan att söka fred genom oberoende medling, snarare än genom internationellt samarbete. Tyvärr lyckades inget av dessa tillvägagångssätt förhindra det som skulle bli historiens dödligaste globala konflikt.