Det spelar roll var vi kommer ifrån. Vårt ursprung utgör en viktig del av en distinkt personlighet, som kan bli en gruppidentitet när vi delar detta ursprung. Oftast är vårt språkbruk, särskilt vår dialekt, ett uttryck för denna särprägel. Förutom distinkta ord och grammatiska mönster, som kanske inte följer reglerna för standardengelska, har människor accenter – många engelskspråkiga sådana finns att lyssna på här – som är relaterade till deras uttal när de talar och som kan artikulera deras identitet.
Dialekter och accenter utvecklades historiskt när grupper av språkanvändare levde i relativ isolering, utan regelbunden kontakt med andra människor som använde samma språk. Detta var mer uttalat förr i tiden på grund av bristen på snabba transporter och massmedia. Människor tenderade att bara höra det språk som användes på den egna orten, och när deras språkanvändning förändrades (eftersom språket till sin natur alltid utvecklas) antog deras dialekt och accent en särskild karaktär, vilket ledde till nationella, regionala och lokala variationer.
Invasion och migration bidrog också till att påverka dialektutvecklingen på regional nivå. Ta bara Midlands till exempel. East Midlands styrdes av danskarna på 800-talet. Detta resulterade till exempel i skapandet av ortnamn som slutade på ”by” (ett suffix som tros härstamma från det danska ordet för ”stad”), till exempel Thoresby och Derby, och ”thorpe” (som betyder ”bosättning”), till exempel Ullesthorpe. Danskarna styrde dock inte över West Midlands, där saxarna fortsatte att ha inflytande, och ord av danskt ursprung saknas i stort sett i den regionen.
Vem är jag?
Dialekter och accenter är naturligtvis inte begränsade till brittisk engelska. I USA, Australien och Nya Zeeland, där engelska har talats under mycket kortare tid än i Storbritannien, kan man förvänta sig mindre variation eftersom engelska har talats där under kortare tid. Men även där förekommer dialekter och accenter, och det språkliga inflytandet från nybyggare som kom från vissa delar av Storbritannien, t.ex. från Skottland eller Lancashire, bidrog till att fastställa lokala varianter.
Ett liknande fenomen förekommer i Storbritannien. Under 1930-talet fick Corby i Northamptonshire ett stort inflöde av skotska stålarbetare. Här finns det drag i det lokala språket – till exempel uttal av vokaler i ord som ”goat” eller ”thought” – som vi anser vara typiskt skotska och som fortfarande används även av stadsbor som aldrig har varit i Skottland.
Andra faktorer påverkar också språkbruket. En av dem är den sociala klassen. Väldigt många lokala accenter förknippas numera med talare från arbetarklassen, medan talare från medel- och överklassen tenderar att använda en mer standardiserad engelska. Men detta är en relativt ny utveckling. Fram till standardiseringen av engelskan från och med 1500-talet – då en variant av engelska började användas i officiella situationer och av tryckerier för en bredare publicering av böcker – var det faktiskt acceptabelt för talare från olika samhällsklasser att tala och skriva på sina egna dialekter. Då betraktades latin och franska som prestigefyllda språk som användes av eliten inom utbildning, juridik och litteratur.
Dialekter och accenter förändras och kommer att fortsätta att förändras. Språk står trots allt aldrig stilla. Vissa traditionella dialekter håller på att försvinna, men nya urbana och mångkulturella varianter fortsätter att uppstå. Vissa accenter anses vara ”bättre” än andra och vissa drag kan komma att bli mode.
Detta kan påverkas av musik. För närvarande betraktas språkliga drag av ”svart engelska”, som förknippas med hiphop, grime, R&B och rapmusik – såsom ”bae”, ”blood” eller ”brother”, som alla kan användas som tilltalsformer – som ”coola” och anammas av andra talare.
För övrigt ändrar människor språket som de använder beroende på vem de pratar med och varför de pratar, t.ex. formellt vid en anställningsintervju eller informellt till vänner och familj hemma. Människor ändrar också sitt sätt att tala för att lättare bli förstådda, ett fenomen som kallas språklig ackommodation.
Ethnicitet, klass, kön, sexualitet och ålder kan alla påverka språkbruket. Och det finns också personliga skäl att använda dialekter och accenter för att identifiera sig själv. Jag har bott i England i 16 år, men du kan fortfarande höra min skotska brytning och det är osannolikt att den kommer att förändras.
Alla samma sak?
Talares språkvarieteter kan konvergera (bli mer lika) eller divergera (bli mer olika). I takt med att den moderna världen blir alltmer uppkopplad har lingvister undrat om dialekter och accenter i allmänhet kommer att försvinna.
Det finns verkligen något sådant som ”dialektutjämning” – skillnaderna mellan dialekter tycks försvinna, vilket kan vara en följd av framväxten av massmedier och sociala medier. Men även om det finns många diskussioner om dialekters och accenters försvinnande växer allmänhetens intresse för ämnet.
Ett samförstånd har ännu inte uppnåtts. I brittisk engelska kan vissa drag sprida sig som en löpeld genom landet, till exempel att folk säger ”free” i stället för ”three” – en språklig förändring som kallas th-fronting. Men skillnaderna kvarstår, och talare i Liverpool låter fortfarande mycket annorlunda än talare i Plymouth.
Enligt min åsikt är dialekter och accenter här för att stanna. Människor tycker om att ingå i grupper, och vi kan betrakta språket som ett viktigt medel för att uttrycka de upplevda skillnaderna mellan ”oss” och ”dem”.