Alfabetet började, såvitt historiker kan säga, i det gamla Egypten någon gång under den mellersta bronsåldern, men inte hos egyptierna. De skrev vid den tiden med en uppsättning hieroglyfer som användes både som representationer av konsonanterna i deras språk och som logografer (en logograf eller logogram är en bokstav, en symbol eller ett tecken som används för att representera ett helt ord). Även om glyferna på sätt och vis var alfabetiska till sin natur användes de mer för sin logografiska komponent än som ”bokstäver.”
Det var antingen kananitiska arbetare som bodde på Sinaihalvön på 1800-talet f.Kr. eller semitiska arbetare som bodde i centrala Egypten på 1400-talet f.Kr. som skapade den första rent alfabetiska skriften. Under de följande århundradena spreds detta alfabet genom resten av Mellanöstern och till Europa. Nästan alla senare alfabet i västvärlden har antingen härstammat från det, eller inspirerats av eller anpassats från någon av dess efterföljare.
De första människorna som i stor utsträckning använde sig av alfabetet så som det uppstod i Egypten var fenicierna, som styrde ett litet imperium av maritima stadsstater och kolonier runt Medelhavet. Deras omfattande användning av alfabetet i affärer i deras omfattande handelsnätverk ledde till att det snabbt spreds över hela Medelhavsområdet – senare versioner kallades det feniciska alfabetet.
Grekerna lånade det feniciska alfabetet någon gång på 700-talet f.Kr. eller tidigare, och behöll ordningen och anpassade den för att kunna använda den i sitt eget språk. (Det feniciska alfabetet hade till exempel inga bokstäver som representerade vokalljud, vilket var viktigt i det grekiska språket och måste läggas till). Efter att ha utarbetat detaljerna i sitt nya alfabet kom grekerna som bodde på den italienska halvön i kontakt med en stam som kallades latinerna. Någon gång på 500-talet f.Kr. övertog stammen skriftspråket från grekerna och en annan stam som kallades etruskerna och valde och blandade bokstäver från de två alfabeten efter behov.
Latinerna skulle expandera i befolkning, geografisk storlek och kulturellt inflytande under århundradenas lopp och skapa ett litet imperium som kallades Rom. När de erövrade större delen av Europa tog romarna med sig sitt alfabet och spred det till nya länder. Även när imperiet krympte och föll överlevde det latinska alfabetet hos människorna i de tidigare romerska länderna. Alfabetet anpassades till vissa inhemska språk och utövade inflytande på andra – mest anmärkningsvärt för oss är fornengelska, som gav upphov till medelengelska och den moderna engelska som vi använder i dag.
Enkla som ABC
För alla anpassningar och mutationer har alfabetets bokstavsordning varit relativt stabil. På 1920-talet hittade arkeologer ett dussin stentavlor som användes i en skola i Ugarit, en stad i nuvarande Syrien, som är från 1300-talet f.Kr. och som bevarar två ordningar av det ugaritiska alfabetet. Den ena, den ”nordsemitiska ordningen”, är besläktad med de feniciska och hebreiska alfabeten och innehåller bitar av en ordning som är bekant för moderna engelsktalare: a, b…g, h…l, m…q,r.
När alfabetet spreds runt om i världen gjorde de som tog det till sig väldigt lite för att ändra den grundläggande ordningen. Om man tittar på den här animationen från University of Maryland kan man se hur saker och ting har förblivit i stort sett desamma mellan fenicierna och latinet. Långa bokstavssträngar, som abcdef, förblir orörda under tusentals år.
Så ordningen har urgamla rötter, men varifrån kommer den?
Jag hatar att göra dig besviken, men vi är verkligen inte säkra. Att ha bokstäverna i en etablerad ordning är vettigt: Det är lättare att lära ut och lära sig. Varför vissa forntida människor satte dem i den specifika ordningen är dock okänt. Den som gjorde det lämnade inga dokument som vi känner till som förklarar varför de radade upp bokstäverna på det sättet.
Men det betyder inte att vi är helt vilsna. Forskare har massor av hypoteser om ordningen, som rör allt från astrologi, musikaliska skalor, siffror och poesi. Här är några av de idéer som har florerat bland alfabetakademiker:
Det första alfabetet som utvecklades i Egypten kan ha anpassats från någon del av det enorma systemet med egyptiska hieroglyfer, så det kan vara så att det egyptiska systemet informerade ordningen också.
*
Den antika ordningen var en lång mnemonisk anordning. Tidiga användare satte bokstäverna på rad så att de motsvarade orden i en mnemonisk mening eller berättelse.
*
In Semitic Writing: GR Driver tar upp flera förklaringar som han har stött på, från ”astrala teorier eller månteorier” till att ordningen ”representerar en didaktisk dikt” eller är ”baserad på noteringen av de sumeriska musikskalorna”.
*
David Diringer, i The Alphabet: A Key to the History of the Mankind, föreslår att det inte finns någon anledning alls: ”…det är högst troligt att saken inte har någon särskild betydelse…Det finns ett visst utseende av fonetisk gruppering i ordningen av bokstäverna i det nordsemitiska alfabetet, men detta kan vara en tillfällighet.”
*
Alfabetet kan ha haft en numerisk komponent, och ordningen är omvänd för att följa och matcha de nummer som bokstäverna representerade för köpmännen. Senare civilisationer hängde på den föråldrade ordningen för bekvämlighetens skull.
Men även om detta är i stort sett det bästa vi kan göra med ordningens kärna har vi ett bättre grepp om hur några specifika bokstäver föll på sina platser. Nya tillägg till ett antaget alfabet verkar alltid läggas till i slutet av raden, vilket leder till att x, y och z tar efter sig.
När grekerna lånade de feniciska bokstäverna lade de till sina egna hemmagjorda bokstäver i slutet, som det anrika X. När Alexander den stores rike senare kom i kontakt med Rom, lånade romarna några grekiska ord och anpassade återigen sitt alfabet för att kunna skriva dem. De lånade Y och Z, som de hade kastat ut första gången, och fäste dem i slutet av alfabetet.
Vad heter den där (alfabet)sången?
Den sjungande och sjungande ordningen passar så bra till musik att en del har frågat sig om bokstäverna var ordnade på det sättet för att passa in i alfabetetsången. Men den urgamla ordningen sattes först till melodin och fick upphovsrätt först i mitten av 1830-talet. Enligt vissa källor är den ursprungliga titeln ”The ABC”: A German Air With Variations for the Flute With an Easy Accompaniment for the Piano Forte”, medan andra, däribland The Straight Dope, säger att den hette ”The Schoolmaster”.
Melodin i alfabetssången är äldre och har också använts i ”Baa Baa Black Sheep”, ”Twinkle, Twinkle, Little Star” och den tyska ”Ist das nicht ein Schnitzelbank?” och den franska ”Ah! Vous Dirai-Je, Maman”. Denna franska countrysång kan vara dess tidigaste uppträdande och dateras till 1761.