Ett musikaliskt förspel är en introduktion till ett större musikstycke. I vissa fall kan det stå för sig självt som ett självständigt stycke, men oftast hörs det som ett förord, som kan introducera musikaliska teman som sedan utvecklas senare i verket.
Här är väl en musikalisk term som är tillräckligt enkel att definiera. Ordet ”Preludium” kommer direkt från latinets ”praeludere” – ”spela före”. Och detta var under flera århundraden Preludiens funktion.
Det var delvis en praktisk nödvändighet. Lutenister, som ville testa sin stämning och rummets akustik, improviserade ett litet uppvärmningsstycke innan de satte igång.
Försett med titeln ”Praeludium” blev detta snart en fast del av ritualen för musicerande. Kyrkorganister improviserade också preludier: 1) för att skapa en lämplig andaktsstämning före gudstjänsten, och 2) för att spola ut eventuella begynnande tekniska problem.
JS Bachs och hans samtidiga ”koralpreludier” (preludier baserade på en hymnmelodi) komponerades i allmänhet med funktion 1 i åtanke – och kanske ibland även funktion 2.
Men det faktum att man – åtminstone på pappret – kunde ha ett separat, självförsörjande stycke som kallades ”preludie” förebådade en betydelsefull förändring.
Under barocken var de flesta stycken som kallades ”preludium” fortfarande utformade för att inleda något: en instrumental svit kanske, eller en stor kontrapunktisk uppvisning, som i Bachs enorma samling i två volymer av 48 preludier och fugor (The Well-Tempered Clavier).
Även där kan man dock ifrågasätta den ”inledande” karaktären hos vissa av preludierna: tenderar inte E-dur-fuggan i bok I att låta som en relativt lätt coda till det magnifika ”Preludium” som i de flesta uppföranden triumferande upphöjer det?
Chopin kan ha haft liknande tankar när han skapade den första stora uppsättningen av 24 preludier – det är frestande att kalla dem för ”Preludier utan fugor”. Men vid det laget hade ordet ”preludium” blivit allmän romantisk beteckning.
Romantikerna älskade ofullständighet: ruiner, fragment, oavslutade uttalanden som tycktes vackla på gränsen till det outtalbara. Tanken på ett ”förspel till… vad?” fascinerade dem.
Partituret till Liszts symfoniska dikt Les préludes har ett litterärt förord som inleds med en fråga: ”Vad är vårt liv annat än en serie av preludier till den okända hymn, vars första och högtidliga ton intoneras av döden?”.
Och från detta till Debussys Prélude à l’après-midi d’un faune – ett verk som ständigt befinner sig på tröskeln till vad fransmännen kallar ”le petit mort” – är kanske inte ett så stort steg trots allt. Allt detta från en lutenists uppvärmningsövning…
Denna artikel publicerades först i oktobernumret 2011 av BBC Music Magazine