Jorden är en viktig källa till näringsämnen som växter behöver för att växa. De tre viktigaste näringsämnena är kväve (N), fosfor (P) och kalium (K). Tillsammans utgör de den trio som kallas NPK. Andra viktiga näringsämnen är kalcium, magnesium och svavel. Växter behöver också små mängder järn, mangan, zink, koppar, bor och molybden, som kallas spårämnen eftersom växten endast behöver spårämnen. Den roll som dessa näringsämnen spelar för växternas tillväxt är komplex, och det här dokumentet ger endast en kort översikt.
Högre grundämnen
Skväve (N)
Skväve är ett viktigt grundämne för växternas tillväxt. Det finns i alla växtceller, i växtproteiner och hormoner samt i klorofyll.
Kväve från atmosfären är en källa till kväve i marken. Vissa växter, t.ex. baljväxter, binder atmosfäriskt kväve i sina rötter, annars använder gödselfabriker kväve från luften för att tillverka ammoniumsulfat, ammoniumnitrat och urea. När kväve sprids i marken omvandlas det till mineralform, nitrat, så att växterna kan ta upp det.
Jordar med hög halt av organiskt material, t.ex. chokladjordar, har i allmänhet högre kvävehalt än podsoljordar. Nitrat urlakas lätt ur jorden vid kraftiga regn, vilket leder till försurning av jorden. Du måste tillföra kväve i små mängder ofta så att växterna använder allt, eller i organisk form som komposterad gödsel, så att utlakningen minskar.
Fosfor (P)
Fosfor hjälper till att överföra energi från solljuset till växterna, stimulerar tidig rot- och växttillväxt och påskyndar mognaden.
Varje få australiensiska jordar har tillräckligt med fosfor för en hållbar produktion av grödor och betesmarker, och nordkusten är inget undantag. Den vanligaste fosforkällan på nordkusten är superfosfat, som tillverkas av råfosfat och svavelsyra. Alla gödselmedel innehåller fosfor; gödsel från spannmålsutfodrade djur är en särskilt rik källa.
Kalium (K)
Kalium ökar växternas livskraft och sjukdomsresistens, hjälper till att bilda och förflytta stärkelse, socker och oljor i växterna och kan förbättra fruktkvaliteten.
Kalium är lågt eller saknas på många av de sandigare jordarna på nordkusten. Dessutom kan kraftig kaliumavgång förekomma på jordar som används för intensivt bete och intensiva trädgårdsgrödor (t.ex. bananer och puddingäpplen).
Kaliumuriat och kaliumsulfat är de vanligaste kaliumkällorna.
Kalcium (Ca)
Kalcium är viktigt för rötternas hälsa, tillväxten av nya rötter och rothår samt för utvecklingen av bladen. Det är generellt sett en bristvara i Nordkustens sura jordar. Kalk, gips, dolomit och superfosfat (en blandning av kalciumfosfat och kalciumsulfat) ger alla kalcium. Kalk är det billigaste och lämpligaste alternativet för Nordkusten; dolomit är användbart vid magnesium- och kalciumbrist, men om det används under en längre tid kommer förhållandet mellan kalcium och magnesium att rubbas. Superfosfat är användbart när kalcium och fosfor behövs.
Magnesium (Mg)
Magnesium är en nyckelkomponent i klorofyll, växternas gröna färgämne, och är avgörande för fotosyntesen (omvandlingen av solens energi till föda för växten). Brist förekommer främst på sandiga, sura jordar i områden med mycket nederbörd, särskilt om de används för intensiv trädgårdsodling eller mjölkproduktion. Kraftig tillförsel av kalium i gödselmedel kan också leda till magnesiumbrist, så bananodlare måste hålla koll på magnesiumnivåerna eftersom bananer är stora kaliumförbrukare.
Magnesiumbrist kan åtgärdas med dolomit (en blandning av magnesium- och kalciumkarbonat), magnesit (magnesiumoxid) eller epsomsalt (magnesiumsulfat).
Svavel (S)
Svavel är en beståndsdel av aminosyror i växtproteiner och är involverad i energiproducerande processer i växter. Det är ansvarigt för många smak- och luktföreningar i växter, t.ex. aromen i lök och kål.