Det görs en åtskillnad mellan normativ jurisdiktion och jurisdiktion för att döma och verkställa (figur 3).
Figur 3 Jurisdiktionstyper
En stat har normativ jurisdiktion för att utfärda lagar som är tillämpliga på individer, egendom och händelser, både inom och utanför dess territorium. Nationella lagar kan binda dess medborgare utomlands och kan vara tillämpliga på vissa händelser eller beteenden utomlands som påverkar den stat som hävdar sin jurisdiktion. En stat kan till exempel lagstifta om brott som begås utomlands och som den anser vara ett hot mot dess säkerhet eller mot dess ekonomiska intressen. Det är denna typ av jurisdiktion som den andra delen av utdraget ur Lotus-domen hänvisar till.
Exempel på preskriptiv jurisdiktion: förräderi i Storbritannien
I Storbritannien kan brottet förräderi begås av en person som är skyldig kronan trohet, oavsett var förräderiet har ägt rum.
Rätten att döma (befogenhet att höra och avgöra rättsliga tvister) och behörigheten att verkställa (befogenhet att se till att rättsliga befallningar följs) är territoriellt begränsade. I praktiken begränsar detta den preskriptiva jurisdiktionen eftersom en stat inte kan upprätthålla sin preskriptiva jurisdiktion inom en annan stat; polisens och domstolsväsendets verksamhet är begränsad till statens territorium. Det är denna typ av jurisdiktion som avses i den första delen av Lotus-domen. En stat kan inte utan tillstånd utöva preskriptiv jurisdiktion utanför sitt territorium. Det finns dock några sällsynta tillfällen då stater kommer överens om att detta ska ske.
Exempel på dömande jurisdiktion: avtalet mellan Förenade kungariket och Nederländerna 1999 tillät att de två libyska Lockerbie-bombare som misstänktes för bombdådet ställdes inför rätta av en skotsk domstol, i enlighet med skotsk lag, i Nederländerna.
Du kommer att titta närmare på detta fall i avsnitt 4.3.1 i den här kursen.