Ett skriftsystem, som tekniskt sett kallas skript eller ortografi, består av en uppsättning synliga märken, former eller strukturer som kallas tecken eller grafer och som är relaterade till någon struktur i det språkliga systemet. Grovt sett kallas ortografin för ett logografiskt skriftsystem om ett tecken representerar en meningsfull enhet, t.ex. ett morfem eller ett ord; om det representerar en stavelse kallas det för ett syllabiskt skriftsystem; om det representerar ett segment av en stavelse kallas det för ett konsonantalt skriftsystem eller en icke-vokaliserad syllabisk skrift; om det representerar ett fonem kallas det för ett alfabetiskt system. (Ett fonetiskt alfabet, såsom det internationella fonetiska alfabetet som utarbetats av International Phonetic Association, är ett alfabet som är utformat för att transkribera alla muntliga språk till en gemensam skrift). Slutligen kallas ett skriftsystem som Hangul, som bygger på de artikulatoriska egenskaper som ligger till grund för fonemet (t.ex. voicing och artikulationsplats), för ett featuralt skriftsystem. Dessa relationer kan avbildas på följande sätt:
Och även om det finns relativt rena exempel på dessa olika typer av skrifter, kombinerar de flesta skriftsystem som har använts för allmänna ändamål egenskaper från mer än en typ.
Bildskriftsskyltar, som t.ex. informationsskyltarna på en internationell flygplats (i den mån de korrekt kan kallas för skrift) kan bära explicita språkliga budskap endast på grund av den ytterst begränsade uppsättningen av alternativ som en läsare måste välja mellan. Sådan skrift är föga användbar för att förmedla nya budskap, eftersom det inte finns någon konvention för att avkoda dem och i den utsträckningen kan den inte vara ett allmänt skriftsystem. Den kan dock tjäna en begränsad uppsättning ändamål på ett effektivt sätt.
Allmänna skriftsystem analyserar alla den språkliga formen i beståndsdelar av betydelse eller ljud. Den kinesiska skriften är i första hand en logografisk skrift; varje ord eller morfem representeras av en enda graf eller ett enda tecken. Två ord, även om de låter exakt likadant, kommer att representeras av helt olika tecken. Men eftersom antalet särskiljbara ord i ett språk kan uppgå till tiotusentals (skriven engelska har ett registrerat ordförråd på mer än 500 000 ord) är antalet logografiska tecken som måste memoreras extremt stort.
Silverbier ger en distinkt symbol för varje distinkt stavelse. En stavelse är en talenhet som består av ett vokalljud eller en kombination av konsonant- och vokalljud; ljuden pa, pe, pi, po, pu är olika stavelser och kan lätt särskiljas i ett ord. Ordet papper har två stavelser, pa-per. Ett syllabarium som Linear B, den mykenska skriften från cirka 1400 f.Kr. skulle ha en graf för var och en av dessa stavelser. Stavelser är de lättast urskiljbara enheterna i talet; följaktligen är de tidigaste av de ljudbaserade, eller fonografiska, skriftsystemen syllabiska. Antalet stavelser i ett språk är alltid ganska stort, även om det varierar avsevärt från språk till språk. Därför kan det krävas hundratals grafer för att skapa ett fungerande syllabarium. Även då är sådana skriftsystem långt ifrån explicita, eftersom varje sträng av syllabiska grafer kan läsas på ett antal olika sätt. Läsningen av en sådan skrift skulle vara beroende av läsarens förkunskaper och förmåga att arbeta utifrån sammanhanget, tillsammans med en del gissningar.
Konsonantala skriftsystem representerar, som namnet antyder, det konsonantala värdet av en stavelse medan de ignorerar det vokaliska elementet. Ett sådant system skulle därför representera stavelserna pa, pe, pi, po, pu med ett enda tecken. Sådana skrifter har grafer för konsonantljud men inte för vokalljud, vilket gör att man måste gissa sig fram till vilken stavelse som representeras. Denna tvetydighet bör dock inte överbetonas. När ett konsonantalsystem används för att representera ett språk som engelska, där vokaler differentierar rotmorfem (på engelska är pat, pet, pit, pot, put alla olika morfem), resulterar borttagande av vokalen i ett mycket tvetydigt skrivet uttryck som endast kan förstås av en läsare som redan har en god uppfattning om det skrivna budskapets innehåll. Men i semitiska språk, som hebreiska och arabiska, är avsaknaden av tecken som representerar vokaler mycket mindre allvarlig, eftersom vokalskillnader i dessa språk i allmänhet inte skiljer mellan morfem. Vokalskillnader markerar böjningar, som t.ex. tempus och aspekt, som visserligen har en viss betydelse för återgivningen av innebörden, men som både är lättare att återskapa från sammanhanget och mindre benägna att förändra den övergripande innebörden. Att inte uppmärksamma det intima sambandet mellan språkets morfofoniska struktur och typen av ortografi har lett till att vissa forskare har underskattat effektiviteten hos konsonantala skriftsystem och kanske överskattat alfabetets uppfinnings centrala betydelse för den västerländska kulturens utveckling.
Alfabetiska skriftsystem representerar språkets fonologiska struktur. Det minsta uttalbara segmentet av talet är en stavelse, men en stavelse kan analyseras i de distinkta underliggande beståndsdelar som kallas fonem. Stavelsen pa produceras genom att en luftpelare passerar genom stämbanden, en handling som utgör det vokaliska elementet, som i början avgränsas av en plötslig frisättning av luft genom läpparna, en handling som utgör det konsonantala elementet. Alfabetets uppgift är att analysera stavelsen i dess underliggande konsonant- och vokalkomponenter. Ekonomin i framställningen kommer från det faktum att ett stort antal stavelser kan genereras från en liten uppsättning av dessa beståndsdelar. Ett alfabet som består av 21 konsonanter och 5 vokaler kan generera 105 enkla konsonant-och-vokal-stycken och mer än 2 000 konsonant-vokal-konsonant-stycken. Kort sagt kan ett alfabet representera ett helt spektrum av fonologiska skillnader. Det är en skrift som är särskilt lämpad för att representera ett språk där morfologiska skillnader markeras i fonologiska skillnader; den är mindre användbar för ett språk som kinesiska, där en stavelse representerar ett stort antal morfem. För det kinesiska språket är ett logografiskt system mer effektivt.
Featurala skriftsystem utnyttjar det faktum att inte ens fonemerna är de mest grundläggande enheterna för analys av talet. Fonemerna kan snarare analyseras i uppsättningar av distinkta kännetecken. De fonem som representeras av bokstäverna n och d har det gemensamma kännetecknet att tungan rör vid alveolärkammen ovanför de övre tänderna. I skriftsystem med figurer analyseras de ljud som beskrivs som konsonanter och vokaler i deras gemensamma och särskiljande kännetecken. Exempel på skriftsystem som åtminstone delvis använder sig av en featural metod är det koreanska Hangul-skriptet, som enligt traditionen skapades av kung Sejong på 1400-talet, och Pitman shorthand, ett system för snabbskrivning som uppfanns i Storbritannien på 1800-talet. I Hangul representeras vokaler av långa horisontella eller vertikala linjer som skiljs åt av små märken, medan konsonanter representeras av tvådimensionella tecken som antyder de berörda artikulationerna: par av linjer som representerar läppar som är sammanfogade, tungan som rör vid munnen, en öppen strupe, och liknande. Eftersom det fonologiska systemet är organiserat kring ett dussintal sådana drag kan en effektiv skrift konstrueras av 24 grundläggande grafer. Dessutom gör ett sådant skript stavelser visuellt urskiljbara genom att organisera dem i block för att underlätta snabb läsning. Sådana egenskaper fick den brittiske lingvisten Geoffrey Sampson att säga:
Oavsett om det i slutändan är den bästa av alla tänkbara skrifter för koreanska eller inte, måste Han’gul obestridligen rankas som en av mänsklighetens stora intellektuella landvinningar.
Ingen ortografi är ett rent system. Det tydligaste exemplet på logografisk skrift, kinesiskan, består inte bara av tecken som representerar betydelser utan även av sekundära tecken baserade på ljudlikhet för att representera betydelser som var svåra att föreställa sig. Den bygger därför på både ordbaserade och ljudbaserade principer. Å andra sidan använder alfabeten, som i första hand är ljudbaserade, också fasta bokstavssträngar för att representera samma meningsenhet även om uttalet av denna enhet varierar i olika sammanhang. Så till exempel bevaras den vanliga stavningen av roten foto i orden fotografi och fotografering även om de uttalas något olika. Omvänt ger alfabeten ofta olika grafiska representationer för homofoner (ord som låter identiskt men har olika betydelser) för att tydligare kunna särskilja deras betydelser, som i meat, meet, mete; pain, pane; be, bee. Den morfemiska enheten är så grundläggande för läsprocessen att vissa lingvister har dragit slutsatsen att för att en ortografi ska vara praktisk och effektiv är det viktigare att tillhandahålla en invariant visuell form för varje meningsenhet än för varje ljudenhet.
För att utforma ett skriftsystem så att det lämpar sig för ett brett spektrum av kulturella syften krävdes andra utvecklingar förutom uppfinningen av ett system av tecken för att representera språklig form. För att underlätta ett snabbt och korrekt igenkännande förbättrades skrivformen genom att införa mellanrum mellan orden, utveckla konventioner för interpunktion och styckeindelning samt förenkla grafiska former. Denna utveckling fortsatte genom uppfinningen av tryckeriet och uppfinningen av typsnitt (se typografins historia). Och för att utnyttja skrivsystemets estetiska egenskaper utvecklades konstnärliga skrivformer (se kalligrafi).