Två månader med antidepressiva läkemedel, så här känner jag mig

Efter att ha läst listor över biverkningar och hört berättelse efter berättelse om hur det är väldigt, väldigt dåligt att ta mediciner (tack för det, folk på internet) är det ingen överraskning att jag började ta fluoxetin med en massiv sida av rädsla.

Jag oroade mig för att det skulle sluta med att jag skulle känna mig ännu mer deprimerad än tidigare.

Jag oroade mig för att piller skulle förändra den jag var, rycka bort min kreativitet, mina coola, kantiga mörka tankar och mitt självförnekande sinne för humor.

VINST: den ultimata morsdagspresenten, en övernattning, cocktails och middag

Jag oroade mig för att jag skulle bli en vandrande lista med biverkningar, med suddig syn, skakningar och sömnlöshet.

Men en månad efter att ha tagit tabletterna väntade jag bara på att något skulle kännas annorlunda.

Jag hade darriga ben på morgonen. Jag kände mig lite mer törstig än vanligt. Jag hade haft två av de lägsta dagarna jag någonsin haft. Jag hade haft två dagar då saker och ting kändes lite lättare. Men det var allt. Inga dramatiska förändringar, ingen magisk förvandling till en glad, depressions- och ångestfri version av mig själv.

Jag kände mig fortfarande låg. Jag var fortfarande besatt av öppna fönster, tända ljus och strömbrytare som lämnats på.

Jag gick till min husläkare, och han förklarade att det kanske bara tog ett tag för tabletterna att verka, och han noterade att det kunde dröja ytterligare en månad innan jag kände mig alls annorlunda.

Han ordinerade mig ytterligare en månads fluoxetin och rådde mig att om jag efter ytterligare en månad inte kände några förbättringar skulle han öka min dosering.

I dag har jag alltså tagit fluoxetin i två månader och en vecka.

Hur känner jag mig? Skillnaderna är subtila.

Mina darriga ben har lugnat ner sig. Det verkar som om läkaren hade rätt: det var bara min kropp som anpassade sig till tabletterna.

Jag upplever inte mer törst än vanligt (det var ett av de symtom som andra som tog fluoxetin varnade mig för mest frekvent. Men jag har fortfarande mina vanliga tio gröna teer om dagen).

Jag har inte blivit blind, jag har definitivt inte tappat aptiten och min sexlust verkar vara densamma som den alltid har varit.

Jag känner mig inte hundraprocentigt lycklig och studsar mot väggarna. Jag är inte ångestfri.

Men jag har noterat mitt humör varje dag, och när jag ser tillbaka på de senaste två månaderna har jag haft betydligt färre ångestfyllda tankar, och min depression har minskat.

Jag kommer inte hem från jobbet bara för att tänka negativa tankar om mig själv i några timmar innan jag svimmar, utmattad.

Jag har fortfarande depressiva tankar, men de är mindre frekventa och jag lyckas stoppa dem vid det första ”jag hatar mig själv och jag är hemsk på mitt jobb” innan de förvandlas till en tre timmar lång sväljningssession.

Det känns lite lättare, lättare.

Det känns lättare att stiga upp på morgonen, lättare att lämna huset, lättare att stänga av negativa tankar.

Mina ångestspiraler har lugnat ner sig också.

Jag känner mig fortfarande orolig. Jag oroar mig fortfarande för att jag ska bli mördad och att jag ska bränna ner mitt hus.

Men långsamt, nästan utan att jag märker det, har de ångestfyllda tankarna minskat i frekvens och intensitet. Jag fastnar inte i slingor av ångestfyllda tankar, och mitt behov av att kontrollera saker och ting har definitivt minskat – även om det inte har försvunnit helt.

Och för att vara tydlig, det har inte försvunnit. Jag har haft fyra panikattacker under de senaste två månaderna, som utlösts av att jag umgås med andra människor, att jag var tvungen att prata inför en kamera (det gick bra i slutändan, jag hade bara en liten härdsmälta tio minuter innan), att jag gick ner i en mörk gränd och att jag oroade mig för allt som stod på min att-göra-lista.

Men minskningen är välkommen. Det är en ganska stor skillnad från att ha minst en panikattack i veckan, nästan alltid utan en uppenbar utlösande faktor.

Jag har inte varit tvångsmässig på att kontrollera saker. Jag kan sluta kolla efter andra gången, i stället för efter sjunde.

Som sagt, jag känner mig inte som en helt annan, alltid glad, ångestfri person.

Men jag känner mig lättare, lite gladare och har större möjlighet att vara mig själv.

Mitt sinne för humor har inte försvunnit. Istället känns det lättare att göra skämt. Jag känner mig mer självsäker nu när jag inte är lika tyngd av min depression som talar om för mig att det jag ska säga inte är roligt eller inte är värt att nämna.

Jag är fortfarande kreativ och det känns som om jag har energi att komma på fler idéer. Jag är mindre orolig för att göra mig själv till en idiot eller få sparken, så jag känner mig friare att pröva nya saker och komma med förslag. Vilket är bra.

Jag känner mig inte avtrubbad. Jag kan fortfarande känna saker. Jag är fortfarande mig själv, men utan en tjock dimma som hänger över allt och håller mig tillbaka.

Jag är inte helt säker på hur mycket av dessa förändringar som beror på medicinerna och hur mycket som beror på att jag äntligen har öppnat upp mig om min psykiska ohälsa.

Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket. Om medicineringen bidrar till att jag känner mig som en något gladare, bättre version av mig själv tänker jag inte sluta ta fluoxetin – så länge som det inte finns några långtidsbiverkningar med att ta det.

Och efter två månader upplever jag bara ett irriterande sidosymptom: jag känner mig otroligt vaken under veckan och somnar sedan omedelbart i flera timmar i sträck så fort jag sätter mig ner någonstans där det är bekvämt under helgen.

Jag håller tummarna och hoppas att det här är ännu en biverkning som försvinner när medicinen väl har börjat verka eller när jag faktiskt har fått ordning på mina sömnrutiner. Jag behöver en ordentlig sovtid.

Men om det fortsätter måste jag allvarligt fundera på om en mycket irriterande biverkning är tillräckligt livsavgörande för att ge upp antidepressiva läkemedel.

För tillfället tror jag inte att det är det.

Jag vet att för många människor är medicinering inte lösningen. Jag står fortfarande på väntelistan för terapi, och jag tycker inte om att jag har tagit medicin i två månader utan att ha fått någon annan behandling än piller vid sidan av dem.

Antidepressiva läkemedel är ingen snabb lösning. De förvandlar dig inte magiskt till en helt lycklig, känslomässigt stabil varelse.

Men för vissa människor är de livräddande. Och för mig jämnar de ut mig och höjer mitt humör precis tillräckligt för att jag ska kunna fortsätta med saker och ting. Det kanske låter litet, men det är en stor sak för mig.

Piller är inte allt, de är inte en snabb lösning, men de kan hjälpa. Och det är dessa berättelser som vi borde dela med oss av – inte bara de skrämmande ”min väns mamma tog antidepressiva medel och de förstörde henne fullständigt” eller ”antidepressiva medel är bara en del av en massiv konspiration för att hålla dig självgod”.

Jag vill inte säga att alla ska ta mediciner, eller antyda att antidepressiva läkemedel är en ersättning för terapi (jag anser fortfarande att de måste arbeta sida vid sida).

Men jag vill bryta ner rädslan kring antidepressiva läkemedel. Jag vill att alla som kämpar ska veta att medicinering kan hjälpa. Långsamt och på små sätt, men ändå hjälper de. Och det är inget att skämmas för.

För mer information, råd och stöd om psykisk ohälsa kan du ringa Mind’s konfidentiella Infoline på 0300 123 3393 (linjerna är öppna kl. 9-18, måndag-fredag).

MER : Hur du pratar med din husläkare om din psykiska hälsa

MER : Hur jag använder mig av egenvård samtidigt som jag står på en enorm väntelista för terapi

MER : Hur det är att börja ta antidepressiva läkemedel