I den moderna filosofin införde Immanuel Kant en ny term, transcendental, och införde därmed en ny, tredje betydelse. I hans kunskapsteori handlar detta begrepp om själva kunskapens möjlighetsvillkor. Han ställde också begreppet transcendentalt mot begreppet transcendent, där det senare betyder ”det som går bortom” (transcenderar) all möjlig kunskap hos en människa. För honom innebar transcendentalt kunskap om vår kognitiva förmåga med avseende på hur objekt är möjliga a priori. ”Jag kallar all kunskap för transcendental om den är upptagen, inte med objekt, utan med det sätt på vilket vi möjligen kan känna objekt redan innan vi upplever dem”. Därför visar sig metafysiken, som en grundläggande och universell teori, vara en epistemologi. Den transcendentala filosofin betraktas följaktligen inte som en traditionell ontologisk form av metafysik.
Kant satte också likhetstecken mellan transcendentalt och det som är ”…med hänsyn till subjektets kognitionsförmåga”. Något är transcendentalt om det spelar en roll för hur sinnet ”konstituerar” objekt och gör det möjligt för oss att överhuvudtaget uppleva dem som objekt. Vanlig kunskap är kunskap om objekt; transcendental kunskap är kunskap om hur det är möjligt för oss att uppleva dessa objekt som objekt. Detta grundar sig på Kants godkännande av David Humes argument att vissa allmänna egenskaper hos objekt (t.ex. beständighet, orsakssamband) inte kan härledas från de sinnesintryck vi har av dem. Kant hävdar att sinnet måste bidra med dessa egenskaper och göra det möjligt för oss att uppleva objekt som objekt. I den centrala delen av hans Kritik av det rena förnuftet, ”Den transcendentala deduktionen av kategorierna”, argumenterar Kant för ett djupt samband mellan förmågan att ha medvetande om sig själv och förmågan att uppleva en värld av objekt. Genom en syntesprocess genererar sinnet både objektens struktur och sin egen enhet.
En metafilosofisk fråga som diskuteras av många kantianska forskare är vad transcendental reflektion är och hur transcendental reflektion i sig är möjlig. Valentin Balanovskiy visar att detta är ett särskilt instrument som är inneboende i vårt medvetande, något genom vilket individer kan skilja sig från alla andra objekt i verkligheten. Stephen Palmquist tolkar Kants vädjan till tron som hans mest effektiva lösning på detta problem.
För Kant är det ”transcendenta”, i motsats till det ”transcendentala”, det som ligger bortom vad vår kunskapsförmåga legitimt kan veta. Hegels motargument till Kant var att känna till en gräns är också att vara medveten om vad den avgränsar och som sådan vad som ligger bortom den – med andra ord att redan ha transcenderat den.