Words: Tom Connick och Tom Smith
Det finns vissa ämnen som man bara inte tar upp på en middagsbjudning. Politik är ett, religion är ett annat. Det finns en anledning till det – de inspirerar till för mycket häftig debatt, och människors åsikter om något av ämnena ligger sällan på en axelryckande medelväg. Med tiden ser det ut som om vi kanske måste lägga till The 1975 till den listan.
Bandet från Manchester har snabbt blivit ett av den moderna musikens hetaste ämnen och inspirerar till glädje och avsky i lika hög grad. Det finns lite likgiltighet när det gäller Matty Healy och hans bandkamrater – ”love them or loathe them” verkar knappt fånga intensiteten av känslor som följer detta band. Det är bara att kolla in kommentarsfältet under alla artiklar, videor eller intervjuer som The 1975 medverkar i, så ser du vad vi menar.
LÄS MER: Hur jag lärde mig att älska The 1975
Oavsett vad vårt NME-pris för det sämsta bandet 2014 kan ha föreslagit (det var läsaromröstat, förresten), har vi kommit att älska The 1975 som om de vore våra egna avkommor. Ett brittiskt band med en genreöverskridande känslighet, de är både konsumenter och producenter av modern kultur, den perfekta återspeglingen av en tid där kulturella gränser och genrebeteckningar känns mindre relevanta för varje dag som går. Intelligenta, popinriktade och intressanta har de vuxit från tonårsidoler till fullfjädrade ikoner och tar djärva steg framåt för varje nytt album.
Med detta i åtanke har vi trålat igenom The 1975:s omfattande backkatalog för att samla ihop det allra bästa av deras odefinierbara verk. Från ballader till bangers, från pop-punk till britpop, det finns verkligen något för alla här. Kom igen, farfar – ge dem en chans till.
10) ”You”
En melodramatisk, kärleksfull ballad som passar för en tonårsromansfilm, ”You” är en av The 1975:s mest utmanande låtar. ”It takes a bit more than you”, säger den skyskrapa hooken, ett mantra för övergivna älskare överallt. Märkligt nog för ett band som är så enormt stort som The 1975, är det en tidig EP-spårning som också är en av huvudpelarna på live-setlistan. Denna hängivenhet till att leta efter de djupa delarna, även när de säljer ut enormt stora hus, är bara en av många mindre vanliga vägar som The 1975 har tagit för att bli popsuperstjärnor. TC
9) ”Milk”
Som ett dolt bonusspår i slutet av ”You” (minns du de där?) blev ”Milk” snabbt en annan osannolik favorit bland fansen. Liksom många av The 1975:s bästa tidiga bangers handlar den om droger och knullande, men i ”Milk” hanteras dessa väl upptrampade ämnen med en popkänsla som ligger i framkant. Milk” är lika mer ljuvlig som de ”raka linjerna som gör dig lugn” som den handlar om (ta inte droger, ungar), och som få av Manchesterbandets låtar sedan dess är ”Milk” en rak poprockhit – och desto bättre för det. TC
8) ”It’s Not Living (If It’s Not With You)”
Tiden mellan ”I Like It When You Sleep…” och ”A Brief Inquiry…” var uppenbarande för Matty och bandet. Efter att ha kämpat mot missbruk spenderade sångaren tid på en rehabiliteringsklinik på Bahamas för att rensa upp innan de skrev sitt tredje album. Uppehållet lönade sig och en varaktig vänskap byggdes upp mellan honom och en viktig del av hans tid där – en terapihäst vid namn Favor. Den här låten handlar inte om den pålitliga hästen; istället humaniserar Healy sin största fiende och reflekterar över sitt tidigare beroende, men med ett öga mot framtiden. Det tunga ämnet har dock inte gått igenom i kompositionen. Byggd på ett spänstigt popriff, med en svävande och optimistisk refräng, tar den det som borde vara en tuff lyssning och spinner det till en mirakulös pånyttfödelse. TS
7) ”Antichrist”
Ledsen, Matty. ’Antichrist’ har blivit något av en albatross för bandet, förstår du – varje dag öppnar stackars Healy sina Twitter-notiser för hundratals förfrågningar om att bandet ska lägga till den i sin setlist. Det fanns till och med en petition på change.org för att få den tillagd. Den har aldrig spelats live – Matty är inte säker på att han skulle kunna göra den rättvisa, eller hantera den känslomässigt, tydligen. Det är dock inte svårt att förstå varför den är ett så populärt val – doomy, dyster och kraftfull, den är den perfekta destillationen av de tidiga 1975 års mest gotiska tendenser. TC
6) ”I Always Wanna Die (Sometimes)”
Detta låter som en förlorad klassiker från The Verves ”Urban Hymns” eller Radioheads ”The Bends” och är bandet när det är som mest storslaget och ambitiöst. Tillsammans med David Campbell, musikern som arrangerade stråkarna på Goo Goo Dolls enorma ”Iris”, är finalen på ”A Brief Inquiry…” ett mästerverk i sin egen rätt. Matty reflekterar med beundransvärd ärlighet och är inspirerad och trotsig inför motgångar (”Det är ingen idé att köpa betongskor, jag vägrar”), men det är den tunga sugproppen i mitten av åttondelen som gör låten till den största tårögonen: ”Om du inte kan överleva, försök bara”. TS
5) ”Somebody Else”
Momentet som fick de flesta första albumets förkastare att vakna upp och lyssna, ”Somebody Else” är en hjärtesorgshit som få andra. Den är resolut nutida i sina lyriska beröringspunkter (”I’m looking through you while you’re looking through your phone”) och är det perfekta exemplet på The 1975:s förmåga att vända på välanvända troper som kärlek, sex, död och droger och dra dem bort från långvariga klichéer. TC
4) ”Robbers”
En annan ballad från djupet av Healys emohjärta, ”Robbers” är The 1975:s renaste gråtskalle. Tillsammans med en Hollywood-klar musikvideo målar den upp en bild av ung kärlek som är lika smärtsamt uppriktig som tonårskänslorna själva. Tändare i luften, kompisar på axlarna – det är en festivalklassiker, och det utropade ”babe, you look so cool” är den perfekta dosen av halvironisk tonårskänsla som Healy har blivit känd för. TC
3) ”Sex” (EP Version)
Ledsen att jag säger ”de gamla grejerna är bättre”, men det finns en råkantad briljans i den fördebuterande versionen av ”Sex” som inte kan ignoreras. Sex” är en tre minuter lång storm, med en massiv, postrockig mittenåttan inlagd för att vara bra. De ansträngda ackorden i början är tillräckliga för att framkalla mani hos till och med den mest mogna 75-talist; det finns en anledning till att den fortfarande avslutar deras spelningar än i dag. Punkig, ungdomlig och med en fräck charm är den där ”hon har ändå en pojkvän”-kroken den perfekta återkopplingen till en tonårstid som vi alla säkert hellre skulle vilja glömma – istället uppmuntrar The 1975 oss att omfamna den. TC
2) ”The Sound”
När det blev dags för de numera kritiska darlings att spela den här låten live på The Brits 2017 kändes det passande för dem att ha en liten stöt mot hatarna. När de uppträdde blinkade flera kritiska kommentarer om bandet – bland annat om deras ”oövertalande emo-texter” och förslag om att de var ”ytliga” och ”otaktsamma” – upp på nationens tv-skärmar för att visa vem som hade det sista skrattet. ”The Sound” har därför blivit en medveten hyllning av ett band som förblev troget mot det de är bra på – att skriva radiobälten och ha ett skratt medan de gör det – och som fördubblar den lekfulla attityden med en skimrande popproduktion. TS
1) ”Love It If We Made It”
Få låtar lyckas fånga det kulturella ögonblicket som ”Love It If We Made It”. En ögonblicksbild av nutiden, från Twitter-smältningar till brinnande tabloidrubriker, drogvanor till unga, döda rappare, dess texter spänner över hela det moderna medvetandet på bara fyra minuter. The 1975 har inte gjort någon hemlighet av sin önskan att skapa något viktigt, och i nästan varje intervju finner man Healy prata om sina egna och bandkamraternas handlingar och om kulturens nödvändighet i den värld vi lever i.
Med ”Love It If We Made It” har dock alla dessa storslagna idéer förverkligats – det är en låt som känns aktuell men inte bortkastad, viktig men inte överintelligent, och det är ett bevis på att The 1975 är ett verkligt briljant band, oavsett om din griniga farbror gillar Healys hårklippning eller inte. TC