Clozapin (Clozaril), en tricyklisk dibenzodiazepin, används för symtomatisk behandling av psykotiska störningar och anses vara ett atypiskt antipsykotiskt läkemedel. Det används för närvarande främst för behandling av patienter med schizofreni eller schizoaffektiva störningar som löper risk för återkommande självmordsbeteende och som har stött på uteblivet svar eller ogynnsamma, intolerabla extrapyramidala biverkningar med mer klassiska antipsykotika (klorpromazin, haloperidol).
Och även om klozapin utvecklades för cirka 30 år sedan och de första resultaten var lovande, resulterade utvecklingen av flera dödliga fall av agranulocytos i att användningen av detta medel upphörde. Kramper, en ökad risk för dödlig myokardit och ortostatisk hypotension har också förknippats med användningen av klozapin. Användningen av klozapin har återigen väckt intresse av flera skäl. Patienter som inte svarade på behandling med andra antipsykotika förbättrades när clozapin gavs. Dessutom kan den agranulocytos som förekommer hos cirka 1 % till 2 % av patienterna kontrolleras med noggrann hematologisk övervakning. På grund av den betydande risken för agranulocytos och kramper som är förknippad med användningen bör klozapin dock endast användas hos patienter som inte har svarat adekvat på behandling med lämpliga kurer av standardläkemedel, antingen på grund av otillräcklig effektivitet eller på grund av oförmåga att uppnå en effektiv dos på grund av intolerabla biverkningar av dessa läkemedel.
Behandlingen inleds vanligen med doser på 25 till 75 mg/dag med en gradvis ökning för att nå en slutdos på 300 till 450 mg/dag inom cirka 2 veckor efter det att behandlingen påbörjats. När den önskade effekten har uppnåtts kan dosen gradvis minskas för att hålla patienten på lägsta möjliga effektiva dos.
Patienter som behandlas med klozapin ska övervakas noga under behandlingen med avseende på biverkningar. Behandlingen måste innefatta övervakning av antalet vita blodkroppar och det absoluta antalet neutrofiler. Clozapinbehandlingen ska avbrytas hos patienter som inte visar ett acceptabelt kliniskt svar. Hos patienter som uppvisar gynnsamma kliniska svar ska dessutom behovet av fortsatt behandling regelbundet omvärderas.