Konflikten i Syrien har dragit till sig globala stormakter, varav en del stödjer och en del motsätter sig president Bashar al-Assad. Familjen Assad har styrt Syrien i mer än fyra decennier, men hur kom de till makten?
Hafez al-Assad var arkitekten bakom det moderna Syrien. Efter årtionden av kupper och motkupper i Syrien använde Hafez det nätverk han hade byggt upp på posterna som befälhavare för det syriska flygvapnet och försvarsminister för att ta makten 1970.
För att bibehålla sin ställning skapade Hafez ett system för att dela och styra och personifierade sin makt i sådan utsträckning att det var han ensam som höll ihop staten. Hans efterträdare skulle ärva en svag regering och svaga statliga institutioner.
Det var Hafez äldsta son, Bassel, som förbereddes för makten. Men Bassels död i en bilolycka 1994 gjorde att hans bror Bashar hamnade i förgrunden. När Bashar al-Assad tillträdde som president år 2000 efter Hafez’ död förväntade sig många att han skulle vara en gammal bekant, men detta har inte visat sig vara fallet.
När Bashar tog över var han till en början tvungen att arbeta med sin fars skara av revolutionära ledare – många av dem hade lett statens viktigaste institutioner, såsom säkerhetstjänsten och militären, i årtionden. Men för att hävda sin självständighet sköt han dem långsamt åt sidan till förmån för sina egna nära rådgivare.
I de flesta fall hade nyckelministerier och statliga organ stått under Hafez betrodda allierade sedan 1970-talet.
Och även om dessa institutioner var politiskt svaga hade de fungerat som viktiga medel för beskyddarverksamhet och utgjort en viktig länk mellan presidenten och dess stödbas. Som sådana skapade de statliga institutionerna en stark känsla av lojalitet bland sina anställda och förmånstagare och blev på så sätt stabila pelare för staten.
Genom att skjuta sin fars jämlikar åt sidan påtvingade Bashar samhället sin egen urbana elit och underminerade viktiga institutioners integritet.
Hafez steg till makten med en generation ledare som till stor del hade uppstått i landsbygdsprovinserna och som behöll nära band till sina valkretsar. Bashars innersta krets består å andra sidan i huvudsak av elitens barn – en generation som vuxit upp i staden och som inte har någon annan valkrets än sina egna koncentriska nätverk av inflytande.
Utäckningen av Bashars kontroll var föremål för mycket debatt ända fram till början av upproren i mars 2011. Det fanns frågor om huruvida Bashar var föremål för otillbörligt inflytande från mäktiga ”baroner” och familjemedlemmar, däribland hans syster Bushra, hennes avlidne make Asef Shawkat och hans bror Maher.
Många drog slutsatsen att Bashar var en naturlig reformator och hade alla intentioner att öppna upp Syrien, men att han begränsades av sin fars klick.
Detta var en förenklad bedömning av Bashars karaktär; Bashar kultiverade noggrant ett antal västerländska journalister, akademiker och beslutsfattare för att hjälpa honom att framstå som tillgänglig, sympatisk och eftertänksam.
Fyra år senare är en sådan debatt ointressant.
Neil Quilliam är tillförordnad chef för programmet för Mellanöstern och Nordafrika vid tankesmedjan Chatham House, som driver det politiska initiativet Syrien och dess grannländer.