Symfoni nr 5 i c-moll, op. 67

Symfoni nr 5 i c-moll, op. 67. 5 i c-moll, op. 67, orkesterverk av den tyske kompositören Ludwig van Beethoven, allmänt känt genom det olycksbådande öppningsmotivet på fyra toner – ofta tolkat som den musikaliska manifestationen av att ”ödet knackar på dörren” – som återkommer i olika skepnader genom hela kompositionen. Symfonin hade premiär den 22 december 1808 i Wien och blev snart en standard mot vilken många andra symfonier mättes.

Beethoven arbetade vanligen med flera kompositioner samtidigt. Kort efter att ha avslutat Symfoni nr 3 i es-dur (Eroica) 1803 började han skriva det stycke som nu är känt som Symfoni nr 5 i c-moll, men de första framstegen gick långsamt, och det var inte förrän 1807-08 som han arbetade intensivt med verket. Under tiden började han skriva ytterligare en symfoni, som nu är känd som Symfoni nr 6 i F-dur (Pastorale). Beethoven färdigställde båda symfonierna nästan samtidigt 1808, och de hade premiär tillsammans på samma program med enbart Beethoven som huvudnummer. Vid detta första framförande bar dock Pastorale numret fem. Någonstans mellan premiären och publiceringen numrerade Beethoven om de två kompositionerna: C-moll blev femte symfonin och F-dur blev sjätte symfonin.

Musikkritiker hade inte mycket att säga om symfonin i c-moll vid premiären, men ett och ett halvt år senare fick ett annat framförande av verket en mycket positiv recension i Allgemeine musikalische Zeitung (”Allmän musikalisk tidning”):

Glödande strålar skjuter genom detta rikes djupa natt, och vi blir medvetna om enorma skuggor, som stiger och faller, närmar sig oss och utplånar oss, men inte den oändliga längtans smärta, i vilken varje njutning som har svämmat över i firandetoner sjunker och går under, och endast i denna smärta – kärleken, hoppet, glädjen (självförstörande men inte förstörande) som vill spränga vårt bröst med en fullstämmig harmoni av alla passioner – lever vi vidare som förtjusta visionärer!”

Få recensenter på 2000-talet skriver med en sådan beskrivande energi, kanske för att få musikrecensenter är romanförfattare, kompositörer och målare. Recensenten i det här fallet var dock den fulländade tyska konstnären E.T.A. Hoffmann.”

Symfoni nr 5 har genomgått många analyser sedan Hoffmanns färgstarka bedömning, och dess fyra första noter har fått stor uppmärksamhet. Tonhöjderna och rytmen i dessa toner – tre G av samma längd följt av ett hållet E-dur (under G) – skisserar delvis ett c-moll-ackord och tillkännager i slutändan symfonins grundtonart. Kanske ännu viktigare är att de utgör det rytmiska och melodiska ankaret för hela kompositionen. Beethoven själv påstås ha beskrivit figuren som ”ödet som knackar på dörren”. Det är en suggestiv bild, men källan till denna beskrivning, Beethovens vän Anton Schindler, var känd för att inte låta fakta stå i vägen för en bra historia. I vilket fall som helst har föreställningen om ”ödets” tema, eller ”ödesmotivet”, förblivit populär.

Under hela symfonins sonatformade första sats, ”Allegro con brio”, antar kärnmotivet olika karaktärer – ibland olycksbådande, ibland triumferande – när det vandrar från en sektion av orkestern till en annan, skiftar till olika tonhöjdscentra och låter på olika dynamiska nivåer. I slutet av satsen erbjuder ett kort oboesolo en gripande kontrast till den musikaliska storm som omger det. Den mer lyriska andra satsen, ”Andante con moto”, består av två alternerande teman i variationsform. Den allmänna rytmen i ”ödesmotivet” är framträdande i rörelsens andra tema. Den tredje satsen, ”Allegro”, är utformad som en scherzo och trio. Den börjar försiktigt med ett tema där ödesrytmen används. Denna rytm exploderar snart och blir framträdande innan den övergår till ett djärvt och livligt fugalt klimax i trioavsnittet. De första stämningarna i scherzoen återkommer sedan mycket mjukt innan symfonin utan uppehåll kastar sig in i den flammande fjärde och avslutande satsen. Liksom den tredje satsen har finalen beteckningen ”Allegro”, och liksom den andra satsen har den ”ödesrytmen” i sitt andra tema. Finalen återgår till den första satsens sonatform men avslutas med en energirik coda som ökar i tempo och volym när den rusar mot symfonins avslutande kadens.

Det utmärkande motivet i Beethovens femte symfoni har haft en enorm dragningskraft långt utanför den klassiska musikens område. Under andra världskriget till exempel använde de allierade styrkorna det för att signalera ett segerrikt ögonblick, eftersom dess rytm – kort, kort, kort, kort, lång – motsvarade bokstaven V i morsealfabetet. I mitten av 1970-talet släppte den amerikanske musikern Walter Murphy ”A Fifth of Beethoven”, en populär discoinspelning baserad på signaturmotivet och andra element i symfonins första sats. ”Ödesfiguren” har också figurerat i många filmer och har använts i tv-reklam för att marknadsföra en rad olika produkter och tjänster, från spritdrycker till närbutiker och en webbläsare. Mer än två århundraden efter premiären har Beethovens Symfoni nr 5, särskilt dess grundläggande tema med fyra toner, förblivit anmärkningsvärt hållbar.