← Tillbaka till listan över tjänster
Arthrofibrosis (Stiff Knee Syndrome)
Arthrofibrosis är en allvarlig åkomma som kan drabba knäleder som antingen nyligen skadats, opererats eller båda. Processen börjar när den traumatiska stimulansen från en skada och/eller operation leder till att knät bildar omfattande, inre ärrvävnad. Detta följs av krympning och åtstramning av knäets ledkapsel (omgivande hölje ligament). Ibland stelnar även närliggande senor utanför leden. Denna inre och yttre åtstramningsprocess kan fortsätta till den grad att rörelsen mellan lårbenet (femur) och skenbenet (tibia) är allvarligt begränsad. Drabbade patienter kan permanent förlora förmågan att helt räta ut och/eller böja knät.
I allmänhet ökar sannolikheten för att utveckla artrofibros med svårighetsgraden av en knäledsskada, hur omfattande den relaterade operationen är och hur länge knäet därefter är immobiliserat. Det är dock inte alla som drabbas av en allvarlig knäskada eller som genomgår en större operation som kommer att utveckla artrofibros. Vissa personer är mer benägna att utveckla detta problem än andra. Genetiska faktorer verkar predisponera vissa patienter att utveckla artrofibros genom en ärftlig tendens att bilda hypertrofisk (överdriven) inre ärrvävnad i lederna som svar på skador och/eller operationer. Sådana individer läker ofta ganska bra från kirurgiska ligamentreparationer och transplantat, men fortsätter att läka ”överdrivet” och bildar ett överflöd av oönskade fibriga ärr i knäet. Detta gör i huvudsak att knät blir för stabilt, till den grad att det blir stelt och saknar korrekt ledrörelse. Sådana ”tunga ärrbildare” kan bokstavligen fylla hela knäledshålan med tjock, seg ärrvävnad. Detta utplånar alla normala öppna utrymmen i leden och gör att allting hänger ihop och effektivt ”fryser” leden (därav den traditionella termen ”frozen joint”).
Patienter med ”känsliga” knän eller låg smärttröskel är också mer benägna att utveckla detta problem, eftersom de har svårare än de flesta att använda och röra sitt knä efter en skada eller operation. Brist på ledrörelse och användning leder till att knät bildar rikligare och mindre följsam ärrvävnad än vad det annars skulle göra, och gör att den relativt oanvända (och därmed osträckta) omgivande knäkapseln drar ihop sig och stramas åt, nästan som ”krympfilm” gör. Ett stelt, artrofibrotiskt knä är ett mycket svårt problem för ortopedkirurgen och sjukgymnasten att hantera. Det kräver vanligtvis ett särskilt planerat, intensivt protokoll för kirurgisk behandling och postoperativ hantering.
Den traditionella behandlingsmetoden för artrofibrotiska knän som inte luckrats upp med aggressiv stretching och träning i sjukgymnastik har varit att placera patienten i narkos och sedan bokstavligen bryta upp och riva upp och slita sönder den restriktiva, inre ärrvävnaden i leden genom att tvinga knät att böjas och räta upp sig helt och hållet. Kirurgen åstadkommer detta genom ansträngande, manuell ledmanipulation. Förfarandet kom därför att kallas manipulation under anestesi, eller ”M.U.A.”, och är fortfarande vanligt förekommande. Vid allvarligt frusna knän kan det krävas extremt påfrestande manipulationskrafter för att bryta upp ärrvävnaden och få leden att röra sig igen. Detta innebär en risk för en patient som inte har kunnat bära mycket vikt på sitt ben på länge, eftersom lårbenet och skenbenet kan ha förlorat en avsevärd mängd benmineral (kalciumfosfat) och därmed försvagats. Detta ökar risken för att en oavsiktlig lårbens- eller skenbensfraktur inträffar vid tidpunkten för ledmanipulationen. Under årens lopp har jag föredragit att utföra en artroskopisk, intern kirurgisk ärrresektion för att avlägsna så mycket begränsande ärrvävnad som möjligt innan knäet manipuleras. Detta tillvägagångssätt lämnar inte bara mycket lite ärr i leden som kan omorganiseras och stelna igen, utan det minskar också den manipuleringskraft som krävs för att få knät att röra sig, vilket minskar (men inte eliminerar) risken för lårbens- eller skenbensfraktur.