Fakta om solsystemet för barn - Intressanta fakta om solsystemet

Introduktion:

Vårt solsystem finns i Vintergatan och är beläget i en yttre spiralarm. Det är här vi kallar oss ”hemma”. Solsystemet består av några större och mindre aktörer som alla interagerar med varandra.

Solsystemet består av vår sol, som är en stjärna, och allt som dess gravitation påverkar. Planeterna i vårt solsystem är Merkurius, Venus, jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus.

Det finns också dvärgplaneter som Pluto, dussintals månar och miljontals asteroider, kometer och meteoroider i alla former och storlekar.

Solsystemet omfattar också ett område som ligger förbi den yttersta planeten Neptunus, kallat Kuiperbältet, som är hemvist för en ring av isiga kroppar, däribland dvärgplaneten Pluto.

Vid sidan av Kuiperbältet finns Oortmolnet, som är ett enormt sfäriskt skal som omsluter vårt solsystem 1,6 ljusår bort.

Vi har aldrig kunnat se Oortmolnet direkt, men man tror att det består av isiga bitar av rymdskrot som är från bergsstorlek till större. Oortmolnet är solens gräns för gravitationellt inflytande.

Vårt system är ”elliptiskt” till formen, vilket innebär att det är format som ett ägg. Solen är solsystemets centrum och alla planeter, månar och andra objekt kretsar runt den på grund av solens gravitationskraft.

Solsystem innehåller ganska många olika typer av objekt. Vår sol är också en stjärna och befinner sig i centrum av vårt solsystem omgiven av planeter, dvärgplaneter, månar, asteroider, gas, kometer och stoft. Hittills innehåller vårt solsystem:

Namnets historia:

Vi hänvisar till ”solsystemet” eftersom det har fått sitt namn efter vår sol, kallad ”sol” som är latin för ”sol”. Orden ”solsystem” relaterar till två saker: Varje himlakropp som är ”av solen” och en samling objekt som arbetar tillsammans för att bilda hela helheten.

Formation:

Vetenskapsmännen tror att vårt solsystem bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan. Vi har observerat hur system skapas och de börjar med ett tätt moln av interstellärt stoft och gas som genomgår en kollaps.

kan bero på en chockvåg från explosionen av en annan stjärna, en så kallad supernova. När kollapsen inträffar skapas en ”solnebulosa”, som är en massa virvlande, snurrande material.

När det snurrar uppstår gravitation och drar in mer och mer material tills trycket i centrum blir så stort att väteatomer kombineras med helium och frigör en enorm energimängd.

Denna energi resulterar i att en stjärna som vår egen sol föds, och i vårt fall samlade vår sol över 99 % av den tillgängliga materian.

Längre ut ur skivmassan började också andra föremål att smälta samman och de började slå in i varandra och skapade större och större föremål.

En del av dessa växte sig tillräckligt stora så att deras gravitation hjälpte till att forma dem till sfärer, och dessa blev planeter, stora månar och dvärgplaneter.

Om deras egen gravitation inte var tillräckligt stark skapade en del av klumparna inte planeter utan förblev konstigt formade och förblev i bitar och delar som påverkades av solens gravitation.

Många av dessa hamnade i asteroidbältet medan andra mindre bitar som blev kvar förvandlades till kometer, asteroider, meteoroider och små missformade månar.

Struktur:

Vetenskapsmännen tror att det tidiga solsystemet såg helt annorlunda ut än det vi ser idag. Man tror att de planeter som vi har nu troligen befann sig på helt andra platser, där gasjättarna bildades och kretsade närmare solen.

Det finns också en god möjlighet att vi hade många fler objekt som roterade och vissa kan ha sparkats ut ur solsystemet medan andra helt enkelt kraschade in i existerande objekt för att sedan uppslukas av dem.

Det arrangemang som planeterna och kropparna i vårt solsystem har i dag beror på miljarder år av förändringar. Man tror att för 4,5 miljarder år sedan satte sig alla planeterna i den nuvarande konfigurationen.

När vårt solsystem först bildades kunde solens intensiva värme bara tillåta överlevnad av steniga material. Det är därför de planeter som ligger närmast solen är de mindre jordiska planeterna med steniga, fasta ytor: Merkurius, Venedig, jorden och Mars.

Tyngdkraften har ett inflytande på is, flytande eller gas, som fanns i de yttre regionerna och solens gravitation höll gasjättarna Jupiter och Saturnus och isjättarna Uranus och Neptunus kvar.

Moner:

Vi sänder fler uppdrag och sonder ut i rymden och för varje uppdrag och sond får vi veta mer om vårt solsystem. Vi har upptäckt att det finns över 150 kända månar i vårt solsystem och man tror att det finns fler som väntar på bekräftelse.

Bara två planeter har inga månar: Merkurius och Venus. Det verkar som att av alla planeter är det de stora jättarna som har tagit tag i flest. Jupiter och Saturnus har flest månar, så många att de har jämförts med miniatyrversioner av vårt eget solsystem.

Även dvärgplaneten Pluto långt ute i Kuiperbältet har fem egna månar. Det är månen Charon som ger Pluto dess vinglighet.

I takt med att vi fortsätter att utveckla kraftfullare teleskop och skicka ut fler rymdfarkoster upptäcker vi att även en del av de små asteroiderna har månar. En grupp forskare upptäckte 2017 att Florence, även känd som ”asteroiden 3122”, hade två små månar.

Livets existens

Som vi vet är vårt solsystem än så länge den enda plats som vi känner till som hyser liv, och vår planet jorden har ett överflöd av liv i alla former och storlekar. När vi utforskar några av planeterna upptäcker vi dock att vissa av månarna kan ha flytande vatten, vilket är en av förutsättningarna för liv.

Jupiters måne Europa och Saturnus måne Enceladus har globala saltvattenshav som existerar under isiga, tjocka skal.

Förrvarande definitioner av vad vi betraktade som ”beboeliga” miljöer har ändrats genom åren. Vi hävdar att för att möjliggöra tillväxt och anpassning av liv måste det finnas flytande vatten, en energikälla och en födokälla.

Vetenskapsmännen har dock upptäckt liv på jorden i områden som tidigare ansågs vara obeboeliga. Dessa livsformer kallas ”extremofiler” och har förändrat åsikterna om hur livet kan trivas i andra världar.

Rymdbesök:

Som människor har vi tittat på, bevakat och studerat vårt solsystem under årtusenden. Det var dock inte förrän under de senaste århundradena som vår teknik och vetenskap var tillräckligt utvecklad för att vi skulle kunna räkna ut hur saker och ting faktiskt fungerade.

I takt med att vi har expanderat in i eran med robottekniska rymdfarkoster lär vi oss så mycket mer om vårt solsystem och längre ut i universum.

Väsentliga händelser:

2003: Spitzer Space Telescope: Spitzer innehåller ett ultrakänsligt infrarött teleskop som används för att studera allt från asteroider och kometer, inklusive jordnära objekt (NEO), planeter och till och med galaxer som ligger långt, långt borta.
2009: Kepler-teleskopet: Det sofistikerade teleskopet upptäckte över 2 600 planeter utanför vårt solsystem.
2009 Herschel Space Observatory: Ett otroligt antal upptäckter som ökade vår kunskap om planetarisk vetenskap och astronomi.
1992 Geotail-satellit: Övervakning av det område av jordens magnetosfär som kallas ”long tail region”
2015 DSCOVR: Deep Space Climate Observatory övervakar förändringar i solvinden och skickar varningar om rymdväder till planetforskare för att följa och förutsäga eventuella geomagnetiska stormar som kan påverka jorden och vår teknik.
1965 Surveyor Model SD-1: Utformad som ett repetitionsuppdrag för att samla in information om månens yta som skulle behövas för Apollos framtida månlandningar.
1966 Surveyor Model 2: Utformad för att testa uppskjutningen av den simulerade Surveyor-mondavläggaren till en barycentrisk bana mot månen som en förberedelse för framtida rymduppdrag.
1968 Pioneer 09: Fjärde sonden i en serie som skulle fortsätta att studera den interplanetära rymden från en heliocentrisk bana som förberedelse för fortsatta rymduppdrag.
1967 Pioneer 08: Tredje sonden i en serie som skickades för att studera det interplanetära rymden i en heliocentrisk bana med huvuduppdraget att samla in data om plasma, magnetfält och kosmisk strålning som förberedelse för fortsatta rymduppdrag.

Fakta om solsystemet för barn:

Svaret på frågan ”vad är en måne” är lite luddigt: International Astronomical Union är den organisation som hjälper till att definiera vad en planet är och vad som inte är det. När det gäller ämnet månar finns det dock ingen enkel definition. Man tror att månar är kroppar som kretsar kring planeter, men den förklaringen täcker inte förhållanden där kroppar kretsar kring dubbelplaneter eller asteroider.
Asteroider och kometer är överblivna bitar av vårt solsystem: Dessa mindre kroppar lyckades aldrig bli en del av planeter eller månar, men forskare tror att dessa ”rester” kan ha fört med sig flytande vatten och organiska ämnen till vår jord.
Alla våra planeter befinner sig på samma ”plan” och kretsar i samma riktning: När du ser en bild av alla åtta planeterna i vårt solsystem kommer du att märka att de har en tendens att följa samma ”bana” på himlen, även kallad ”ekliptikan”. De kretsar också kring vår sol i samma riktning. Detta är en av anledningarna till att forskarna tror att planeterna, månarna och solen alla bildades från ett snurrande kondenserat gas- och stoftmoln.
Vårt solsystem är långt därute: När man tänker på Vintergatan brukar man se en snurrande galax med miljarder stjärnor. Vår sol kan vara en av dessa stjärnor, men vi befinner oss långt ute i en yttre ”arm” av galaxen. NASA har angett att vi befinner oss cirka 165 kvadriljoner mil från centrum, som råkar vara hemvist för ett supermassivt svart hål.
Vårt solsystem är verkligen stort: När Voyager 1 sköts upp 1977 tog det 35 år för Voyager 1 att passera genom det område där solens gas och magnetiska miljö har någon effekt. Detta var 11 miljarder mi/17 miljarder km från vår jord. Det betyder att vårt solsystem är riktigt stort.
Vi har en enorm sol: Vår sol samlade 99,86 % av vårt solsystems massa. Detta visar hur stor vår sol är. Solen består av väte och helium och det visar hur mycket av dessa gaser som finns i universum jämfört med de metaller och stenar som vi har på jorden.
Vårt solsystem är ett bra exempel för att förstå exoplaneter: Exoplaneter är mycket långt borta och ser små ut även med de mest kraftfulla teleskopen. Genom att undersöka planeter i vårt solsystem, till exempel Jupiter, som har solsystem i miniatyr, kan vi se hur superjordar utanför vårt solsystem eventuellt fungerar.

Bortom solsystemet:

Vår galax, Vintergatan, är en spiralform som är cirka 100 000 ljusår stor. Vår sol är bara en av cirka 100 miljarder stjärnor i Vintergatan.

Stjärnorna ligger i ett nålhjulsformat mönster och Vintergatan har fyra stora ”armar” som sträcker sig ut. Vårt solsystem ligger i en av dessa armar.

Miljövägens galax är bara en av miljarder och åter miljarder galaxer i universum. Universums storlek är okänd, men forskarna tror att det fortfarande fortsätter att expandera utåt.

Solen

Vårt solsystem finns i Vintergatan och ligger i en yttre spiralarm. Det är här vi kallar oss ”hemma”. Solsystemet består av några större och mindre aktörer som alla interagerar med varandra.
Månen

Den enda plats utanför vår planet som människan personligen har besökt och satt sin fot på är hittills vår måne.
Asteroidbältet

Asteroidbältet ligger i det bortre området av solsystemet mellan Mars och Jupiter. Det är här som majoriteten av asteroiderna i vårt solsystem finns.
Måneförmörkelse

En förmörkelse inträffar när en himlakropp, till exempel månen eller en planet, rör sig in i skuggan av en annan himlakropp. På jorden har vi två typer av förmörkelser: månförmörkelse som kallas månförmörkelse och solförmörkelse som kallas solförmörkelse.
Solfläckar och solvindar

Vår sol är otroligt aktiv. Den består av gaserna väte och helium och den process som den använder för att skapa energi kallas kärnfusion.
Meteorregn

En meteor har ett namnbyte när den kommer in i jordens atmosfär. Den kallas då för en ”meteoroid” eller en ”rymdsten”. När den flyger genom atmosfären möter den motstånd och börjar värmas upp.
Meteoriter

Människan har observerat meteorer i tusentals år.
Asteroider

Asteroider är objekt som består av främst metaller och stenar.
Kometer

Under hela historien har många civilisationer observerat kometer och varit både vördnadsfulla och rädda för dem. De visste inte vad de var och vissa trodde att de var stjärnor med ”långt hår” som skulle dyka upp och eventuellt föra med sig dåliga nyheter.
Solförmörkelser

En solförmörkelse inträffar när en himlakropp, till exempel månen eller en planet, rör sig i skuggan av en annan himlakropp.
Oortmoln

Mycket av informationen om Oortmolnet är teoretisk…
Kuiperbältet

Kuiperbältet ligger i de yttre delarna av vårt solsystem, strax förbi Neptunus omloppsbana, och tros bestå av material som blev över från planeternas bildning.