Zerbor/Det började pirra i hennes högra fot. När Teri Garr joggade i Central Park i New York snubblade hon. Det är märkligt, tänkte hon. Vad snubblar jag på? Inom kort kände hon en stickande smärta i armen.
Det var 1983, och Garr var på toppen av sin karriär. Hon hade vunnit publikens hjärtan i Young Frankenstein och Close Encounters of the Third Kind. Samma år, vid 38 års ålder, hade hon fått en Oscarsnominering för sin gestaltning av den föraktade flickvännen i Tootsie. Hon tänkte inte låta lite smärta eller klumpighet bromsa henne – särskilt inte eftersom läkarna inte kunde säga vad som var fel. Garr var inte den enda med ett medicinskt mysterium. Här är några medicinska mysterier som löstes.
Så Garr fortsatte att arbeta. Hon var värd för ”Saturday Night Live” och medverkade i en rad sitcoms, från ”Life with Bonnie” till ”Friends”. David Letterman tyckte att hon var så rolig att han fortsatte att bjuda in henne, oavsett om hon var med i ett projekt eller inte.
Under de följande 16 åren kom och gick hennes symtom och förbryllade de många specialister som hon konsulterade.
”Vad kan jag göra?”
”Just nu”, sa en läkare, ”ingenting.”
Äntligen en diagnos
Äntligen, 1999, fick hon en definitiv diagnos: multipel skleros (MS). Den kroniska, ofta handikappande sjukdomen ställer kroppens immunsystem mot det centrala nervsystemet, enligt Mayo Clinic.
Detta är den del av berättelsen där tårarna brukar komma, sedan depression och kanske till och med självmordstankar – åtminstone i den klassiska berättelsen om en kändis som konfronteras med en motståndsrörelse. Men Teri Garr, som hade utbildat sig till dansare, var helt enkelt arg. Hennes kropp hade svikit henne, men tillsammans med ilskan kom något annat – minnen av hennes mor.
Garr växte upp i en showbiz-familj: hennes far var en före detta vaudevillian vid namn Eddie Garr, och hennes mor, Phyllis, var en före detta Radio City Rockette. Men arbetet var ojämnt för Eddie, och familjen Garr klarade sig bara. Phyllis kom på den ena planen efter den andra för att tjäna pengar. Vid ett tillfälle delade familjen sitt hus på mitten och hyrde ut framsidan.
En familjetradition av optimism
När Teri var 11 år gammal dog hennes pappa och lämnade hennes mamma med tre barn att försörja. Phyllis, som var förkrossad, lyckades hålla fast vid sin optimism. Hon gjorde en nål som hon bar på sin blus. På den stod det ”EGBOK” (Everything’s going to be OK).
För att få pengarna att räcka till arbetade Phyllis Garr 18 timmar om dagen med att laga och sy kostymer på NBC. När Teri inte hade råd med en klänning till skolbalen lånade hennes mamma en av Dinah Shores klänningar – en Dior – från studions lager. Och när Teris bror Ed, som studerade till läkare, klagade över att han inte hade plats att studera i familjens lilla hus, köpte hon en liten släpvagn från 1950-talet och parkerade den på bakgården. På baksidan fanns en registreringsskylt av trä. Det stod: Kwit Your Bitchin.
”Vi måste ta bort den här, mamma”, sa Teri till henne. ”Det är smaklöst.” Men Phyllis vägrade. I slutändan betalade hon Teri och hennes två bröder genom college. ”Det var min förebild”, säger Teri. ”Någon som tar hand om saker och ting, som klarar sig. Så jag var betingad att göra det.” Det finns sätt att öva optimism också.
Nästa: Hur Garr dolde sina symptom för Hollywood
Problemet var att andra människor inte delade hennes optimism. I Hollywood kan ett fysiskt handikapp vara en dödsdom för karriären. Så Garr höll sin diagnos hemlig och försökte dölja sina symtom. I sitt hem i Los Angeles tumlade hon dock rutinmässigt ner för trapporna och tappade disken. En jul snubblade hon över en skateboard, kraschade in i kaminen och bröt nyckelbenet. Olyckorna kunde hon hantera. ”Att bli deprimerad eller ledsen skulle inte ha hjälpt mig”, säger hon.
Till slut bestämde hon sig för att låta världen få veta sin hemlighet. Talkshowvärden Montel Williams hade framträtt i ”Larry King Live” och diskuterat sin egen MS. Han erkände att han vaknade upp ”utan att vilja gå upp ur sängen”. Senare erkände han att han hade försökt ta livet av sig två gånger.
”Jag tänkte att det är för mycket dramatik här”, sa Garr. ”Tänk om någon gick ut och pratade om det som en ståuppkomiker? Om du får någon att skratta – och sedan lägger in en poäng om något viktigt – kommer de att komma ihåg det.” Kanske kunde hon använda sin talang för att förändra människors syn på MS.
Offentliggörande av multipel skleros
Den 8 oktober 2002 deltog Garr i ”Larry King” och talade offentligt om sin sjukdom. King pressade henne om den smärta hon måste känna. Var hon inte rädd? Men Garr, som log och skämtade, tänkte inte förråda sin mammas arv. ”Jag tänker verkligen inte negativt på något av det här”, sa hon.
Garr började använda samma kvickhet som fick henne att glänsa i ”Letterman” för att utbilda och upplysa MS-patienter och deras familjer. Hon berättade om sina egna symtom: den plötsliga, extrema tröttheten, svårigheten att kontrollera sin högra hand, snubblandet.
”Ett annat stort problem är minnesförlust”, sa hon med en paus. ”Vad var det jag pratade om?” Då och då, säger hon, frågar hennes läkare diskret om sexuella funktioner. ”Jag vet inte”, suckar hon. ”Jag har inte blivit inbjuden till några på sistone.”
Inte mellan vitsarna skulle Garr leverera substansen: Nya läkemedel kan bromsa MS. Motion är fysiskt och känslomässigt fördelaktigt. ”Det hjälper inte att fundera över hur sorgligt ditt liv är”, säger hon. ”Man måste gå vidare.”
Som artist under hela sitt liv var Garr van vid fansens applåder. Men numera finns det en annan belöning som inte har något att göra med premiärkvällar i Hollywood. Det är vanliga människor, vissa i rullstol, som väntar på att få skaka hennes hand. Människor som säger att tack vare henne kommer deras symptom inte längre att stå i vägen för deras drömmar. Ibland berättar Garr för dem om sin mamma. Ibland nämner hon ”EGBOK”. Ibland trycker hon bara en hand och säger: ”Allt kommer att ordna sig”. Läs om hur samhällets resurser kan hjälpa till i svåra tider.