Parvovirus hos hundar är en mycket smittsam och potentiellt dödlig virussjukdom som förekommer hos hundar. Vanligast är att parvovirus orsakar gastroenterit eller inflammation i mage och tarmar.
Om parvovirus
Parvovirus hos hundar är smittsamt och kan överleva i flera månader (vissa experter säger så länge som två år) i miljön, och det är också resistent mot många desinfektionsmedel. Infektion kan ske direkt genom kontakt med infekterade hundar, men det sprids också genom indirekt kontakt med förorenade ytor och föremål. Man uppskattar att parvovirus är dödligt i 16 till 48 procent av fallen. Kontakta din veterinär så snart som möjligt om din hund visar tecken på parvovirus.
Riskfaktorer
Hundar i alla åldrar kan få parvo, beroende på deras vaccinationshistorik, men vissa hundar är mer mottagliga än andra:
- Valpar som är mellan 6 och 20 veckor gamla är mest mottagliga (det tar en viss tid innan vaccinationsserien ger ett fullständigt skydd).
- Ovaccinerade hundar.
- Vissa raser löper en ökad risk att drabbas av parvovirus, bland annat rottweiler, amerikansk pitbullterrier, doberman pinscher och schäferhundar.
- Hundar som är stressade eller som har andra tarminfektioner (inklusive maskar) eller andra hälsoproblem kan löpa högre risk.
Tecken och symtom på parvovirus
Om din hund har följande symtom, kontakta din veterinär. Om parvovirus är orsaken är det viktigt med tidig behandling. Vanliga tecken på parvovirus är bland annat:
- Kräkningar
- Diarré (kan vara blodig)
- Letargi
- Förlust av aptit
- Fiber
Diagnos av parvovirus
En preliminär diagnos av parvovirus kan ställas utifrån ålder, vaccinationshistoria, symtom och fysisk undersökning. Bekräftelse av diagnosen sker genom att viruset påvisas i ett avföringsprov med hjälp av ett snabbtestkit. Ibland rekommenderas andra tester såsom blodprov.
Behandling av parvovirus
Behandlingen beror på sjukdomens svårighetsgrad och syftar till att hantera symtomen tills viruset har sin gång. Vätsketerapi för att motverka uttorkning är oerhört viktigt. Ibland används läkemedel för att minska kräkningar. Antibiotika kan användas för att bekämpa sekundära bakterieinfektioner, och i mycket allvarliga fall kan blod- eller plasmatransfusioner ges. Sjukhusvård krävs vanligtvis.
Förebyggande av parvovirus
Vaccination är det bästa försvaret mot parvovirus. Din veterinär kommer att rekommendera en vaccinationskurs som är lämplig för din hund. Hos valpar ges det första vaccinet vanligtvis vid cirka 6-8 veckors ålder och upprepas var fjärde vecka fram till 16-20 veckors ålder, med årliga vaccinationer därefter.
Intill dess att valparna har fått sin sista vaccination är det klokt att vara försiktig med deras exponering för andra hundar och platser där hundar ofta gör avföring (t.ex, hundparker) för att undvika exponering så mycket som möjligt.
Om viruset överlever så länge bör man, om man har haft en hund med parvovirus i hemmet, vara försiktig med att introducera en ny valp eller en ovaccinerad hund i minst 6 månader (eventuellt längre). Diskutera riskerna med din veterinär.
Hemvård och desinfektion
En hund med parvovirus bör isoleras från andra hundar, särskilt valpar. En infekterad hund kan utsöndra viruset i tre veckor eller mer efter att den blivit sjuk (håll hunden hemma under denna tid för att undvika att sprida viruset till andra hundar).
Parvovirus är resistent mot många desinfektionsmedel. En lösning av en del blekmedel till 30 delar vatten är effektiv, men kan endast användas på föremål som är säkra för blekmedel. Andra desinfektionsmedel som är märkta som effektiva mot parvovirus kan också användas och kan vara tillgängliga via din veterinär. Eftersom viruset är svårt att helt eliminera (särskilt på gården) är det dock viktigt att följa veterinärens råd om att ta in en ny hund i hemmet även efter noggrann desinfektion.