I själva verket, när Gaines intervjuade Kellgren för ett jobb på fabriken, ”skakade jag hand med en kille i en lila eller blå Napoleon-dräkt. Han har hatten på sig och allting. Jag tänker: ’Vill jag jobba för den här killen? Herregud. Det handlade om en stor fest för honom, liksom att arbeta. Han verkade kunna kombinera dessa två saker. Det var därför studion byggdes.”
Gaines tackade nej till jobbet till förmån för att bo i Wally Heiders studio i San Franciscos centrum och tillade att ”när Heider fick reda på att de skulle komma till Sausalito gick han ut och hittade en byggnad. Han hade planer på att bygga en studio i Mill Valley för att motverka dem”. Noterar ingenjören och producenten Stephen Barncard, som liksom Gaines också arbetade med sessioner på både Heiders och Plant, ”Wally hade planer på en studio i Mill Valley nära Tam Junction. Jag såg faktiskt planerna. Han skulle få Filmways att betala för den, och när Record Plant gick in var det över. Det blev aldrig av.”
Som ett exempel på den detaljrikedom som fanns i anläggningen, minns Gaines: ”Taket i Studio B såg ut som moln. De var gjorda av utklippt plywood i olika former och täckta med sammet eller sammet eller något liknande; de såg ut som moln som hängde där uppe. Kellgren var smart; han ville att hans rum skulle se annorlunda ut. Han visste att han ville göra det konstnärligt.”
Rösten om Record Plant spreds genom den överdådiga invigningsfesten och genom KSAN:s sändningar av liveprogram i studion med tunga namn som Bob Marley & the Wailers (en del av deras spelning på Plant i oktober 1973 gavs ut på CD-skivan Talkin’ Blues), Bonnie Raitt, Linda Ronstadt och Fleetwood Mac.
”Vid den här tiden var det inte riktigt vanligt att göra livesändningar, särskilt inte från en inspelningsstudio”, förklarar Raechel Donahue. ”När vi var på KSAN bestod vår version av en direktsändning av mig och Terry McGovern och en 30 meter lång mikrofonsladd som jag skulle skicka ut genom fönstret till honom, så att han kunde intervjua människor på gatan. Det var verkligen Tom, Chris Stone och Gary Kellgren som kom på: ’Det finns uppenbarligen ett sätt att göra det här om vi bara kunde komma på det här’.”
KSAN inledde sina Record Plant-sändningar med ett legendariskt maraton på 72 timmar. Vid ett tillfälle under Kris Kristoffersons framträdande, enligt Raechel Donahue, ”kom den här knäppgökskillen vandrande genom studion och sjöng ’He’s a peach pit, he’s a pom pom, he’s a pervert, he’s a fool'” — vilket är en förvanskning av texten till en av Kristoffersons mest kända låtar, ”The Pilgrim, Chapter 33” — ”och gick sedan ut genom den andra dörren”.
”Alla som var någon var där, och de vandrade in och vandrade ut”, sa Donahue. ”Allt jag behövde göra var att lista ut hur jag skulle samordna det. Men det var ungefär vad KSAN handlade om, att ta reda på hur man kunde få verkligheten att smälta in i musiken. Det var en galen grej att göra, men det startade hela Record Plant live-grejen.”
Det var inte den enda galenskapen vid KSAN:s sändningar; Bob Simmons, som var speaker för några av dem, minns att Maria Schneider, stjärnan från Last Tango in Paris, ”vandrade runt och försökte få någon att hoppa i badkaret med henne” under en av dem.
The Plant lockade snart till sig inte bara stjärnor från L.A. och från andra delar av delstaten, utan även en hel del från själva Bay Area. Miljön var lika viktig för dess attraktionskraft som själva studion. ”Heider’s låg i centrum i Tenderloin”, säger Gaines. ”Det är ett helt annat koncept där nere. Bara att parkera bilen och ta sig till studion utan att bli rånad är en bedrift. På Record Plant kunde du bara gå ut och du var bara en dörr från vattnet. Sedan har du några offentliga tennisbanor på gatan. När jag jobbade med KBC Band – Marty Balin och Casady och Paul Kantner – gick Marty ner dit och spelade tennis när vi inte jobbade.”
Studions mest kända funktion fanns dock på plats och var mer ökänd för sina, ska vi säga, extracurriculära aktiviteter. Det nedsänkta området som kallas Pit var, med Barncards ord, ”delvis boudoir och studio”. Det är i princip för en plats för att göra overdubs spår för spår och sång, och sedan älska med din flickvän däremellan, i pauser borta i sidan”.
”Sly Stone flyttade in i det bakre rummet ett tag”, rapporterar Gaines. ”De hade ett litet sovrum för honom. Bara en säng, med små fransiga grejer över den. Han ville att alla dörrhandtag skulle flyttas upp. Det var som om han var ett barn eller något. Dörrhandtaget kunde inte vara på en vanlig plats, det måste vara typ en fot högre. Till slut ändrade jag det. Jag sa: ”Jag klarar inte av det här. Det finns många fler, men jag vet inte om jag skulle kunna berätta några av dem.””