Frågan ”Kan vita män sjunga blues?” har debatterats i årtionden, särskilt efter att seriösa vita ungdomar började försöka sig på musiken på 1960-talet. Men när det gäller Gregg Allman var det ingen som ställde frågan. Det var inte bara en fråga om hans hesa, ofta smärtsamma röst och den genuina känsla av förtvivlan, desperation och skrytsamhet som den förmedlade.
Det var också en återspegling av den tragedi som hemsökte Allmans liv, från mordet på hans far när Gregg var två år gammal till motorcykelolyckorna som tog livet av hans bror Duane och Allman Brothers Band-medlemmen Berry Oakley med ett års mellanrum på 1970-talet.
Om man lägger till effekterna av berömmelse, kändisskap, kemiska frestelser och skilsmässor, särskilt när man har att göra med en relativt blyg person som Allman, så har han mer än väl förtjänat sin rätt att sjunga blues. ”Man måste fundera på varför någon överhuvudtaget vill bli musiker”, sade Allman till Rolling Stone 1973. ”Jag spelade för att få sinnesfrid.” Här är några av dessa stunder, där Allman förhoppningsvis lindrade sina inre bördor med sång.