Frakturer på distala humerus utgör 2 % av alla armbågsfrakturer hos vuxna. Skademekanismerna omfattar trauma med hög energi med hudpåverkan och trauma med låg energi i osteoporotiskt ben. Behandlingsmålen är anatomisk återställning hos unga, krävande patienter och snabb återhämtning av aktiviteter i det dagliga livet hos äldre. Kompletta frakturer är relativt lätta att diagnostisera, men partiella intraartikulära frakturer är det inte. Den kliniska diagnosen måste ta hänsyn till potentiella komplikationer såsom öppna skador och trauma på ulnarnerven. Standardröntgenbilder med ytterligare distraktionsserier i operationssalen är tillräckliga vid kompletta artikulära frakturer. Partiella intraartikulära frakturer kräver datortomografi och 3D-rekonstruktion för att fullt ut utvärdera de inblandade fragmenten. SOFCOT-, AO/OTA- och Dubberley-klassificeringarna är de mest användbara för att beskriva frakturer och välja behandling. Kirurgi är den optimala behandlingen och planeringen baseras på frakturtypen. Kompletta frakturer behandlas med ett posteriort tillvägagångssätt. Tricepsbehandlingen är en funktion av frakturlinjerna och den typ av fixering som planeras. Konstruktioner med två plattor i 90° eller 180° är de mest stabila, med ytterligare frontalskruv för interkondylära frakturer. Armbågsartroplastik kan vara indicerat hos utvalda patienter som har allvarligt kommuniterade distala humerusfrakturer och osteoporotiskt ben. Öppna frakturer gör fixering och sårbehandling mer utmanande och har tyvärr sämre resultat. Andra komplikationer är stelhet i armbågen, icke-union, malunion och heterotopisk ossifikation.