av Alan D. Wolfelt, Ph.D.
Döden av någon älskad förändrar våra liv för alltid. Och rörelsen från ”före” till ”efter” är nästan alltid en lång och smärtsam resa. Från mina egna erfarenheter av förlust såväl som från de tusentals sörjande människor som jag har arbetat med genom åren har jag lärt mig att om vi ska kunna läka kan vi inte kringgå de yttre kanterna av vår sorg. Istället måste vi resa hela vägen genom den, ibland slingra oss längs sidovägarna, ibland plöja direkt in i dess råa centrum.
Jag har också lärt mig att resan kräver sorg. Det finns en viktig skillnad, förstår ni. Sorg är vad man tänker och känner på insidan efter att någon man älskar har dött. Sorg är det yttre uttrycket för dessa tankar och känslor. Att sörja är att vara en aktiv deltagare i vår sorgresa. Vi sörjer alla när någon vi älskar dör, men om vi ska kunna läka måste vi också sörja.
Det finns sex ”avkastningsskyltar” som du sannolikt kommer att stöta på på din resa genom sorgen – det som jag kallar ”sorgens försoningsbehov”. Även om din sorgresa kommer att vara en mycket personlig och unik upplevelse måste alla sörjande ge efter för dessa grundläggande mänskliga behov om de ska kunna läka.
Behov 1: Erkänna dödsfallets verklighet
Detta första behov av sorg innebär att försiktigt konfrontera verkligheten med att en person som du bryr dig om aldrig fysiskt kommer att komma tillbaka till ditt liv igen.
Oavsett om dödsfallet var plötsligt eller förväntat kan erkännandet av förlustens fulla verklighet ske under flera veckor och månader. För att överleva kan du ibland försöka trycka bort dödsfallets verklighet. Du kanske upptäcker att du återupprepar händelser kring dödsfallet och konfronterar minnen, både goda och dåliga. Detta uppspelande är en viktig del av detta behov av att sörja. Det är som om händelsen blir lite mer verklig varje gång du pratar ut den.
Håll dig i minnet – detta första behov av sorg, liksom de andra fem som följer, kan med jämna mellanrum kräva din uppmärksamhet under flera månader. Ha tålamod och visa medkänsla med dig själv när du arbetar med vart och ett av dem.
Behov 2: Att omfamna smärtan av förlusten
Detta behov av sorg kräver att vi omfamnar smärtan av vår förlust – något som vi naturligtvis inte vill göra. Det är lättare att undvika, förtränga eller förneka sorgens smärta än att konfrontera den, men det är genom att konfrontera vår smärta som vi lär oss att förlika oss med den.
Du kommer förmodligen att upptäcka att du behöver ”dosera” dig själv för att omfamna din smärta. Med andra ord kan du inte (och bör inte heller försöka) överbelasta dig själv med smärtan på en gång. Ibland kan du behöva avleda dig själv från dödens smärta, medan du vid andra tillfällen behöver skapa en säker plats för att röra dig mot den.
Tyvärr tenderar vår kultur att uppmuntra till att förneka smärta. Om du öppet uttrycker dina känslor av sorg kan felinformerade vänner ge dig rådet att ”fortsätta” eller ”hålla hakan uppe”. Om du å andra sidan förblir ”stark” och ”har kontroll” kan du bli gratulerad för att du ”klarar dig bra” med din sorg. I själva verket innebär att göra bra ifrån sig med sin sorg att bli väl förtrogen med sin smärta.
Behov 3: Att minnas personen som dog
Har du någon form av relation med någon när den dör? Självklart. Du har en relation av minne. Dyrbara minnen, drömmar som speglar relationens betydelse och föremål som knyter dig till personen som dog (som foton, souvenirer etc.) är exempel på några av de saker som vittnar om en annan form av en fortsatt relation. Detta behov av att sörja innebär att du tillåter och uppmuntrar dig själv att fortsätta denna relation.
Men vissa människor kan försöka ta dina minnen ifrån dig. De försöker vara hjälpsamma och uppmuntrar dig att ta ner alla foton av personen som dog. De säger åt dig att hålla dig sysselsatt eller till och med att flytta hemifrån. Men enligt min erfarenhet gör minnet av det förflutna det möjligt att hoppas på framtiden. Din framtid blir öppen för nya erfarenheter endast i den mån du omfamnar det förflutna.
Behov 4: Utveckla en ny självidentitet
En del av din självidentitet kommer från de relationer du har med andra människor. När någon som du har en relation med dör, förändras din självidentitet, eller hur du ser på dig själv, naturligt.
Du kanske har gått från att vara ”hustru” eller ”make” till ”änka” eller ”änkling”. Du kanske har gått från att vara en ”förälder” till en ”sörjande förälder”. Sättet du definierar dig själv och hur samhället definierar dig förändras.
Ett dödsfall kräver ofta att du tar på dig nya roller som hade fyllts av den person som dog. När allt kommer omkring måste någon fortfarande ta ut soporna, någon måste fortfarande köpa matvaror. Du konfronterar din förändrade identitet varje gång du gör något som tidigare gjordes av den person som dog. Detta kan vara ett mycket hårt arbete och kan få dig att känna dig mycket utmattad.
Du kan ibland känna dig barnslig när du kämpar med din förändrade identitet. Du kan känna ett tillfälligt ökat beroende av andra samt känslor av hjälplöshet, frustration, otillräcklighet och rädsla.
Många människor upptäcker att när de arbetar med detta behov upptäcker de i slutändan vissa positiva aspekter av sin förändrade självidentitet. Du kan till exempel utveckla ett förnyat självförtroende. Du kanske utvecklar en mer omtänksam, vänlig och känslig del av dig själv. Du kanske utvecklar en självsäker del av din identitet som ger dig kraft att fortsätta leva även om du fortsätter att känna en känsla av förlust.
Behov 5: Att söka efter mening
När någon du älskar dör ifrågasätter du naturligtvis meningen och syftet med livet. Du kommer förmodligen att ifrågasätta din livsfilosofi och utforska religiösa och andliga värderingar när du arbetar med detta behov. Du kanske upptäcker att du söker efter en mening med ditt fortsatta liv när du ställer frågor om ”hur” och ”varför”.
”Hur kunde Gud låta detta hända?” ”Varför hände detta nu, på det här sättet?” Döden påminner dig om din brist på kontroll. Den kan få dig att känna dig maktlös.
Den person som dog var en del av dig. Dödsfallet innebär att du sörjer en förlust inte bara utanför dig själv, utan även inom dig själv. Ibland kan överväldigande sorg och ensamhet vara dina ständiga följeslagare. Du kan känna att när den här personen dog, dog en del av dig med honom eller henne. Och nu står du inför att hitta någon mening med att fortsätta ditt liv trots att du ofta kan känna dig så tom.
Detta dödsfall kräver också att du konfronterar din egen andlighet. Du kanske tvivlar på din tro och har andliga konflikter och frågor som rusar genom ditt huvud och hjärta. Detta är normalt och en del av din resa mot ett förnyat liv.
Behov 6: Ta emot kontinuerligt stöd från andra
Kvaliteten och kvantiteten av det förståelsefulla stöd du får under din sorgeresa kommer att ha ett stort inflytande på din förmåga att läka. Du kan inte – och bör inte heller försöka göra detta ensam. Att dra nytta av erfarenheter och uppmuntran från vänner, andra sörjande personer eller professionella rådgivare är inte en svaghet utan ett sunt mänskligt behov. Och eftersom sorg är en process som sker över tid måste detta stöd finnas tillgängligt månader och till och med år efter att någon i ditt liv har dött.
Då vårt samhälle sätter så stort värde på förmågan att ”fortsätta”, ”hålla hakan uppe” och ”hålla sig sysselsatt”, överges tyvärr många sörjande kort efter dödsfallet. ”Det är över och gjort” och ”Det är dags att gå vidare med sitt liv” är den typ av budskap som riktas till de sörjande och som fortfarande dominerar. Det är uppenbart att dessa budskap uppmuntrar dig att förneka eller förtränga din sorg i stället för att uttrycka den.
För att vara verkligt hjälpsamma måste personerna i ditt stödsystem förstå den inverkan som dödsfallet har haft på dig. De måste förstå att för att läka måste du tillåtas – och till och med uppmuntras – att sörja långt efter dödsfallet. Och de måste uppmuntra dig att se sorgen inte som en fiende som ska besegras utan som en nödvändighet som ska upplevas som ett resultat av att ha älskat.
Avveckla din sorg
Du kanske har hört – ja, du kanske till och med tror – att din sorgresa kommer att ta slut när du löser, eller återhämtar dig från, din sorg. Men din resa kommer aldrig att ta slut. Människor ”övervinner” inte sorgen.
Sonikation är en term som jag tycker passar bättre för det som sker när den sörjande arbetar för att integrera den nya verkligheten att gå vidare i livet utan den fysiska närvaron av den person som dog. Med försoning följer en förnyad känsla av energi och självförtroende, en förmåga att fullt ut erkänna dödsfallets verklighet och en förmåga att åter engagera sig i livets aktiviteter.
I försoning ger sorgens skarpa, ständigt närvarande smärta upphov till en förnyad känsla av mening och syfte. Dina känslor av förlust kommer inte att försvinna helt och hållet, men de kommer att mjukas upp och de intensiva sorgekänslorna kommer att bli mindre frekventa. Hoppet om ett fortsatt liv kommer att växa fram när du kan göra åtaganden för framtiden och inse att personen som dog aldrig kommer att glömmas, men ändå veta att ditt liv kan och kommer att gå vidare.