Antagen att bara fullängdsalbum och inga samarbeten
The Calm Before the Storm – Bra album från början till slut, men det här är inte riktigt den Tech vi känner och älskar till fullo.
The Worst – En sämre eller bättre version av The Calm Before the Storm, beroende på vem du frågar. Det är ganska bra, Trauma är en banger
Anghellic – Klassisk Tech N9ne, hans sista album med Don Juan, hans första album med en Krizz Kaliko feature (Who You Came To See), och det är svårt att gå fel med detta album. För många är detta deras favorit, jag tror inte att det är hans bästa, men det bör definitivt lyssnas på
Absolute Power – Detta är mitt tredje favorit Tech album. Låtarna är vad titeln på albumet antyder, om du behöver träningsmusik ska du spela det här albumet. Klassiska låtar från I’ma Playa till Here Comes Tecca Ninna till (min favoritlåt av all musik) Slacker
Everready – Detta är mitt andra favorit Tech album. Det var nummer 1 under en lång tid innan ett av hans senare släpp växte på mig, men Everready är en perfekt blandning av alla de stilar som Tech gör, tills han upphöjer det senare
Killer – Här är mitt fjärde favoritalbum, och jag måste erkänna att ”all killer no filler” är skitsnack, för det fanns definitivt en hel del fyllnadsmaterial på det här albumet. Det är ett album med två skivor, det kommer att ha fyllnadsmaterial på det. Med det sagt, även de låtar som var totalt sett meningslösa var så roliga att lyssna på, och det här albumet innehåller några av de bästa ”komiska” låtarna som Tech har gjort (Wheaties, The Waitress, Seven Words). Om du någonsin har för mycket tid över, ge den här en lyssning
K.O.D. – Hej titta, det är mitt femte favoritalbum av Tech N9ne. Nummer 2-5 i min topp 5 släpptes alla inom en sjuårsperiod av Tech N9ne, han var på glöd i mitten och slutet av 2000-talet. KOD är hans mörka album, det har riktigt bra storytelling och låter honom lufta många av sina problem i livet. Martini var ett bra sätt att avsluta det, även om Krizz som sjunger krediter i en minut eller två kan få bort återspelningsvärdet på den låten lmao
Alla 6:or och 7:or – Det här är Tech N9nes högst rankade album, och det av goda skäl. Han lyckades få med E-40, Snoop Dogg, Kendrick Lamar, Yelawolf, Busta Rhymes, Lil Wayne, T-Pain m.fl. på albumet och hade WorldWide Choppers, Am I A Psycho? och He’s a Mental Giant, alla några av mina favoritlåtar av honom, samt den sorgliga och innerliga So Lonely och Mama Nem. Det här albumet är ärligt talat ungefär 6:e för mig och var väldigt nära att hamna på topp 5, men det har en grupp sexlåtar i mitten som drar ut på tiden lite imo.
Something Else – Enda sättet jag kan beskriva den här låten på är att det bara är Tech som är Tech. Inget fel på musiken i den, jag älskar Straight Out The Gate, Strange 2013, So Dope och en hel del andra (jag har förmodligen hela albumet på min ”gillade” spellista på min telefon), men något med albumet som helhet hoppade aldrig ut på mig som anmärkningsvärt. Jag är förbryllad i ärlighetens namn för även om jag hellre lyssnar på detta än Anghellic, tycker jag att Anghellic är det bättre albumet. Jag kan inte förklara det.
Special Effects – Här är det, peak Tech N9ne. Nummer 1 album imo, det är ett perfekt exempel på allt han kan göra. Det bästa introt till något album han gjort med Aw Yeah?, körsången på Lacrimosa, den snabba rappningen på Speedom (MED EMINEM), heavy metal med Corey Taylor från Slipknot på Wither, partylåten med B.o.B. och 2 Chainz, Give It All som jag tycker blir kraftigt underskattad, och Roadkill där han rappar över ett dubstep-beat. Albumet är uppdelat efter veckodagar. Söndagsmorgon till söndagskväll till måndag till tisdag till onsdag till torsdag till fredag till lördag till söndag och sedan en extranummer. Young Dumb Full of Fun är ett roligt bonusspår också.
The Storm – Det känns som om den här är bortglömd väldigt mycket och det är synd för det är ett riktigt väl sammansatt album. Vissa saker behövde inte vara med (Sriracha, WiFi, etc) men det var ett riktigt bra album att lyssna på och gav ännu ett bra exempel på de 3 stora stilarna av Tech N9ne som Everready gav oss.
Planet – Tech sa att efter The Storm ville han återintroducera nya fans till sin musik, och att hans album skulle vara showcases av vad han kan göra. Från det kom Planet, och album med ett ton av låtar som på ytan skulle man tro att det skulle vara bra låtar att lyssna på, men några av dem föll platt och det är synd. Det här albumet är bra men det är förmodligen det kornikaste albumet som Tech någonsin har gjort, jag kan inte riktigt ljuga. Habenero lät coolt, men ”speedom-mobile” och ”jealous of my dinero, you think you hot, lit, bitch im habenero” är bara konstigt för mig, liksom robotrösten som kom senare med Dub B Dub och vad som helst, Red Byers behövde mer Kaliko, etc. Men om man gillar hooken på Habenero är albumet fantastiskt från Habenero till Brightfall, Sedan finns det Red Byers som inte är dålig, Never Stray är bra, Sho Nuff är okej, How I’m Feeling är ett av mina favoritspår, Not a Damn Thing är en hit eller miss, My Fault är en häftig historia första gången jag hörde den, jag gillar inte Tappin In alls, Levitation och We Won’t Go Quietly känns inte riktigt som Tech-låtar för mig, men de låter riktigt bra. Jag gillar att han gick en annan väg för dessa två låtar, det fungerade riktigt bra
.