Hell’s Angel: The Life and Times of Sonny Barger and The Hell’s Angels Motorcycle Club
Ralph ”Sonny” Barger, with Keith and Kent Zimmerman
London: Fourth Estate, 2000
259 s.
Syfte, metoder, databas:
Autobiografi av Ralph ”Sonny” Barger, i årtionden en av de ledande personerna i Hell’s Angels Motorcycle Club.
Innehåll:
Ralph Barger, född 1938, växte upp i Kalifornien på 1940-talet och tidigt 1950-tal. Hans mor hade lämnat honom med sin alkoholiserade far och en äldre syster när han bara var fyra månader gammal. Han blev avstängd från skolan flera gånger för att ha angripit lärare, och han tyckte om att slåss med andra pojkar. I efterhand ser Barger dock inte sig själv som en översittare eller brottsling. Han betonar att även om han hade tappat intresset för skolan ägnade han sin tid åt att läsa eller arbeta i en livsmedelsbutik, inte åt att råna och stjäla. År 1955 tog han värvning i armén vid sexton års ålder och blev avskedad 14 månader senare när det uppdagades att han hade förfalskat sin födelseattest för att kunna gå med i armén.
Efter att ha återvänt från armén drev Barger runt mellan småjobb och letade efter ett syfte i livet, vilket till slut blev att bli medlem i en motorcykelklubb.
Under 1954, medan han fortfarande gick i high school i Oakland, hade Sonny Barger organiserat en liten klubb i gatuhörnan som kallades för ”Earth Angels”. År 1956 gick han med i sin första motorcykelklubb, Oakland Panthers, men det var inte vad han sökte: ”Jag lämnade klubben lika snabbt som jag hade börjat. Visst, de festade, men när skiten kom ner höll de inte ihop. Jag kände inget broderskap” (s. 27). Under en tid åkte Barger runt med några killar och pratade om att starta en ny klubb. En av motorcyklisterna, Boots Don Reeves, bar ett märke som han hade hittat i Sacramento, en liten skalle som bar en pilotmössa med en uppsättning vingar. Boots föreslog att de skulle döpa sin nya klubb till Hell’s Angels. De gick sedan till en lokal trofébutik och lät göra en uppsättning patchar i april 1957, utan att egentligen veta att det fanns andra Hell’s Angels-motorcykelklubbar runt om i Kalifornien. Dessa klubbar var endast löst anslutna till varandra. Oakland-avdelningen som bildades av Barger och hans vänner röstades aldrig in av de andra avdelningarna. De åkte helt enkelt ner till södra Kalifornien för att besöka de andra sektionerna och bestämde sig för att ha en egen klubb.
”Tidigt”, minns Barger, ”bestämde vi oss för att om vi alla skulle bära samma märke så skulle vi alla fungera enligt samma regler. För att snabbt befästa vårt territorium utarbetade vi tidigt taktiska regler. Exempel: det fick inte finnas en stadga inom femtio mil från en annan, med undantag för Oakland och Frisco” (s. 32). Det förekom slagsmål mellan chapters, nämligen om det korrekta Hell’s Angels-märket, men oftast uppstod konflikter med andra motorcykelklubbar som Gypsy Jokers, som så småningom drevs ut ur Kalifornien.
Oakland chapter, med Sonny Barger som klubbordförande, intog en informell auktoritetsposition inom Hell’s Angels organisation som enligt Barger går tillbaka till en konfrontation som de hade med den lokala polisen och California Highway Patrol i efterdyningarna av ett möte med laglösa motorcyklister i Porterville, Kalifornien, 1963.
Omkring mitten av 1960-talet började det bildas chapters utanför delstaten Kalifornien och även utanför Förenta staterna. ”När vi beviljar stadgar i nya stater”, förklarar Barger, ”sker det alltid genom en nationell omröstning. När en blivande klubb låter oss veta att de vill bli Hell’s Angels, kollar vi upp dem för att se om de är ståndaktiga människor. Vi skickar ut tjänstemän för att träffa dem, och i gengäld skickar de ut killar för att träffa oss. Vi kanske bjuder in dem till en eller två körningar, och på samma sätt skickar vi några av våra killar för att festa med dem. Vid någon tidpunkt – tidpunkten varierar – kommer vi att rösta om deras medlemskapsstatus. Samma förfarande som gäller för enskilda personer gäller även för hela nya kapitel… När vi väl har sanktionerat varje officiell Hell’s Angels-klubb blev det deras ansvar att hindra någon från att starta en olaglig klubb i deras del av landet” (s. 35-36).
Medlemmar kan överföras från en klubb till en annan. Men ”på grund av råttor och infiltratörer … måste man vara med i det kapitel man flyttar från i minst ett år” (s. 36). Medlemmar från andra av de fyra stora laglösa motorcykelklubbarna (Outlaws, Bandidos, Pagans) är inte välkomna till Hell’s Angels. bland de många historier som omger Hell’s Angels avfärdar Barger som myter är de som rör invigningar: ”För att bli en Hell’s Angel har det aldrig funnits någon invigningsritual förutom att man är en prospekt. Som prospekt är man i princip en gopher för klubben” (s. 42).
Hell’s Angels har en uppsättning skriftliga regler. En del av dessa har blivit offentliga, bland annat skyldigheten att delta i regelbundna möten, att inte slåss med andra klubbmedlemmar och att inte bråka med en annan medlems fru. En annan regel som Barger upprepar i variationer genom hela sin bok är att Hell’s Angels är skyldiga att stödja sina medmedlemmar under alla omständigheter: ”Historien om Hell’s Angels motorcykelklubb är historien om ett mycket utvalt brödraskap av män som kommer att slåss och dö för varandra, oavsett orsak” (s. 67); ”vi står upp för oss själva och en Hell’s Angel bör aldrig bryta upp och fly” (s. 146); ”det är som en gyllene regel: när en Hell’s Angel slåss mot en medborgare eller en rivaliserande klubbmedlem, så ställer sig alla på hans sida” (s. 146); ”det är som en gyllene regel: när en Hell’s Angel slåss mot en medborgare eller en rivaliserande klubbmedlem, så ställer sig alla på hans sida” (s. 146). 148).
Men även om Barger förkastar tanken på att Hell’s Angels skulle vara en kriminell organisation, medger han fritt att medlemmarna tenderade att ha ett kriminellt förflutet (”de flesta av oss var kortburna brottslingar”, s. 124) och använde olagliga droger (”syra var något som vi alla hade gemensamt”, s. 128). Barger själv ”sålde heroin från slutet av sextiotalet till början av sjuttiotalet direkt till knarkare” (s. 81) och ”tryckte också falska körkort” (s. 180). Dessutom utvecklade han ett allvarligt drogmissbruk: ”Jag snortade så mycket kokain att jag inte visste vad jag gjorde från ett ögonblick till ett annat” (s. 177). Som Barger minns: ”Mina humörsvängningar med kokain ledde till att jag hamnade i en massa djup kriminell skit och till slut hamnade jag i Folsom-fängelset” (s. 113). Han dömdes till tio år till livstid för innehav för försäljning av 37 gram heroin sommaren 1973, men i slutet av en rättslig strid släpptes han 1977.
1979 ställde den federala regeringen Barger och flera medlemmar och medarbetare i Oakland chapter inför rätta på grund av RICO-anklagelser (United States of America v. Ralph Barger, Jr., et al.) och försökte koppla ihop klubben med vapen och illegala droger. Juryn frikände Barger från RICO-anklagelserna, men juryn var oenig när det gällde de föregående handlingarna: ”Det fanns inga bevis för att det var en del av klubbens policy, och hur mycket de än försökte kunde regeringen inte komma fram till några komprometterande protokoll från något av våra möten där droger och vapen nämndes” (s. 221).
1982 diagnostiserades Barger med strupcancer. Hans stämband måste avlägsnas, vilket gjorde att Barger fick en röst som enligt uppgift lät som Marlon Brando i Gudfadern.
I november 1987 arresterades Barger för konspiration i mellanstatliga bombdåd baserat på bevis som producerats av en högt uppsatt FBI-informatör, västkustrepresentanten Anthony Tait. Tait hade låtsats planera bombningen av Outlaws klubbhus i Chicago och försökte få stöd av flera Hell’s Angels, däribland Barger som efter en fem månader lång rättegång i Kentucky dömdes för konspiration för att bryta mot federal lag för att begå mord. Han avtjänade sitt straff i Phoenix, Arizona, fram till 1992.
Under 1998 återvände Sonny Barger till Arizona för att bosätta sig med sin tredje fru och en dotter. Vid tiden för publiceringen av sin självbiografi var han medlem i Cave Creek chapter of the Hell’s Angels.
Bedömning:
Medlemmar i Hell’s Angels har ett rykte om sig att vara hemlighetsfulla. Barger har ingen avsikt att undergräva detta rykte. Han gör inga sensationella avslöjanden om det inre livet i denna så kallade icke-traditionella organiserade brottsgrupp. Vad hans självbiografi däremot ger är en insiderperspektiv och som sådant en andra åsikt om tidigare redogörelser om Hell’s Angels, t.ex. den klassiska boken av Hunter S. Thompson (”en total förfalskning”, s. 125).
Barger tar avstånd från många påståenden mot Hell’s Angels, särskilt från uppfattningen att organisationen som sådan kontrollerar sina medlemmars brottsliga verksamhet. Åtminstone i detta avseende framstår han som trovärdig. Samtidigt ställs Hell’s Angels inte riktigt i ett gynnsamt ljus. De framstår inte som en sofistikerad kriminell organisation, inte heller som en organisation av sofistikerade brottslingar. Tonvikten ligger på fysiskt våld och på drog- och alkoholmissbruk.
Övergripande bedömning:
Denna självbiografi gör inga sensationella avslöjanden om Hell’s Angels inre liv. Men genom att presentera en subjektiv syn på kulturen i det mest ökända av de så kallade laglösa motorcykelgängen ger den en andra åsikt till officiella och journalistiska redogörelser som är värd att ta del av.
Framtida läsning:
Abadinsky, Howard, Organized Crime, 7th ed., Belmont, CA: Wadsworth, 2003, s. 4-18.
Barker, Tom, One Percent Bikers Clubs: A Description, Trends in Organized Crime, 9(1), 2005, 101-112.
Haut, Francois, Organized crime on two wheels: Motorcycle gangs, International Criminal Police Review, 474-475, 1999, 25-35.
Lavigne, Yves, Hells Angels: Into the Abyss, Toronto, ONT: Harper Collins Publishers, 1996.
Thompson, Hunter S., Hell’s Angels: A Strange and Terrible Saga, New York: Random House, 1967.
Veno, Arthur, med Ed Gannon, The Brotherhoods: Inside the Outlaw Motorcycle Clubs, rev. ed., Crows Nest, N.S.W., Australien: Allen and Unwin, 2003.
Wethern, George och Vincent Colnett, A Wayward Angel, New York: R. Marek Publishers, 1978.
Wolf, Daniel R., The Rebels: A Brotherhood of Outlaw Bikers, Toronto: University of Toronto Press, 1991.
© Klaus von Lampe, alla rättigheter förbehållna.